I inledningen av den här historien så bjuds vi tittare på ett smäktande pianostycke och en kamera som panorerar över ett vackert naturområde för att sen glida ner på marknivå där en ung kvinna i sjuksköterskeuniform anländer till ett hus i sin fascinerande rostiga volkswagen.
Det här är filmens bästa avsnitt för sen öppnar skådespelarna sina munnar och då rasar allting.
Hemtjänstsköterskan Perkins (Fiona Kennedy) har kommit till det äldre paret Sinclair (Gary Lunn och Dorie Knutson Nichols) för att leverera mat och hjälpa dom med matlagningen.
Samtidigt så får vi höra på radion som står på i huset att det skett ett brutalt rån i närheten och att förövarna undkommit polisen.
Det dröjer givetvis inte länge förrän det bultar på dörren hos Sinclair och när Perkins öppnar så visar det sig vara dom tre grymma rånarna som knappt hinner komma innanför dörren innan dom skär halsen av Mr. Sinclair och skjuter ihjäl hans fru samt våldför sig på Perkins för att sedan skjuta henne också.
Rånarna Wayne (Brad Stein), Terry (Steve Miller) och Stacy (Rachel Rigall) tror att alla i huset är döda när dom efter några dagar försvinner men Perkins har mirakulöst överlevt och hamnar sen på mentalsjukhus där hon med hjälp av Dr. Koffin (Aaron Castillo) bearbetar traumat efter händelsen.
Friskförklarad så flyttar Perkins till en annan stad där hon plötsligt en dag får se dom tre rånarna. Hon vänder sig till en satanistisk grupp som i en ritual ger henne onda krafter som hon använder sig av för att slakta, inte bara rånarna utan alla som hon har ett ont öga till.
Bobby Blood som både regisserat och skrivit den här filmen är ju egentligen rocktrummis och även om jag personligen inte hört banden Downset, First Blood och Merauder som han spelat i så tror jag att han är bättre på musik än på film för det här är nog en av dom absolut sämsta jag sett. Förutom den korta inledningen så finns det ingenting som ens närmar sig någon form av kvalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar