Delikatessen (1991)

Original titel:  Delicatessen

Cirkusartisten Louison anländer till ett hyreshus i en nedgången stadsdel där han läst i en annons att det ska finnas ledigt boende + arbete.
Han möts av hyresvärden Clapet, en enorm man som även äger charkuteributiken i bottenvåningen.
Det visar sig dock snart att detta inte är ett vanligt hyreshus med normala hyresgäster och definitivt inte en normal hyresvärd.
Det är svåra tider och det är meningen att dom nyinflyttade ska fungera som mat åt dom andra boende och det är Clapet själv som står för slakten, styckandet och fördelningen av köttet.
Kärleken dyker dock upp och ställer till det, Louison blir kär i Clapet's dotter Julie och tillsammans försöker dom nu fly från slaktarens knivar och dom utsvultna hyresgästerna.

Postakopalyptisk sci-fi, komedi, skräck och ljuvlig romantik i en enastående färgsprakande och mustig blandning som är en ren fröjd att titta på. Alla ens cineastiska sinnen blir fullmatade.

Serieskaparen Gilles Arden har varit med och skrivit manus och det märks för filmen känns i mångt och mycket som en animerad saga.

Det är sparsamt med dialog, det är karaktärernas uttryck, minspel och ljudeffekter som för handlingen framåt och sällan har jag skådat en sån kufisk blandning av figurer som i denna produktion.

Idén till den här filmen fick regissören Jean-Pierre Junet när han bodde på ett sunkigt hotell i New York där han tyckte att maten smakade som om dom tillagat gästerna.

Fotot av Darius Khondji är strålande, varje bildruta är som ett konstverk i sig och tittar man noga så kan man även hitta en hel del Chaplinska detaljer i många scenerier.

En enastående film och en av mina absoluta favoriter.

Carlito's Way (1993)

Det är år 1975 och den forne knarkkungen Carlito Brigante släpps ut efter att ha avtjänat 5 år av ett 30 årigt fängelsestraff.

Hans advokat David Kleinfeld har hittat oegentligheter i polisens utredning och fallet måste läggas ner.

Åklagaren Atty Norwalk är dock fast besluten att få tillbaka Carlito bakom lås och bom.

Till allas förvåning så har dock Carlito bestämt sig för att nu leva ett hederligt liv och lämna allt brottsligt och alla gamla vänner bakom sig men detta visar sig svårare än han trott, han är som en magnet när det kommer till problem.

Som vanligt när det gäller regissören Brian De Palma så är bildspråket extraordinärt och miljöer och kläder känns verkligen 1975. 

Al Pacino är strålande bra som Carlo Brigante och Sean Penns cocainsniffande advokat Kleinfeld är en bisarr minnesvärd figur för att inte tala om hans frisyr.

En svalt bildskön Penelope Ann Miller är den som tillför lite kärlek i filmen och motsatsen till henne är väl John Leguizamo som spelar uppkomlingen i gangstervärlden Benny Blanco.

Det är en enastående bra film även om katt och råtta-leken i slutet på tågstationen nästan blir lite utav buskis men eftersom det är Brian De Palma som står för regin så har han med all säkerhet haft en mening med det också.