Ett antal år har gått sedan dom fruktansvärda händelserna vid Camp Arawak.
Angela Baker har suttit inlåst, genomgått timmar av terapi, elchocker och dessutom en könsoperation från man till kvinna.
Nu är hon ute i samhället igen och har fått arbete som ungdomsledare på sommarlägret Camp Rolling Hills och som ungdomarna där snart kommer att märka så har hon lite speciella idéer om hur ett läger ska skötas.
Här behöver man ju inte sitta och gnugga sina hjärnceller speciellt många minuter innan mördaren presenterar sig själv i närbild och helt utan maskering så resten av filmen är ju egentligen bara en transportsträcka där hon fimpar ungdomarna på lägret en efter en med motorsåg, kniv, strypsnara, syra och så några till bestialiska metoder på det. Jag vet inte vad regissören Michael A Simpson och manusförfattaren Fritz Gordon tänkt när dom mojsat ihop den här filmen och jag tror inte att dom själva vet det heller.
Dom har ju försökt blanda in lite humor i allt mördande men dom glömde ju en väsentlig detalj och det är ju att ska det fungera så måste man ju ha humor.
Tonårssystrarna Brigitte och Ginger är två ganska mörka personligheter som har ett fanatiskt intresse för döden vilket gör att dom anses lite underliga av sina jämnåriga i skolan och lärarna.
I området där dom bor med sina föräldrar så har en hel del hundar den senaste tiden hittats dödade och det misstänks vara någon form av rovdjur.
En kväll när systrarna är ute så blir dom attackerade av någonting som först verkar vara en enorm varg.
En riktigt bra och fräsch skräckfilm där regissören och manusförfattaren John Fawcett använder sig av alla klichéer när det handlar om tonåringar och skola men gör det på ett så utstuderat med-glimten-i-ögat sätt att det passar in i historien perfekt.
Emily Perkins och Katharine Isabelle som spelar dom två goth-systrarna Brigitte och Ginger är mycket bra i sina karaktärer och deras mor Pamela som spelas av den rutinerade Mimi Rogers är en så vriden karaktär att hon verkar ha kläder på sig sydda av svart humor.
Det är en grå deprimerande omgivning dom inblandade bor och lever i.
Det ser ut som en klassisk engelsk liten arbetarstad som fotografen Thom Best visar oss,
det är lugnt och stillsamt ända tills helvetet bryter ut då snabba klipp, nästan med dokumentär känsla får det att bli riktigt obehagligt.
Det är spännande, obehagligt blodigt och våldsamt och det är det egentligen ända tills i slutet då man tyvärr får se för mycket av monstret som gör att det blir lite löjligt för där har dom inte lyckats riktigt.
Det som skulle se ut som en fruktansvärd best ser mera ut som ET efter ett par ronder mot Mike Tyson.
Den unga Moana som är dotter till hövdingen Tui bor med sin familj och folk på en söderhavsö där fisket börjar sina och grödorna ruttnar.
Av sin farmor Tala får hon veta att det beror på att halvguden Maui stulit hjärtat från gudinnan Te Fiti och bringat mörker över söderhavet och det enda som kan göra allting bra igen är att hitta Maui och tvinga honom att ge tillbaka hjärtat.
Trots att hennes far förbjudit alla på hans ö att bege sig utanför revet så smiter Moana iväg en natt för att finna halvguden Maui och ställa allt tillrätta igen.
En riktigt färgsprakande och varm äventyrsfilm där animeringen är enastående,
jag var speciellt imponerad av vattnet som gjorde att man bara ville hoppa in i TV:n för ett dopp.
Såg den med svenska röster och jag har ingenting att klaga på där,
det som drar ner lite är ju att det ska sjungas i tid och otid vilket jag inte riktigt gillar och dessutom så tyckte jag att sångerna var tråkiga.
Animeringen är som sagt fantastiskt och det är vackert så det räcker och blir över, lite spännande och gulligt och så finns det givetvis en rolig sidekick till huvudpersonen Moana, här i form av en tupp som nog är bland det dummaste man sett i en Disney produktion.
Det är en helt vanlig dag på en till synes paradisisk strand där en grupp ungdomar njuter av sol, musik och öl när människor i vattnet helt plötsligt blir attackerade av en trehövdad vithaj.
Efter att även ha dödat några på stranden så beger sig det muterade monstret mot det närbelägna undervattenslaboratoriet Persephone.
Regissören Christopher Douglas-Olen Ray som ju också gjorde föregångaren till denna 2012 där det handlade om en tvåhövdad haj har definitivt inte lärt sig någonting om att göra film under dom åren som gått emellan, förutom kanske då att specialeffekterna blivit något bättre så att han åtminstone vågar visa lite mer av mördarhajen. Skitfilm från början till slut.
En samling studenter är ute på en båtresa i söderhavet.
När dom får problem med båten och medans besättningen ska laga felet så tar sig ungdomarna iland på en liten ö i närheten bara för att inse att en tvåhövdad monsterhaj patrullerar området mellan dom och båten.
Regissören Christopher Douglas-Olen Ray har här lyckats med konststycket att göra en av dom sämre filmerna jag någonsin ödslat 88 minuter på.
Det finns absolut ingenting med kvalitet i denna produktion, allt från regi, manus, foto, specialeffekter och skådespeleri ligger på en så låg nivå att den knappt är mätbar.
Om filmen ändå hade gjorts med lite humor så hade man ju i alla fall kunna svalt en del,
Mitt under 2:a Världskriget så befinner sig det amerikanska fartyget USS Haynes i södra Atlanten då dom får syn på en tysk ubåt.
Nu börjar en kamp mellan den amerikanska kaptenen Murrell och den tyska ubåtskaptenen Von Stolberg, en kamp på liv och död.
Regissören Dick Powell har regisserat denna kamp mellan två hjärnor ute till havs,
det är som en match i schack ovan och under vattenytan där Robert Mitchum och Curd Jürgens som dom två kaptenerna är enastående bra.
Alla andra skådespelare i filmen blir ju enbart statister vid sidan om dessa två giganter och det gör ju det hela än mer en kamp mellan två män istället för en kamp mellan ett fartyg och en ubåt.
Det här var också den tyska skådespelaren Curd Jürgens debut i en amerikansk film och han har senare sagt att det var en viktig roll eftersom han fick porträttera en hedervärd tysk officer som inte var nazist.
Det är spännande när det inte händer något och explosivt när det gör det.
Bra foto av Harold Rosson och krigisk musik signerad Leigh Harline.
Spännande och dramatiskt även om man inte kan låta bli att le när den tyska besättningen pratar engelska med tysk brytning för att sen ibland stoppa in ett och annat tyskt ord mitt i allt.
Doc Brown har precis skickat Marty tillbaka till 1985 från 1955 när han upptäcker att den andra Marty som kom tillbaka till 1955 i förra delen är kvar.
Det visar sig då att den andra Doc har tagit sig tillbaka till 1885 så den första Doc skickar då den andra Marty från 1955 till 1885 där det visar sig att Doc nu för att finansiera sitt experimenterande livnär sig som hovslagare i westernstaden Hill Valley.
Visst är det svettigt att hänga med i alla skarpa svängar och plötsliga ändringar i den här historien där Michael J Fox och Christopher Lloyd för tredje filmen i rad spelar Marty McFly och Dr Emmett Brown.
Den här filmen liksom den förra börjar direkt där den förra avslutades och här utspelar sig ju historien i USA år 1885 där Martys vägar då givetvis korsas med gamla släktingar, skjutglada revolvermän och indianer.
Filmen är ett snäpp bättre än tvåan och personligen så gillade jag att dom flyttade koncentrationen helt till Doc och Marty och lät Martys familj stå i bakgrunden.
Manuset är lika skruvat som tidigare och det finns en hel del roliga referenser till gamla westernfilmer och speciellt då
Clint Eastwood.
Under Hill Valleys festival så är det ZZ Top som är bandet som spelar vid dansen och fotografen som tar bilder är filmens fotograf Dean Cundey som ju redan 1978 gjorde sig ett stort namn när han skötte kameran vid inspelningen av Alla Helgons Blodiga Natt.
Två timmars superb underhållning och ett bra avslut av en riktigt bra trilogi i tidsresande.
Marty har precis återvänt hem till 1985 från 1955 där han sett till att ändra på vissa detaljer.
Han har precis återförenats med Jennifer när Doc plötsligt sladdar in framför paret med sin tidsmaskin och säger att dom måste följa med till framtiden pga att det är problem med deras barn.
Michael J Fox som Marty McFly och Christopher Lloyd som Doc Brown är ju även här perfekta i sina karaktärer men till skillnad från den första filmen så förlorar den här historien på deras besök i framtiden som då ska vara 2015.
Det är ganska skrikigt och gapigt och så känns det lite fånigt när man nu vet hur det var 2015 och ser hur det framställs i den här filmen.
Några mobiltelefoner finns inte, datorer lyser också med sin frånvaro, fax används fortfarande, alla motorfordon flyger och kläderna folk har på sig ser ut som nåt filmskaparna lånat från Star Treks filmgarderob.
Det är först när Marty och Doc återvänder till 1985 och sen1955 igen som filmen tar fart och det kluriga manuset börjar glöda ordentligt.
Faktum är ju att regissören och manusförfattaren Robert Zemeckis var väldigt tveksam till att halva filmen skulle utspela sig just i framtiden pga att det så gott som alltid blir fel.
God underhållning är det ändå och manuset är ju som sagt bland det klurigaste som skrivits.
Efter ett besök på den lokala puben så försvinner Caleb och hans kompis Reggie mystiskt.
Eftersom polisen har alldeles för mycket att stå i så vänder sig Calebs syster Katherine till privatdetektiven Rafe Guttman och när han börjar rota i fallet så hamnar han på ett begravningshem som har mer än ett skelett i garderoben.
Det här är ju en skräckkomedi och som sådan så fungerar den väl hyfsat.
Alla klassiska klichéer finns med,
det är väldigt blodigt och våldsamt, mycket naket och någon blandning av zombies och vampyrer.
Det som ändå gör den här lite fåniga filmen tittbar är väl att det ändå verkar som om skådespelarna haft rätt kul under inspelningen även om det senare har framkommit att
Corey Feldman som spelar Caleb och Dennis Miller som är privatdetektiven Rafe Guttman inte riktigt drog jämnt under inspelningarna.
En lite rolig detalj är ju att det här manuset är skrivet av
Robert Zemeckis och Bob Gale som ju skrev "Tillbaka till Framtiden 1,2 och 3"
Året är 2049 och polisen K jobbar som Blade Runner för LAPD där han letar upp den äldre versionen av replikanter för att plocka bort dom från jordens yta.
K som själv är en nyare version av replikant får i uppdrag att leta efter ett barn som ska ha tillkommit mellan en av dom äldre modellerna av kvinnliga replikanter och en människa och det leder honom till den nu gamla pensionerade
Blade Runnern Rick Deckard och även tillbaka till sin egen barndom som han tills nu inte visste att han haft.
Man ska ha sett den första filmen Blade Runner från 1982 om man ska få full tillgång till alla referenser och detaljer till den i denna historia som regisserats av Denis Villeneuve.
Filmen är enastående vacker,
fotot av Roger Deakins är som det ena målade konstverket efter det andra och man får nästan känslan av att befinna sig under vatten under hela filmen.
Allting går liksom i slowmotion och det gäller även actionscenerna som ändå inte är så många.
Det är poetiskt postapokalyptiskt och riktigt bra där Ryan Gosling som polisen K och hans artificiella flickvän Joi börjar att leta efter ett barn som enligt alla konstens regler inte ska kunna existera och där hans egna minnen från barndomen hela tiden dyker upp både psykiskt och fysiskt.
Cool och stämningsfull musik av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch, enastående vackert foto och bra skådespelare med bla Ryan Gosling, Harrison Ford och Jared Leto.
På 1970-talet så föds Billy med en speciell leversjukdom som gör hans hud gulaktig.
Han är älskad av sin far men hans mor hatar honom.
Efter några år blir han vittne till hur hans mor och hennes älskare mördar hans far och gräver ner honom i källaren och sen så håller paret Billy inlåst under flera år i ett rum på vinden.
Paret får senare en dotter som dom döper till Agnes.
Under en julhelg när Billy är tonåring så dödar han sin mor och hennes man för att sen allvarligt skada Agnes.
Nu flera år senare så är huset där dom brutala morden ägde rum ett hem för kvinnliga studenter och nu när julen närmar sig så håller tjejerna på med alla helgbestyr när dom börjar få obehagliga telefonsamtal samtidigt som några av tjejerna mystiskt försvinner i huset.
Detta är ju en remake av filmen Stilla Natt Blodiga Natt från 1974 men regissören Glen Morgan och manusförfattaren Roy Moore har lagt till lite egna detaljer i historien som gör att dom egentligen bara använt sig av grundidén från den första filmen.
Tyvärr så har dom inte lyckats med någonting i den här filmen trots att dom använder sig av mängder med gamla skräckfilmsklichéer i var och varannan sekund.
Skådespelarna håller inte måttet, regin är amatörmässig och historien fånig.
Billy som ju är en viktig del i den här filmen ser ut som en gul lightversion av Hulken och låter ungefär likadant och trots att historien innehåller incest, kannibalism, utskurna kroppsdelar och mängder med blod så blir det aldrig läskigt utan bara skrattretande.
Det roligaste i den här produktionen är väl att
Andrea Martin som spelar husfrun Ms Mac spelade en av tjejerna på hemmet i den förra filmen för 44 år sen.
