En Pilgrims Död (2012)

I Mars 1986 så skjuts Sverges statsminister Olof Palme ihjäl på öppen gata mitt i centrala Stockholm och det som följer är landets genom tiderna största mest uppmärksammade och skandalomsusade utredningar någonsin.

Vad som hände och varför, vem eller vilka som låg bakom kanske vi aldrig kommer att få veta, denna miniserie är en teori skriven av Leif GW Persson som är en av dom nu levande personerna som är mest insatt i fallet.

Det är en påkostad produktion, det har verkligen inte sparats när det gäller regin, fotot, musiken och definitivt inte på skådespelarna. 

Det är en gedigen samling goda aktörer med en Rolf Lassgård i spetsen som gör sin Lars Martin Johansson som om han vore född i den kostymen.

Det är en historia som växer, en spänning som ökar hela tiden vartefter trassliga knutar löses upp men tyvärr så blir slutet lite utav ett antiklimax.

Berättelsen lovar så mycket men håller inte riktigt till slutet.

Dessutom så har filmmakarna trots att dom lagt ner mycket pengar på detta projekt misslyckats med dom här tillbakablickarna i historien.

Det är samma skådespelare som spelar samma karaktärer i dåtid som nutid och det räcker faktiskt inte att tona håret för att man ska tro på att dom är 30 år yngre.

För den som inte var med när Palme sköts, eller för den som inte läst så mycket om det så lär man sig inte speciellt mycket av denna historia heller för den riktiga utredningen lämnas helt utanför och Christer Pettersson som ju först dömdes nämns knappt här.

Det är dock väldigt intressant och spännande och väl värd att ses men kanske mest för alla bra skådespelare i små och större roller.

Django (1966)

Trots att manusförfattarna här har varit några stycken så har inte fantasin räckt speciellt långt.

Filmen följer exakt samma ram som i För En Handfull Dollar som ju kom två år innan.

Django som spelas av Franco Nero (Mannen med en av filmhistoriens blåaste ögon) kommer vandrande in i en liten skruttig och nästan övergiven stad dragandes på en likkista.

Denna stad härjas givetvis av två gäng, dels en samling från den gamla Sydstatararmén och så ett gäng Mexikanare.

Django hamnar då mitt emellan dessa och försöker med hjälp av en nervös småfet bartender och några prostituerade på stadens saloon spela ut dessa mot varandra.

Självklart så finns det även en underskön kvinna med i dramat också som båda dom här gängen har utnyttjat och som Django lägger sina skyddande änglavingar över.

Tyvärr så är ju filmen dubbad till Engelska, 

jag tror att det hade varit bättre om dom hade fått prata på originalspråket trots att det ska vara en western som utspelar sig i USA för dubbningen är tafflig och dåligt gjord och gör knappast skådespelarna rättvisa.

Det är en våldsam western och det sparas definitivt inte på kulor men det är rätt stelt, tråkigt, föga intressant och rätt förutsägbart.

Alcatraz - Säsong 1 (2012)

1963 så stängdes fängelseön Alcatraz och internerna placerades ut i andra fängelser på fastlandet och fångvaktarna likaså.

Detta var den officiella versionen, egentligen så var det någonting helt annat som hände.

Sam Neills röst inleder den här serien med dessa meningar och när man sen får se scenen med dom två väktarna som kommer tillbaka till ön efter lite ledighet och hittar ett helt tömt fängelse så inser man att detta är något mystiskt utöver det vanliga.

Det är med sorg jag skriver denna recension för jag fastnade för denna serie, jag tyckte att det var en av dom absolut bästa i genren Sci-Fi, Thriller jag sett.

När jag kommit halvvägs så där vid avsnitt 5-6 så fick jag veta att serien lagts ner i USA på grund av dåliga tittarsiffror, det blev alltså bara en säsong och inga andra är planerade..Suck.

När man äntligen får något smaskigt att engagera sig i..

Ja, nåväl.

Jag struntade dock i detta, jag ville ändå se hela första säsongen för så bra tyckte jag att det var trots att jag ju nu visste att alla knutar man nu hade aldrig skulle knytas upp.

Fotot är strålande, musiken stämningsfull och skådespelarna riktigt grymma i alla sina roller och manuset sådär coolt skruvat som jag saknat ända sen Arkiv X.

Den första och enda säsongen är faktiskt värd att ses trots att man blir lämnad mitt i med alla dessa frågor snurrande i huvudet.

Avsnitten är så pass bra, spännande, våldsamma och snygga att jag köpte det ändå även om jag är besviken.

Cassadaga (2011)

Bedrövad utav sin yngre systers död så flyr den döva lärarinnan Lily (Kelen Coleman) till den lilla orten Cassadaga där hon börjar jobba i den lokala skolan och försöka att starta ett nytt liv.

Hon möter ambulansföraren Mike (Kevin Alejandro) och tillsammans så hamnar dom en kväll på en seans hos ortens medium.

När Lily försöker att få kontakt med sin syster så är det någon annan som istället dyker upp,

någon som har råkat ut för nåt fruktansvärt i Cassadaga.

Filmen inleds med en tillbakablick och en fruktansvärd hemsk scen, fortsätter sen i nutid som ett drama där den unga döva lärarinnan Lily flyttar till ny ort för ett nytt jobb och för mig som inte hade en aning om vad detta var för sorts film så tog det en stund innan jag insåg att detta är nog en skräckfilm ändå.

Den lunkar på i ett lugnt tempo, det hastas inte med saker i början utan allting växer så sakteliga fram till den punkten då Lily och hennes nyvunna vän Mike hamnar på den där seansen.

Där vänder hela historien inriktning och efter denna kväll så är ingenting som förut, nu blir det rätt obehagligt runtomkring Lily.

En hyfsat bra historia, det är både spännande, läskigt och så en bisarr sjuk människa i fokus som använder kvinnor som spratteldockor.

Tyvärr så blir slutet inte riktigt lika bra och man skulle vilja veta lite mer om varför och vad som hände med dom och den efteråt så en viss besvikelse infann sig när sluttexterna börjat rulla.

Bra skådespeleri är det, snyggt fotat och stämningsfullt.

Läskigt, sjukt och riktigt spännande.

Mission Impossible (1996)

Jim Phelps (Jon Voight) är på väg till Prag med sitt team för att om möjligt få tag i en hemlig lista rörande agenter i Europa.

Någonting går dock helt fel och alla i teamet dör utom agenten Ethan Hunt (Tom Cruise) som nu befinner sig helt ensam och dessutom visar det sig, misstänkt för att själv ha förrått sina egna.

Dom som följde Mission Impossible när den gick som TV-serie har sagt sig vara lite missnöjda med filmen eftersom den är mera en rak och okomplicerad actionhistoria medans TV-serien mera lade tyngdpunkten på ett klurigt manus med ett gäng twistar men personligen så har jag aldrig sett ett avsnitt av serien och kan därför inte jämföra med den.

Jag ser den som den action-thriller den är och som sådan är den mycket bra.

Brian De Palma är ju erfaren vad det gäller spänning och sånt visar han ju verkligen upp här i några riktigt intensiva scener.

Han har dock inte lagt fokus så mycket på det visuella som han brukar, fotot är inte sådär nyskapande annorlunda som man är van vid men i början när teamet befinner sig i Prag så har fotografen Stephen H Burum verkligen tagit fram strålande vyer av en regnig mörk och kall gammal Europeisk stad.

Alla skådespelare fungerar alldeles utmärkt i sina karaktärer med Tom Cruise och Jon Voight i spetsen.

Det är spännande, actionladdat och riktigt underhållande.

Safe (2012)

Den före detta polisen Luke Wright som för några år sedan tvingats gömma sig från världen på grund av att han avslöjat korruption bland sina kolleger stapplar sig nu fram som fighter och slåss för den som betalar bäst.

Av en slump så blir han inblandad i ett krig mellan den ryska och kinesiska maffian där en 11-årig flicka och en kassaskåpskombination är två huvudingredienser.

Givetvis så råkar Luke som spelas av Jason Statham stöta på en del utav sina gamla arbetskompisar också och detta är ju inte till deras fördel.

Nu när dom gamla actionrävarna Willis, Stallone och Schwarzenegger blivit lite till åren så är det ju Statham som är absolut hårdast på vita duken och det slår han ju fast i den här historien också.

Det är action från första början ända in i slutet, det slåss och skjuts så man knappt hinner att andas emellan varven men det är häftigt filmade scenerier, ett coolt foto och tung musik.

Egentligen så tycker jag väl att regissören och manusförfattaren Boaz Yakin kanske har ansträngt sig lite för mycket och komplicerat ihop historien. Om man nu är ute efter att göra en ren och rak actionfilm så är ju inte historien det väsentliga om den nu inte är extremt bra och annorlunda och det får man väl säga att denna inte är.

Explosivt och våldsamt underhållande för stunden är det i alla fall.

Brakfesten (1973)

Original titel: La Grande Bouffe

En färgsprakande gourmanderotisk uppvisning i svineri är väl vad man kan kalla denna bisarra svarta komedi från 1973.

Dom fyra barndomsvännerna Marcello (Marcello Mastroianni), Michel (Michel Piccoli), Philippe (Philippe Noiret) och Ugo (Ugo Tognazzi) samlas en helg i ett stort gammalt hus i Paris dit dom beställt ofantliga mängder med mat och dryck.

Anledningen till denna sammankomst är att dom helt enkelt planerar att äta sig själva till döds.

Efter ett tag så inser dom dock att maten inte är nog för att mätta deras sjuka begär så dom bjuder in kvarterets lärarinna Andrea (Andréa Ferréol) och tre prostituerade för att delta i männens orgier.

Detta är en sjukt fascinerande historia där det rapas, pruttas, spys, älskas och framförallt äts i enorma mängder, det är en symfoni i frosseri där alla dödssynderna bakas ihop till ett enda stort kladdigt bakverk

Skådespelarna är enaståemde bra med Marcello Mastroianni i spetsen som den sexgalne flygkaptenen och dom fyra medelålders välbärgade herrarna har faktiskt samma namn privat som sina rollkaraktärer i filmen.

Andréa Ferréol som lärarinnan som av en slump blir inbjuden till denna smaklösa fest är en rund erotisk nymf som halvnaken tassar runt från man till man frossandes i allsköns mat och bakverk.

Det är sen höst och den enorma tomten till huset påminner mera om en kyrkogård än något annat och det är som om den bara väntar på att dessa syndare ska införlivas med resten av dess växtlighet och den gråbruna jorden.

Det är härligt groteskt smaklöst, roligt, tragiskt och som sagt fascinerande.

Äckligt och inbjudande på samma gång. Man vill inte riktigt tycka om det man ser men gör det av någon anledning ändå.

Mammas Pojkar (2012)

Tvillingbrorsorna Tor (Björn Starrin) och Oden (Johan Östling) jobbar på lager, lever och andas hårdrock 24 timmar om dygnet.

Deras mamma Gunilla (Lotta Tejle) som är präst i byn gör allt för att hennes söner ska växa upp någon gång men istället så får dom sparken från jobbet och blir tvungna att flytta hem till morsan igen.

Ulf Malmros älskar ju små landsortshålor med alla dessa original till invånare, det har han ju visat i ett antal filmer nu och den här är ju inget undantag.

Dom två bröderna som mycket bra spelas av Björn Starrin och Johan Östling lever bara för en sak, hårdrock och det kanadensiska bandet Ludor som dom maniskt dyrkar.

Dom har svurit en ed att någon kvinna aldrig ska få komma emellan dom men när den nya skolfröken Jenny (Mia Skäringer) börjar jobba på orten så ändras deras liv drastiskt.

Det är en kärleksfull hyllning till den lilla orten, det är varmt, roligt och emellanåt riktigt pinsamt.

Skådespelarna är bra i sina roller speciellt Lotta Tejle som brödernas mamma, hon lyser verkligen och är enastående.

Tyvärr så känns det lite som om Malmros fått lite idétorka, många scener och repliker, hur roliga dom än är, känns igen från tidigare filmer och den här historien tar aldrig riktigt fart förrän den helt plötsligt slutar.

En del riktigt hysteriskt roliga scener blir man dock bjuden på trots att detta nog är Ulf Malmros svagaste film hittills.

Hypnotisören (2012)

15 årige Josef är den ende överlevande vid ett par brutala mord där hans föräldrar och yngre syster mördats.

Han befinner sig på sjukhuset svårt skadad och helt okontaktbar.

Kriminalinspektören Joona Linna får veta att det finns en man som kan få Josef att berätta vad han varit med om utan att han behöver vara vid medvetande, hypnosläkaren Erik Maria Bark.

..................................................................

Jag hade precis läst ut boken när jag tittade på den här filmen och det var nog inte så bra och inte till filmens fördel,

man satt och gjorde alltför många jämnförelser och det blev också en hel del rynkiga pannveck eftersom dom ändrat ordentligt i orginalhistorien.

Det känns verkligen inte som en Lasse Hallström produktion detta, den är egentligen alldeles för slätstruken och tråkig för det och trots att det är rätt spännande till och från och våldsamt blodigt så blir man aldrig riktigt engagerad i historien.

Persbrandt som den sömnpillerknaprande hypnosläkaren Erik Maria Bark är riktigt bra och Lena Olin som hans hustru likaså men bäst är nog ändå Tobias Zilliacus som spelar den coolugne kriminalaren Joona Linna som visar sig bli paret Barks enda trygga punkt när allting runtomkring dem verkar att rasa samman.

Av någon outgrundlig anledning så är fotot ibland så mörkt att man knappt ser vem som är i bild och det är också alltför många obesvarade frågor för att man som tittare ska känna sig nöjd.

Det är hyfsat spännande, våldsamt men ändå rätt tråkigt faktiskt.

http://youtu.be/4vGgAk2NDO8

Django Unchained (2012)

Platsen är den Amerikanska södern och året 1858, två år innan inbördeskriget i landet ska bryta ut.

Slaven Django (Jamie Foxx) befrias av den Tyske prisjägaren Dr King Schulz (Christoph Waltz) eftersom han behöver hans hjälp att hitta och identifiera tre brottslingar och dessutom så lovar han att hjälpa till med att leta efter Django's fru som hålls som slav hos den ökände plantageägaren Calvin Candie (Leonardo DiCaprio).

Som vanligt när det kommer till Tarantino så är dialogen centrum i hela filmen och det är en njutning att bara sitta och lyssna på allt pratande och diskuterande som för honom är ett sätt att hela tiden föra historierna framåt eller i den riktning han önskar.

Fotot är strålande och eftersom det är en western som ska dra åt 1960-talets Italienska filmer så har givetvis Ennio Morricone haft ett finger med vad det gäller musiken.

Skådespelarna är utomordentliga och Leonardo DiCaprio har väl aldrig varit så svinig som i denna historia.

Jamie Foxx är perfekt i huvudrollen som Django och Dr King Schulz spelas ju enastående av den Tyska skådespelaren Christoph Walz som ju fick sitt stora internationella genombrott i Tarantinos förra film "The Inglorious Basterds".

Det är otroligt och överdrivet våldsamt visuellt precis som vanligt i Tarantinos filmer, det är ungefär som en tecknad serie som kommit till liv.

Rått, blodigt, vackert, actionladdat, tragiskt och roligt är det och man behöver verkligen inte uppskatta westernfilmer för att underhållas av denna historia.

Bad Moon (1996)

Äventyraren Ted (Michael Paré) bor ensam i sin husvagn långt ute i den Amerikanska ödemarken efter en olycka utomlands där hans flickvän dödades och han själv skadades svårt.

Han lider fortfarande av den händelsen både psykiskt och fysiskt men ser plötsligt en ljusning när hans syster Janet (Mariel Hemingway) och hennes son ber honom flytta ner till dom och leva som en familj. När Janet bjuder in sin bror så bjuder hon dock in något annat också.

Det finns ju en del skräckfilmer, hur gamla dom än är som ändå överlever tidens gång och fortfarande håller lika hög klass, tyvärr så är ju inte denna en utav dom och det trots att den faktiskt inte är så gammal.

Historien är väl helt okey för att vara en skräckberättelse med tyngdpunkten på varulvslegenderna men effekterna och förvandlingsscenerna höll nog inte ens måttet när den här filmen kom 1996.

Michael Paré må ha sett bra ut i sina glans dagar men någon skådespelare har han aldrig varit och här räcker det tyvärr inte med att visa sig i bar överkropp och utstöta djuriska vrål för att rädda det hela.

Mariel Hemmingway gör väl hyfsat ifrån sig men den enda som visar lite inlevelse i den här historien är faktiskt hunden Primo som spelar Thor.

Ganska fånigt, förutsägbart om än lite blodigt och våldsamt.