King Kong (1933)

https://www.imdb.com/video/vi2615739417/?playlistId=tt0024216&ref_=tt_ov_ov_vi

Regissören Carl Denham (Robert Armstrong) behöver avsluta sin senaste film och får höra talas om den mystiska ön Skull Island. Nu behöver han bara en vacker kvinna i den ledande rollen och då hittar han den fattige skådespelerskan Ann Darrow (Fay Wray) som verkligen behöver pengarna och som tackar ja direkt.

När hela filmteamet anländer till ön så möts dom av en primitiv infödingsstam som verkar tillbe någon mystisk gud som dom kallar Kong.

Filmen som regisserats av Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack är ett mästerverk inom genren monsterfilmer och en produktion som betytt oerhört mycket för specialeffekter i branschen.

Historien är ju den klassiska Skönheten och Odjuret.

Odjuret här i form av en jättelik gorilla som blir kär i den undersköna Ann Darrow spelad av Fay Wray som på ett härligt 30-tals manér skriker, tar sig för pannan och svimmar i parti och minut alltmedan svartmålade vita statister i infödingskostymer springer omkring och utstöter allehanda ljud och där råbarkade sjömän jagar genom den livsfarliga djungeln i jakt på den monstruösa apan med sin blonda fångst i händerna.

Miljöerna är fantastiska och den Stop-Motionteknik som använts i scenerierna med King Kong och dom andra jättelika förhistoriska djuren på ön är enastående filmkonst.

Det enda minuset jag ser i denna film är att karaktärerna runtomkring King Kong och Ann Darrow är rätt tråkiga.

En monsterfilm som utvecklas till ett tragiskt kärleksdrama och en film som givetvis ska ses innan dom nyinspelningarna som kommit under senare tid.

Green Zone (2010)

Året är 2003 och platsen Bagdad i Irak.

Kapten Roy Miller leder en enhet som söker efter massförstörelsevapen i staden men alla tips dom får från Washington leder ingen vart och han börjar att misstänka att allt inte står rätt till och när han börjar att intressera sig för saken och ställa frågor så blir det liv och rörelse bland både politiker och CIA.

Som åskådare så får man inte en chans till att sätta sig in i historien lugnt och sansat, här smäller det på en gång och sen är det fullt ös hela vägen.

Ibland känns det som om man själv sitter i ryggsäcken på Roy Miller när han rusar genom gatorna, ruinerna, in och ut ur lägenheter och i trånga gränder med vapnet i högsta hugg men det blir ändå aldrig svårt att hänga med i vad som händer.

Trots alla politiska förvecklingar så är historien berättad på ett rakt och okomplicerat sätt och den genomsyras av en svidande kritik mot USA:s invasion av Irak och anledningen till varför dom egentligen gjorde detta.

Matt Damon är som vanligt strålande och Brendan Gleeson som CIA agenten Martin Brown likaså.

Fotot är superbt och regin riktigt tajt i det här politiska krigsdramat där det finns en hel del små saker att fundera över.

The Mist (2007)

Efter en kraftig storm i en liten kuststad i Maine så beger sig konstnären David Drayton (Thomas Jane) tillsammans med sin son Billy in till centrum för att handla lite förnödenheter.

Framme vid köpcentrat så överraskas dom av en dimma som visar sig innehålla något oförklarligt och livsfarligt.

Människorna inne i affären barrikaderar sig för att om möjligt undkomma, vad det nu är som lurar i dimman.

Regissören Frank Darabont som nu börjar bli ganska rutinerad av att göra film på Stephen King-manus har här återuppväckt den gamla klassiska skräckhistorien och satt ihop ett fängslande klaustrofobiskt skräck-drama som höjer sig högt över dom vanliga filmerna i den här genren.

Det handlar här inte så mycket om dom monster som gömmer sig i dimman utan om dom monster som finns innanför butikens väggar.

Dom här människornas civiliserade yttre visar sig, i den pressade situation dom befinner sig i, vara av ett ganska tunt lager och det dyker upp monster där man minst anar det.

Även om det finns lite blod och lite våld så är det psykologiska spelet mellan dessa instängda människor det grundläggande i historien och det känns som om detta drama med lätthet skulle kunna överföras till en teaterscen.

Det är ypperligt regisserat, bra foto och strålande skådespeleri och det oamerikanska avgrundsdjupa slutet är ju som ett knä i skrevet och gör att filmen lämnar spår en bra stund efteråt.

Dom monster som verkligen gömmer sig inuti dimman är ju av underordnad betydelse och hade kanske inte behövt visats så mycket och det här med militärens hemliga experiment känns kanske lite fånigt men förutom det så är detta ett tajt och svettigt skräck-drama.

Bean - Den Totala Katastroffilmen (1997)

Mr Bean som i den här filmversionen av serien självklart spelas av Rowan Atkinson arbetar som vaktmästare på National Gallery i London.

Styrelsen vill inget hellre än att avskeda honom men ordföranden som har ett gott öga till den något udda figuren håller honom bakom ryggen.

När den ofantligt rike Amerikanen Newton (Burt Reynolds) genom Grierson Gallery i Los Angeles köper en känd målning av konstnären Whistler från Musée D'orsay i Paris så vänder sig galleriet till London och ber dom skicka sin absolut bästa konstexpert.

Styrelsen ser sin chans att en gång för alla bli av med vaktmästaren och skickar Bean.

När det gäller den här filmen så har man inte totat ihop ett manus först utan tagit en samling gamla sketcher som man redan sett om man följt Bean i TV-serien och skrivit ett manus runtomkring dom.

Det gör ju att manuset är den svaga länken i hela produktionen och det minst intressanta.

Rowan Atkinson är ju Mr Bean från hårfästet ner till fotsulorna och det kommer ju alltid vara svårt att förknippa honom med någonting annat och även om man sett dom flesta dråpliga småsketcherna förut i andra sammanhang så är vissa hysteriskt roliga och smärtsamt pinsamma.

Skådespelarna runt Atkinson är bara statister, dom betyder egentligen ingenting för själva filmen, det är Mr Bean som är navet i det här hjulet och som får det att snurra och hålla.

Egentligen så är väl inte idéerna så många och bra att det håller för en långfilm men det har ändå blivit underhållande och ibland enastående roligt.

Jurassic Park III (2001)

 

Dr Alan Grant (Sam Neill) lever ett stilla liv som paleontolog, han gräver upp lite ben och föreläser en del och är nu noga med att påpeka för sin omgivning att han minsann aldrig tänker återvända till öarna utanför Costa Rica.
Men men...Han får ett erbjudande att följa med på en flygning över öarna som guide tillsammans med paret Paul (William H. Macy) och Amanda Kirby (Téa Leoni) och med tanke på dom pengar som erbjuds så kan han inte stå över.

Den förra filmen föll inte mig direkt i smaken så den här, regisserad av Joe Johnston var faktiskt ett steg uppåt igen men är man ute efter ett nyskapande actionäventyr så hittar man det inte här.

Manuset är ju ganska löjligt men det är ett gott hantverk, specialeffekterna är liksom i dom två tidigare filmerna enastående och Sam Neill är ju som alltid bra, det är spännande och effektfullt, visuellt vackert och storslaget och så finns det givetvis en sån där irriterande figur i sällskapet som man bara önskar kunde bli uppäten så fort som möjligt, här i form av Téa Leones hysteriska mamma Amanda Kirby som irrar omkring gapandes och skrikandes så det inte finns en ödla på hela ön som inte vet var gruppen befinner sig.

Det är ett matinéliknande äventyr som fungerar som mycket god underhållning för stunden.

The Whisperer in Darkness (2011)

Professor Albert Wilmarth (Matt Foyer) är av den uppfattningen att alla övernaturliga legender och myter har en vetenskaplig förklaring.

Han kommer i kontakt med farmaren Henry Akeley (Barry Lynch) i Vermonts bergstrakter som hävdar att det finns krabbliknande varelser i området som smyger runt gården om nätterna.

Wilmarth får se nytagna bilder av fotavtryck och någon form av rituell plats och ser ingen annan utväg än att besöka Vermont för att  bringa klarhet i saken.

Filmen bygger på en berättelse som skrevs 1930 av den då nyskapande författaren H.P. Lovecraft och även om jag personligen inte själv läst boken så känns det som att filmen ligger väldigt nära förlagan,

Lovecraft's hela väsen ligger över produktionen som en tung skräckfylld dimma.

Historien är filmad i svartvitt vilket var ett genialiskt drag för det förhöjer hela stämningen enormt och fotot av David Robertson är också strålande.

Inledningsvis så byggs stämningen upp enormt skickligt och regissören skapar stora förväntningar i början men som tyvärr inte hålls.

Skådespelarna försöker på något sätt anamma en stil från 40-talet och det fungerar inte speciellt bra utan känns bara ansträngt och överspelat.

Slutet blir riktigt fånigt och produktionen hade faktiskt tjänat på om dom låtit bli att visa dom här varelserna fullt ut.

Andra halvan av filmen drar, som sagt ned betyget men intentionerna var ju ändå goda och hyfsat underhållande är det.

The Lost World: Jurassic Park (1997)

Ian Malcolm (Jeff Goldblum) blir kontaktad av företaget InGens exentriske ägare John Hammond (Richard Attenborough) som vill att han med ett team åter ska bege sig till öarna utanför Costa Rica där nu dinosaurierna härjar fritt efter att InGen övergivit parken.

Malcolm vägrar men när han får veta att hans flickvän med fotograf redan befinner sig på plats så packar han ned tandborsten och drar iväg.

Väl på ön så upptäcker han att det finns andra människor på plats som också vill åt dinosaurierna men av en helt annan anledning och dom är beväpnade till tänderna.

När jag såg den här filmen så gick ju tankarna direkt till filmerna Aliens och King Kong.

En av huvudpersonerna i den första berättelsen, matematikern Ian Malcolm som för övrigt spelas mycket bra av Jeff Goldblum åker motvilligt tillbaka till dinosaurieparken för att där mötas av ett gäng militanta jägare som är där för att avreagera sig på allehanda sätt och sen så ska givetvis några tillfångatagna urtidsjättar tas med till USA för att visas upp på parker där men ingenting går ju givetvis som planerat och helt plötsligt så springer jätteödlorna omkring i storstaden och terroriserar vanliga oskyldiga skattebetalare.

Steven Spielberg som även regisserat denna uppföljare har inte alls tagit lika god tid på sig för att skapa en tajt stämning, här är det mera rock n roll på direkten utan krumelurer som gäller och så en massa vapenskrammel och action i parti och minut.

Tyvärr så känns hela produktionen lite slarvig och okänslig trots att det är jädrans välgjort och snyggt och även om Goldblum och Pete Postlethwaite är bra så känns resten av aktörerna rätt trötta.

Man ser Spielbergs ojämnhet i den här filmen i två scener, en när våra hjältar sitter fast i en buss som är på väg över en klippkant som är något av det svettigaste man kan se men sen så finns det en scen när Malcolms dotter, jagad av en dinosaurie visar upp sina gymnastikkunskaper i en övergiven byggnad som är rent pinsam.

Underhållande och häftigt dock ojämnt med fler djupa dalar än höga toppar.

Pulp Fiction (1994)

Ett antal kriminalhistorier ihopsatta i någon form av ett ordnat kronologiskt trassel där den gemensamma nämnaren är Vincent Vega (John Travolta) och Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) som vandrar ut och in i scenerierna, fram och tillbaka i tiden och alltid med ena fingret på avtryckaren.

Den här filmen kommer alltid att räknas som en av dom stora cineastiska klassikerna och att göra en sån här film i början av sin karriär är ju att sätta en otrolig press på sitt fortsatta filmskapande.
Tarrantino har ju fortsatt göra intressanta saker men ännu ingenting i närheten av denna.

För en filmälskare så är den här historien rena himmelriket, i varje scen och dialog så finns det anspelningar på andra filmer, TV-serier och allehanda kända personligheter och alla skådespelare i produktionen är enastående bra i sina stora eller mindre karaktärer.

Fotot är undebart, musiken cool och manuset är ju absolut outstanding.
Det är våldsamt, roligt och häftigt, en filmupplevelse utöver det vanliga.

Cirque du Freak: The Vampire's Assistant (2009)

Darren Shan (Chris Massoglia) är en ung kille, duktig i skolan och med ett stort intresse för spindlar.
Hans bästa vän Steve (Josh Hutcherson) är hans raka motsats, han struntar i skolan och ställer bara till otyg.
Eftersom han dras åt det mörkare hållet så tar han en kväll med Darren till en kringresande Freak-Show som tillfälligt besöker staden.
Darrens intresse för spindlar och mötet med vampyren Crepsley (John C. Riley) kommer att förändra båda vännernas liv för alltid.

Den här filmen är en form av familjevänlig skräck även om den innehåller bisarra varelser och ond bråd död.
Det är ett roligt och klurigt manus, effekterna är strålande, fotot riktigt bra och det är egentligen bara dom två skådespelarna Chris Massoglia och Josh Hutcherson som spelar kompisarna Darren och Steve som drar ner kvalitén, dom är ganska torra.

Det är aktörerna runtomkring dom som håller uppe hela showen, John C. Riley som vampyren Crepsley är underbar, Salma Hayek som skäggiga damen likaså och så har vi figuren Gayner Purl som på ett enastående överspelande sätt gestaltas av Willem Dafoe.

Trots att dialogen emellanåt är lite stel så är det riktigt underhållande och det är befriande att se vampyrer med lite självdistans i dessa tider när Twilight-filmerna regerar världen över.

Spiderman 3 (2007)

Livet leker för Peter Parker (Tobey Maguire) och till skillnad från tidigare så är det ingen tvekan om att han nu är en hjälte för folket, det är egentligen bara tidningsredaktören J. Jonah Jameson (J.K. Simmons) som fortfarande hatar denna väggkrypare och som gör allt i sin makt för att på något vis sätta dit honom.
Parker har dock blivit en ganska självgod ung man som flickvännen Mary Jane (Kirsten Dunst) inte direkt är förtjust i.

En mystisk besökare från yttre rymden sprider ett gift som får Parkers dåliga sidor att expandera ordentligt, hans vän Harry Osborn har tagit över sin fars roll som Goblin samtidigt som en förrymd fånge som genom en olycka förvandlas till The Sandman sprider skräck i staden. En konkurrent om hans jobb på tidningen som fotograf gör att han får sparken och hans förhållande till Mary Jane blir alltmer ansträngt.

Låter detta lite rörigt så är det precis vad det är.
Om man ska använda den gamla klyschan "Att ta sig vatten över huvudet" så är det precis vad regissören Sam Raimi har gjort i den här filmen.
Om den förra historien var en av dom absolut bästa i genren jag sett så känns det som om dom brände allt krut där. Dom har försökt knyta ihop hela historien här men inte lyckats alls.

Ingredienserna är alldeles för många och skulle väl egentligen kunna ha blivit två filmer, det blir för rörigt och för mycket av allting och Tobey Maguire som ju varit den perfekte Spiderman i dom tidigare två filmerna gör här ett ganska blekt intryck och när han dessutom försöker att spela cool med The Venom i kroppen så blir det bara fånigt.

Effekterna är superba och skådespelarna runtomkring gör sina karaktärer bra men helhetsintrycket är en stor besvikelse och inte ett värdigt avslut på den här trilogin.

The Twilight Saga - Breaking Dawn Part 1 (2011)

Bella (Kristen Stewart) gifter sig med vampyren Edward (Robert Pattinson) och det är ju något som vargmannen Jacob (Taylor Lautner) inte är speciellt förtjust i.
Under smekmånaden på en öde ö utanför Brasilien så upptäcker det nygifta paret att Bella är gravid och att fostret utvecklas i rasande fart.
Bella vill föda barnet trots att det innebär en stor risk för hennes och andras liv i den lilla staden Forks.
                     ...................................................................

Den första delen i den avslutande filmen om triangeldramat mellan människan Bella, vampyren Edward och vargmannen Jacob är nog den sämsta hittills jag sett.
Skådespelarna borde ju vid det här laget ha växt in ordentligt i sina karaktärer men dom verkar bara ha blivit tröttare ju längre historien har gått.
Historien förresten, som i den första filmen var en rätt hyfsad blandning av äventyr, skräck, fantasy och romantik har nu enbart förvandlats till en utdragen och deprimerande kärlekshistoria där huvudpersonerna bara går omkring och ser bedrövade ut.

Fotot kan man ju inte klaga på, inte heller musiken men regin är torftigt stel, skådespelarna oinspirerat sega och manuset oerhört tråkigt.

http://youtu.be/PQNLfo-SOR4

Tyrannosaur (2011)

Joseph (Peter Mullen) är en man, tärd av vrede, våld och hat.
Efter ett av sina raserieutbrott så hamnar han i en secondhand butik som ägs av Hannah (Olivia Colman).
Dom två dras motvilligt till varandra och Joseph inser att han inte är ensam om att släpa på smärtsamma och tunga bördor.

En mörk nästan svart film om destruktivitet och smärta.
Peter Mullen och Olivia Colman är så fruktansvärt bra i huvudrollerna att det gör ont att se vissa scener och varje tillstymmelse till ett litet leende blir man nästan gråtfärdig av.

Man känner så oerhört starkt för den vandrande krutdurken Joseph och den av sin man sexuellt utnyttjade och misshandlade Hannah så att man nästan i sig själv lever med i dessa trasiga människors sinnesstämning.

Regissören Paddy Considine har pusslat ihop ett oerhört starkt, tungt och gripande drama och det var länge sen som jag blev så tagen och omskakad av en filmad historia som denna.
Något av det bästa jag någonsin sett i film och skådespelarväg faktiskt.