Regissören
Michael Bay har ju sagt att det här är den sista filmen om Transformers som han
kommer att vara inblandad i och det känns väl nästan som om det är så för här
har han ju verkligen försökt stoppa in så mycket det bara går under dom 2
timmar och 34 minuter som allting håller på. Om dom tidigare filmerna varit
sci-fi, action-historier så är det här mera action, äventyr, sci-fi, komedi och
jag kan väl förstå att dom riktiga Transformersnördarna inte gillar detta.
När
vi som tittare slängs in i handlingen så hamnar vi på ett slagfält i England på
400-talet där Kung Arthur och hans välkända riddare är mitt uppe i grymheter
mot ett motståndargäng som vi inte riktigt får veta vilka dom är men som ser ut
ungefär som dom statister som var med i Braveheart. Arthur (Liam Garrigan) och hans grabbar
håller på att få smisk när helt plötsligt den onyktre trollkarlen Merlin (Stanley Tucci) glider
in på scenen med en trehövdad drake i släptåg som då gör slut på stridigheterna
till Arthurs favör. Den här draken har han kunnat framkalla med hjälp av en
speciell stav som han fått av en Transformer som legat och kurat i bergen under
en längre tid och som Merlin blivit lite bundis med.
Ja
sen så kastas vi ju fram till nutid där förra filmens hjälte Cade Yeager, även i denna film spelad av Mark Wahlberg gömmer sig på en bilskrot där han räddar och lagar
Transformers som nu är jagade över hela planeten eftersom myndigheterna
tröttnat på den förstörelsen som följt i deras spår. Efter diverse skjutande
och jagande från både myndigheter och rymdvarelser så kommer han i alla fall i
kontakt med en äldre gentleman från England vid namn Sir Edmund Burton (Anthony Hopkins) som
säger sig veta att hotet från rymden kan fixas med just den där staven från
400-talet och att den som kan hitta den är den numera enda levande släktingen
till Merlin, den vackre historieprofessorn Viviane Wembley (Laura Haddock) som givetvis till en
början inte alls tror på dessa barnsliga sagor om Kung Arthur, riddarna kring
det runda bordet och trollkarlen Merlin.
I
filmen så dyker också några gamla välkända ansikten upp igen, den gode Löjtnant
Lennox (Josh Duhamel) och så den smått galne fd agenten Simmons (John Turturro) men annars så är det här nog den mest annorlunda av dom fem filmer som gjorts,
här har mycket kraft lagt på komiken och personligen så tycker jag som aldrig har
varit någon Transformersnörd att det funkar bra. Man känner också igen en hel
del detaljer från en massa andra filmer och det är nog medvetet gjort och med
glimten i ögat (Hoppas jag). Det finns en robotbutler som heter Carson som ser
ut som C3PO:s brorsa och som slänger ur sig lustiga kommentarer i parti och
minut och sen så finns det en sunkigare men gulligare variant av R2D2 och i en
del scener i slutet så känns det nästan som om man hamnat någon av Alien-filmerna.
Mark Wahlberg tycker jag är bättre än vad Shia Labeouf var som hjälte, han är lite ruffigare och med mer muskler än den förre finnige tonåringen och Anthony Hopkins som Sir Edmund Burton vet ju alltid vad han sysslar med. Det är förbannat snyggt, det visuella är imponerande och coolt, det är full fart och riktigt roligt emellanåt även om historien ibland känns väldigt rörig.
Om
man nu inte vill tänka utan bara luta sig tillbaka och bli underhållen så har
man över två timmar här som borde lösa det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar