X-Men (2000)

 

https://youtu.be/Iy5R5_T243w?si=Yxza5RB5jo_7WsUE

Evolutionen tar ibland sina egna vägar vilket medför att vissa människor föds med en mutation som både kan vara en välsingnelse och en förbannelse. Dessa mutanter är inte alla goda och dom lever mitt ibland oss vilket har fått den amerikanske senatorn Robert Kelly (Bruce Davison) att kräva en mutantregistreringslag som innebär att alla mutanter måste avslöja sina identiteter och sina förmågor.

Den sjuttonårige Marie (Anna Paquin) har rymt hemifrån efter att av misstag försatt sin pojkvän i koma på grund av sin förmåga att absorbera andras livskraft bara genom hudkontakt. Hon möter den lika mystiske som buttre Logan (Hugh Jackman) eller Wolverine som han också kallas och slår följe med honom och dom två hamnar efter ett tag hos den telepatiske Charles Xavier (Patrick Stewart) som driver Institutet för Begåvade Ungdomar men där han också samlat ihop gruppen X-Men med Storm (Halle Berry), Cyclops (James Marsden) och Jean Grey (Famke Janssen) som ska fungera som ett skydd mot den onde mutanten Magneto (Ian McKellen) och hans gäng Sabretooth (Tyler Mane), Toad (Ray Park) och Mystique (Rebecca Romjin).

X-Men är en samling filmer som jag under alla år ratat och jag vet inte riktigt varför för jag älskar fantasy, äventyr och sci-fi. Nu har jag dock bestämt mig för att gå igenom dessa berättelser och då givetvis börja med den första filmen X-Men från år 2000 regisserad av Bryan Singer.

Det här är en fantastiskt elegant och snygg film som kanske ibland tenderar att kanske bli lite väl metalliskt stel i all sin teknologiska design men det är en intressant historia och ett antal spännande karaktärer som vi får lära känna och så dom två eminenta skådespelarna Ian McKellen och Patrick Stewart som ledsagar både dom onda och dom goda mutanterna i kampen mot varandra som ju hotar att förändra den värld vi lever i för gott.

Det tar en stund innan man får ett ordentligt grepp om dessa X-Men förutom Wolverine som man bara älskar från den första scenen. Hugh Jackman är Wolverine i varje liten detalj från cigarren i mungipan, rockerfrisyren och dom helt fantastiska polisongerna.

Ett mycket underhållande och maffigt äventyr som bådar gott inför kommande filmer.

Legenden om Ugglornas Rike (2010)

 

Original titel: Legends of The Guardian: The Owls of Ga'Hoole

https://youtu.be/0c5gYg3adeI?si=DF04YQBHrZHjKeYW

Den unga ugglan Soren (Jim Sturgess) och hans bror Kludd (Ryan Kwanten) faller ned från deras träd när dom övar flygning. Dom blir kidnappade av ugglorna Jatt (Leigh Whannell) och Jutt (Angus Sampson) som för dom till St. Aegolius Academy där dess drottning Nyra (Helen Mirren) och hennes make Metalbeak (Joel Edgerton) ger dom två val, bli soldater eller slavar.

Kludd imponeras av den nya världen av makt och ondska men Soren lyckas fly med hjälp av ugglan Gylfie (Emily Barclay) som också berättat att enda chansen att störta Nyra är att ta sig till ön Ga'Hoole mitt i sjön Hoolemere där dom legendariska väktarna håller till.

Visuellt så har regissören Zack Snyder gjort ett mästerverk, flygscenerna är helt enastående i alla sina detaljer och den här animerade filmen är också rätt mörk där några faktiskt dör och det gör också att dom roliga delarna i filmen inte riktigt passar in och tar udden lite från den annars mörka allvarsamma stämningen och så går allting ganska hafsigt fram så att man inte riktigt hinner med att lära känna karaktärerna ordentligt.

Ett visuellt fantastiskt äventyr är det ändå.

The Dorm that Dripped Blood (1982)

 

https://youtu.be/rlreY80rNuc?si=rUbkNBOazHAJEQ0s

The Dorm that Dripped Blood är en amerikansk så kallad slasher-film från 1982, regisserad av Stephen Carpenter och Jeffrey Obrow och också skriven av dessa två tillsammans med Stacey Giachino.

När filmen hade premiär i USA 1982 så hade den titeln Pranks men när biljettförsäljningen uteblev så testade producenterna istället The Dorm that Dripped Blood och gav den en nypremiär året efter. Om detta hjälpte vet jag tyvärr inte.

Joanne Murray (Laurie Lapinski) och hennes studentpolare Craig (Stephen Sachs), Brian (David Snow), Patti (Pamela Holland) och Debbie (Daphne Zuniga) får veta att deras studenthem Morgan Meadows Hall är så pass risigt att det måste rivas. Medan Joanne's pojkvän Tim (Robert Fredrickson) drar iväg på skidsemester så tar Joanne och resten av gänget tag i arbetet med att städa ur studenthemmet. Dom är dock inte ensamma någonstans i skuggorna så lurar en brutal mördare och det dröjer inte länge förrän en efter en av gänget försvinner.

Jag kan väl direkt säga att det här inte var någon rolig eller ens intressant upplevelse, man har egentligen sett allting förut men allt som oftast mycket bättre förpackat. Regin är rätt styltig, fotografen tillika regissören Stephen Carpenter verkar så gott som under hela filmen haft kameran på ett stativ för några större rörelser eller kameraåkningar får vi inte uppleva och skådespelarna bidrar ju inte heller med något som kan kallas konst.

 

Historien är upplagd på så sätt att det ska finnas så många misstänkta som möjligt och förutom ovanstående karaktärer så finns den mystiska John Hemmit (Woody Roll) som smyger omkring på studentområdet och så tuffingen Bobby Lee Tremble (Dennis Ely) som gör allvarliga försök att få till det med Joanne. Mördaren är också ganska uppfinningsrik i sitt agerande när det skas ta livet av sina offer, en blir kokad, det används både spikklubba och borrmaskin, machete och så strypsnara på det. Tyvärr räcker inte det, filmen håller inte någon hög kvalitet i någon detalj och det enda som överraskar är faktiskt slutet som åtminstone inte jag väntade mig.

När Mörkret Faller (1960)

 

https://youtu.be/Pz6iAUZP_C4?si=IxOX8Ja4DTWDmXJv

Den unga Elisabeth Rydén (Birgitta Pettersson) som precis förlorat båda sina föräldrar kommer tillbaka till byn Västlinge för att fira Jul i lugn och ro hos sin släkting tillika Kyrkoherden Tord Ekstedt (Nils Asther), hans dotter Lotta (Anna-Maria Giertz) och hushållerskan Hjördis (Mimi Nelson). Lugnet blir det inte så mycket med när butiksinnehavaren på orten Arne Sandell (George Fant) hittas brutalt mördad i sin affär.

Kriminalkommissarie Christer Wijk (Karl-Arne Holmsten) anländer till Västlinge med bister uppsyn och pipa i mungipan och när han börjar att rota i fallet så inser han att det finns en hel del misstänkta såsom den rebelliske Mårten Gustavsson (Bengt Brunskog), dom äldre damerna Tekla Motander (Hjördis Petterson) och Frideborg Jansson (Sif Ruud), Sandells fru Barbara (Elsa Prawitz) samt ortens parkbänksnötare Connie Lundgren (Adolf Jahr).

En kriminalhistoria skriven av Maria Lang där hon helt klart inspirerats av Agatha Christies sätt att bygga upp en intrig med flera misstänkta som mer eller mindre har eller haft en relation med offret/offren och alla samlade på ett mindre utrymme och där alla är närvarande sen vid själva upplösningen. Här befinner vi oss på en liten idylliskt lantlig ort under Julhelgen där allting utspelar sig efter mörkrets intrång och där dom flesta har en eller ett par skelett i garderoben som vartefter historien vandrar på avslöjas. Det är en hel del grymma skådespelare i mindre och större roller där regissören Arne Mattsson pusslat ihop en gedigen film men det som imponerar mest är fotot av Hilding Bladh som är helt enastående snyggt och stämningsfullt.

Kungen och Jag (2023)

 

https://youtu.be/eK2b-xqypi0?si=JiPzXHDNV7ORSmjK

Dokumentärfilmaren Karin af Klintberg och fotografen Pia Lehto har under två år följt den svenska Kungen Carl XVI Gustaf i sitt arbete och privat och detta har resulterat i en tre avsnitt lång dokumentär som följer vår monark från att han föds till idag.

En riktigt intressant dokumentär och den största anledningen till det är att Karin af Klintberg verkligen inte väjer för obekväma frågor och det känns att hon inte gör detta i skandalsyfte eller för att driva med Kungen utan helt enkelt för att vi ska få krypa lite under skinnet på honom. Detta är inte lätt för Kungen har ända sedan ungdomsåren lärt sig att bygga murar runtomkring sig och öppnar gärna inte upp sig och blir mer än en gång ganska obekväm av alla frågor och när serien är över så sitter man där med en känsla av att vi har en Konung som nog egentligen inte vill vara det men gör det som ska göras och förväntas av honom.