Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Det är i början av 1970-talet, 

Control (John Hurt), chefen för Brittiska underrättelsetjänsten M16 misstänker en läcka i organisationen och skickar agenten Jim Prideaux (Mark Strong) på ett hemligt uppdrag till Budapest för att möta en kontakt och få mer uppgifter om detta.

Någonting går dock fruktansvärt fel och Control och hans närmaste man George Smiley (Gary Oldman) tvingas att gå i pension.

Misstankarna om en spion på insidan kvarstår dock och Smiley får i uppdrag att inofficiellt gräva i saken.

Tomas Alfredssons första internationella film är det men det är verkligen ingenting man märker av,

han har tagit en av världens kändaste spionromaner och med den gjort en av historiens absolut bästa filmer i den genren.

Det är som sagt tidigt 70-tal och dom dystra färgerna, det lite gråa och trista London är exemplariskt fotat, dom Engelska agenterna på M16 är allvarliga, kedjerökande, whiskydrickande och allmänt nedstämda, inte ett leende rör sig i deras ansikten och släpande slänger dom ur sig repliker som om dom låg på dödsbädden.

Det är nästan ingen action och mycket lite våld, 

här är det dialogen som är kärnan, karaktärerna och det fantastiska skådespeleriet.

Gary Oldman är enastående och detsamma gäller varenda skådespelare i mindre eller större roller.

Jag satt och mös filmen igenom,

varenda scen är så minutiöst skickligt regisserad och varenda replik så tajt ihopsatt.

En cineastisk upplevelse på många plan är det och redan en av mina  favoritfilmer alla kategorier.

Harry Potter och De Vises Sten (2001)

Original titel: Harry Potter and The Sorcerer's Stone

Den första historien om den unge Harry Potter (Daniel Radcliffe) som är son till en trollkarl och en häxa som på något mystiskt sätt dödats och som har gjort att Harry nu bor hos ett par riktigt elaka släktingar där han mer behandlas som ett icke populärt husdjur än en familjemedlem.

En kväll så blir han kontaktad av den enorme Hagrid (Robbie Coltrane) och blir inbjuden till Hogwarts, skolan för trollkarlar och häxor där han, utan att veta om det redan är en legend men inte överallt önskvärd.

Han lär snabbt känna Ron Weasley (Rupert Grint) och Hermione Granger (Emma Watson) som blir hans bästa vänner på skolan och får nu dessutom lite mer information om vad som hände hans föräldrar och vem som låg bakom deras död.

Detta är en fantastiskt stämningsfull saga med maffig musik av John Williams och enastående skådespelare, där då barnen kanske försvinner lite i skuggan av alla dessa gamla rutinerade aktörer som dyker upp i allehanda större och mindre karaktärer.

Historien är fantasifull, det är spännande, lite läskigt men hela tiden så att det inte går över gränsen för vad som kan kallas familjevänligt.

Historien och filmen är ju inte nyskapande på något sätt, det har lånats friskt från andra fantasyberättelser men allting är gjort med själ och hjärta och det gör ju att resultatet blivit riktigt bra.

Fotot av John Seale är strålande och det är magiskt stämningsfullt i varje scen.

Man on a Ledge (2012)

En helt vanlig dag på Manhattan så hyr en man ett hotellrum,

han öppnar fönstret och kliver ut på avsatsen utanför.

När han till slut uppmärksammas och polisen kommer till platsen så visar det sig att han vill prata med den kvinnliga polisen Lydia Mercer men bara henne.

Det visar sig att mannen är den före detta polisen Nick Cassidy som nyligen rymt från ett fängelsestraff där han suttit på grund av en diamantstöld.

Jag har inte sett en enda film med Sam Worthington ännu där han på något sätt imponerat på mig och det gjorde han definitivt inte i den här historien heller.

Faktum är att ingen skådespelare i den här produktionen gör något som helst minnesvärt och en sån gammal rutinerad räv som Ed Harris verkar bara trött och uttråkad.

Manuset är rent löjligt avslutningen nästan pinsam och det enda som räddar upp den här filmen något sånär är den lilla spänning som finns när det ska brytas in i ett valv och lite i början när man sitter och funderar på vad mannen på avsatsen verkligen är ute efter.

The Expendables 2 (2012)

Barney Ross (Sylvester Stallone) blir kontaktad av CIA-agenten Church (Bruce Willis) som vill att Barney och hans gäng betalar tillbaka en skuld genom att åka till Ryssland och hämta ett viktigt dokument som finns i ett kassaskåp i ett störtat flygplan.

När dom väl fått tag i dokumentet så blir dom dock överfallna av gangstern Vilain (Jean-Claude Van Damme) och hans gäng The Sangs som stjäl dokumentet och dödar en av Barney's män.

Nu är det inte en skuld som ska betalas tillbaka längre, nu handlar det om hämnd.

                               ................................................

Den första filmen om Barney Ross och hans samling legosoldater var ju en rätt hjärndöd underhållningsaction men ändå med viss charm,

den här filmen är densamma fast totalt charmlös.

Det smäller, det exploderar, det slåss och det skjuts och det spänns muskler i parti och minut men om allting detta ska bli intressant så måste det finnas något utav intresse däremellan och det finns inte här.

Dom småroliga referenserna till skådespelarnas tidigare filmer som var hyfsat roliga i den första filmen är pinsamt krystade i den här historien och vad Chuck Norris, Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis ens är med för övergår mitt förstånd.

Bruce Willis som ju dom senaste åren visat sig vara riktigt bra på att välja både små och större riktigt bra roller verkar helt ha tappat känslan när han signade upp för denna soppa och Chuck Norris, Arnold Schwarzenegger och Dolph Lundgren borde nog tänka på pensionen nu vad det gäller film.

Inte för att dom någonsin visat upp några skådespelarkvaliteter men  här är det verkligen "down under".

Sylvester Stallone verkar ändå veta vad han sysslar med och vad han kan och försöker sig inte på något mer än så,

annars så är det ju precis som i den första filmen Jason Statham som    Lee Christmas som ju är den klart coolaste av gubbarna.

Visst är det påkostat och filmmakarna har verkligen inte sparat på vare sig krut eller kulor men det räcker inte med att pumpa in en massa dollar om man inte använder dom på rätt sätt.

Våldsamt och fartfyllt men gäspigt tråkigt och riktigt dåligt faktiskt.

http://youtu.be/TgEqVYcryWc

Livide (2011)

Lucie har precis börjat på hemtjänsten i en liten Fransk fiskeby vid Atlantkusten och hon får åka runt med den äldre och vane sjuksköterskan Catherine.

Ett av stoppen är vid ett stort och till synes övergivet hus där den äldre Fru Jessel bor.

Hon är en gammal balettdansös men har nu i flera år legat i koma och hålls vid liv enbart genom syrgas.

Lucie får reda på att Jessel antagligen har enorma rikedomar gömda någonstans i huset och berättar detta senare för sin pojkvän William som givetvis får en idé om att smyga dit på natten och leta igenom huset,

Fru Jessel ligger ju ändå i koma så hon kommer ju inte märka något.

Många av dom skräckfilmer som på senare år kommit från Frankrike har varit ganska obehagliga och den här historien är definitivt inget undantag.

Redan innan det hänt någonting så känner man den tungsinta stämningen som vilar över den här lilla byn och det gråa fotot som för övrigt är strålande bidrar till detta ordentligt.

Man får också tidigt en vink om att huset där Fru Jessel ligger i koma gömmer några ohyggliga hemligheter som bara väntar på att få släppas lösa.

Lucie's naiva pojkvän William blir den utlösande faktorn som släpper lös allt helvete som huset gömmer och innanför dess väggar kan allt hända och gör det också.

Det är gotiskt mörkt och riktigt läskigt utan att bli alltför blodigt, stämningen står för det mesta av ruskigheterna.

Slutet blir lite underligt och vi satt och diskuterade ett tag vad som egentligen hände och det är kanske meningen att det ska finnas ett par olika alternativ, att det ska lämnas lite utrymme för tittaren att välja utgång.

Strålande foto, hyfsat bra skådespeleri och läskigt är det men det är något som saknas för att historien verkligen ska lyfta.

Looper (2012)

Året är 2044 och Joe jobbar som Looper.

Anställd av den undre världen så tar han hand om oönskade personer i framtiden som i en tidskapsel skickas tillbaka.

När han en dag väntar på ett uppdrag så visar det sig att det är han själv som kommer tillbaka för att avslöja saker i framtiden som dom måste rätta till.

Nu börjar en jakt, inte bara på honom själv utan även efter sanningen.

                            

En rolig sak med att se såna här filmer om att resa i tiden är att det ofta blir en massa diskussioner och funderingar efteråt.

Om man gör si och så skulle då verkligen det hända och om det hände skulle då verkligen det där kunnat ske etc etc.

Denna historia är inte annorlunda, 

det är enastående klurigt ihopsatt och nyskapande på mer än ett sätt. Givetvis så finns det detaljer som egentligen kanske inte skulle fungera men va tusan, man sitter ju och diskuterar om såna saker när det handlar om att resa i tiden som ju faktiskt inte går..ännu.

2044 år året som det handlar om och det är en värld som påminner väldigt mycket om nu, om än något mer förfallen.

Koncentrationen är ju på Joe och hans vänner där dom dödar människor åt den undre världen, med mycket pengar och droger men vi får även en liten blick av hur det ser ut i världen runtomkring och det ser rätt deprimerande ut. Smutsigt, fattigt och det verkar inte som om ett människoliv betyder speciellt mycket.

Effekterna är mycket bra, fotot strålande och skådespelarna passar utmärkt bra i sina karaktärer och historien är ju som sagt superbt klurig och intelligent.

Det är spännande, annorlunda och riktigt coolt.

House at The End of The Street (2012)

Nyskilda Sarah och hennes dotter Elissa har flyttat från Chicago och bosatt sig i ett stort hus på en liten ort.

Grannhuset, där enstöringen Ryan bor hyser en mörk hemlighet med ett dubbelmord som huvudingrediens och med Ryan som en av historiens tillbehör.

En genväg när man ska pussla ihop en skräckthriller är ju att använda sig av en massa gamla filmklyschor men även om man gör detta så måste dom ju användas med finess och känsla,

det har tyvärr regissören Mark Tonderai inte gjort här.

Det är stelt, tafatt och ibland rent av fånigt,

skådespelarna verkar helt oinspirerade och verkar helst ha velat vara någon annanstans och inte behövt ha läst innantill ur detta ganska torra och innehållslösa manus.

En ljuspunkt i allt är fotot,

Miroslaw Baszak briljerar till och från med coola kameraåkningar och ett lekande med ljus och skugga och det blir faktiskt behållningen av den här filmen.

Löjligt förutsägbart och en rätt tråkig historia.

Flimmer (2012)

Det stora telebolaget Unicom beläget på den lilla orten Backberga håller just på med en stor kampanj inför sin nya storsatsning när en olycka i företagets elcentral sätter igång en serie händelser som kommer att ändra allting för både företaget, dom anställda och ortens invånare.

En fantastiskt liten bisarr svart komedi som jag till en början hade lite svårt att få grepp om men som jag hade tagit till mitt hjärta efter bara en liten stund.

Skådespelarna är enastående i alla sina små kluriga och underliga karaktärer och fotot av David Grehn är något av en egen värld. Färgerna är som ur en sleazemovie från 1970-talet och omgivningarna, kläder, frisyrer och interiören är ett hopkok av 80, 90 och 2000-tal.

En del hysteriskt roliga scener blandas med en del ganska gripande sekvenser och så lite våld och spänning mitt i allt också.

En annorlunda fräsch och fantastiskt rolig upplevelse.

The Woman in Black (2012)

Det är tidigt 1900-tal och den unge juristen Arthur Kipps har nyligen blivit änkling och bor ensam tillsammans med sin dotter.

Han får i uppdrag av sin chef att reda upp ett dödsbo i en enslig liten by ute på den Engelska landsbygden och beger sig dit för att om möjligt glömma tragedin på hemmaplan.

När han anländer så visar det sig att den lokala befolkningen är allt annat än vänligt inställda till honom och det stora övergivna huset där han ska jobba gömmer en hemsk hemlighet.

I dagens uppsjö av skräckisar där det slösas med litervis av blod och inälvor så är det otroligt uppfriskande att se en film som är byggd på gammal hederlig spökgrund.

Här finns alla dom ingredienser för att det ska bli en mustig spökhistoria och regissören James Watkins har också verkligen blandat till alltihopa på ett utomordentligt sätt.

Ett stort övergivet hus, dimmiga hedar, fientligt inställda bybor, barn som mystiskt dör, en svartklädd dam som skymtas i tid och otid och så givetvis en gammal legend som cirkulerar runt i byn.

Daniel Radcliffe har bytt om från Harry Potter dräkten och gör här sin första roll utanför magikerskolan Hogwart.

Han är alldeles utmärkt i rollen som den deprimerade juristen Arthur Kipps som för att försöka glömma sin nyligen avlidna hustru, tar sig an detta uppdrag ute på landsbygden.

Han har god hjälp av den rutinerade skådespelaren Ciarán Hinds som spelar byns välbärgde man Daily och som vanligt är mycket bra.

Det är ett strålande och stämningsfullt foto, det är mysigt och läskigt in i varje knarrande dörr trots att det är en historia som kanske inte är speciellt annorlunda.

Paranormal Activity 3 (2011)

Året är 1988, fotografen Dennis (Chris Smith) flyttar ihop med sin flickvän Julie (Lauren Bittner) och hennes två döttrar.

Det börjar snart höras mystiska ljud i familjens nya hus samtidigt som den yngsta dottern Katie (Chloe Csengery) påstår att hon ser och pratar med en man som hon kallar Toby,

som dock ingen annan ser.

Dennis placerar ut kameror i huset för att om möjligt få svar på vad det är för något skumt som händer.

Dom två systrarna Katie och Kristi som vi fick följa som vuxna i dom två första Paranormal-filmerna får vi här följa som små.

Vi får veta att spökerierna har följt med dom under hela deras liv och att det dessutom har att göra med deras arv.

Personligen så tyckte jag att denna var den sämsta av dom två jag sett hittills, den är inte alls lika läskig och det känns lite som om idéerna börjat sina lite.

Det går ju inte att flytta möbler, slå i dörrar eller kasta folk genom rum på hur många olika sätt som helst,

det känns lite som en upprepning.

När det sen också blandas in en gammal sekt av häxor i det hela så förvandlas hela historien lite mera åt en ordinär skräckfilm i stället för dom här dokumentära spökerierna som i dom två första som ju bands ihop på ett enastående sätt.

Visst är det riktigt läskigt i vissa scener men det är faktiskt mest spännande när det inte händer någonting alls för då sitter man själv och bygger upp skräckscenerier inom sig men det var väl kanske meningen.

Chawu (2009)

Trafikpolisen Kim blir förflyttad från storstaden Seoul till en liten ort uppe i bergen och tror att han kommer att få ett lugnt och stillsamt arbete med frisk luft och kanske även lite fiske.

När han anländer till platsen så visar det sig dock att polisen på plats har problem med någon eller något uppe i bergen som dödar befolkningen.

Regisören Jeon-Won Shin som även skrivit manus har byggt upp hela historien efter Peter Benchley's historia "Hajen".

Enda skillnaden är att denna utspelar sig uppe i bergen och inte på en turistfylld kust stad. Några scener är till och med faktiskt identiska från Steven Spielbergs filmatisering av "Hajen".

Polisen vill stänga av området från turism medans dom undersöker morden men höjdarna i området motsätter sig detta för att inte förlora intäkterna från från turisterna som kommer upp dit för att leva friluftsliv.

När väl en best är infångad och borgmästaren står och ler inför journalisternas kameror och meddelar att allting nu är över så dyker den åldrade rutinerade jägaren helt sonika upp och menar på att det inte är den som är skyldig till dåden.

Fotot är riktigt bra, effekterna rätt hyfsade men skådespelarna håller inte måttet i den här filmen som är en blandning av skräckfilm och komedi.

Poliserna springer omkring, snubblande och skrikande som en mix av Dupontarna och Stefan & Krister och som åskådare vet man inte riktigt på vilket ben man ska stå.

Idén var väl inte så pjåkig och det kunde ha blivit rätt sjyst men tyvärr.