Birgitta Andersson 1933-2026

 

Birgitta Andersson föddes 1933 i Mariestad och växte upp i byn Halvfara mellan Mariestad och Götene. 1951 så sökte hon till Göteborgs Stadsteaters Elevskola utan att bli antagen men då startade hon tillsammans med några andra icke antagna ungdomar istället Atelierteatern där hon sen gjorde scenbebut i pjäsen Sex i Elden som karaktären Muriel.

1953 så engagerades hon av Sture Lagerwall till Alléteatern i Stockholm där hon dom följande åren gjorde ett antal mindre roller och samma år så blev det också filmdebut i Ragnar Frisks Bror Min och Jag. 1955 så var hon med i Alf Kjellins film Flickan i Regnet.

1956 blev hon uppmärksammad när hon spelade Monica Twigg i komedin Den Skandalösa Historien om Mr. Kettle och Mrs. Moon.

1957 så spelade hon Sally i musikalen No No Nanette på Oscars och året efter så gjorde hon revydebut på Casinoteatern.

1959 så gjorde hon karaktären Billie Dawn i pjäsen Född Igår på Borås Kretsteater för att sen året efter få sitt genombrott i Hagge Geigerts sommarrevy i Visby där två av hennes nummer också släpptes på skiva.

1961 så blev det Idéonteatern och Karl Gerhards revy Ursäkta Handsken och samma år även Knäppupprevyn I Hatt och Strumpa.

1964 så var hon med i Hasse Ekmans film Äktenskapsbrottaren och samma Sommar i Hasse och Tages revy Gula Hund samt deras första långfilm Svenska Bilder för att sen året efter följa upp med filmsuccén Att Angöra en Brygga. 1966 så jobbade hon med Povel Rammel i hans uppsättningar Ta Av Dig Skorna och Dom Sista Entusiasterna för att sen göra rollen som Teskedsgumman i SVT:s Julkalender 1967. 1969 så återvände hon till Hasse och Tage och deras revy Spader Madame och var samma år även värd i TV programmet Partaj.

1970 så spelade hon i Arsenik och Gamla Spetsar på Scalateatern som sen följde upp av pjäsen Upp i Smöret på Intiman. 1971 så var hon med i filmerna Äppelkriget och Niklas och Figuren samt pjäsen Vad är Det för Fel? för att året efter spela i Sånt Folk på Maximteatern.

1974 var hon med i pjäsen Paviljongen och samma år så började också barnprogrammet Från A till Ö. 1975 så blev det filmen Ägget är Löst sen året efter så var hon med i uppsättningen Gud Bevare Omgivningen när En Människa får En Idé.

1977 så blev det TV-serien Tofsen och 1978 julkalendern Trolltider som året efter följdes av filmen Picassos Äventyr.

1981 så var hon med i Povel Rammels revy Minspiration och även sketchserien på TV Häpnadsväktarna. 1983-1984 så återvände hon till pjäsen Arsenik och Gamla Spetsar på Maximteatern.  1983 så var hon även med i filmen Raskenstam och året efter Jönssonligan får Guldfeber. 1985 så blev det farsen Hotelliggaren på Folkan som följdes av filmen Jönssonligan Dyker Upp Igen och TV-serien Affären Ramel och sen komedin Omaka Par 1987.

1989 så var hon med i Jönssonligan på Mallorca samt TV-serien Familjen Scheblad och 1990 i den norska TV-serien Fredrikssons Fabrik. 1992 så blev det Jönssonligan och den Svarta Diamanten och 1995 Jönssonligans Största Kupp.

1996 så blev det pjäsen Sylvia på Folkan och samtidigt TV-serien En Fyra för Tre. År 2000 så var hon med i Jönssonligan spelar Högt och 2006 så gjorde hon sin sista filmroll i Den Enskilde Medborgaren. 2008 så var hon med i TV-serien Häxan Surtant och den Fruktansvärda Fritiden och Under 2000-talet så gjorde hon även röster i TV-serien Höjdarna samt filmen Pettson och Katten. 

Agenten och Mörkläggningen (2026)

Regi: Håkan Pieniowski

Manus: Håkan Pieniowski

Foto: Håkan Pieniowski

Musik: Håkan Markstedt

Producent: Bo G. Andersson

Året innan Olof Palme mördades så inledde SÄPO en avlyssning i Stockholm av en sovjetisk diplomat. Två år efter mordet så blev SÄPO-agenterna Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö inkopplade och fick då ta del av allt material från avlyssningen och det dom då fick fram var att Sovjetunionen med all säkerhet visste om att statsministern skulle mördas. Denna information lämnades över till cheferna på SÄPO som sen skulle vidarebefordra detta till Palmegruppen, militära underrättelsetjänsten samt regeringen men allting slutade med att informationen aldrig kom ut, locket lades på och dom två agenterna anklagades i stället för att ha gått bakom ryggen på sina chefer och åklagarna.

Nu när den tystnadsplikt som dom två föredetta agenterna levt under har gått ut så träder dom fram och berättar sin historia med Barrlings dagböcker som grund.

Otroligt fascinerande och spännande dokumentär som visar hur obekväma sanningar kan gömmas undan till förmån för politiskt mer bekväma lösningar.

Morden i Sandhamn - Linnea (2025)

 

Regi: Niklas Ohlson

Manus: Alexander Skantze, Sara Heldt & Johan Widerberg

Foto: Mats Axby

Musik: Fredrik Emilson

Scenografi: Elin Peedu

Producent: Malini Ahlberg & Francy Suntinger

Åklagaren Nora (Alexandra Rapaport) och polisen Alexander (Nicolai Cleve Broch) har varken pratat med varandra eller setts på ett tag och det är någonting dom båda lider av men i tysthet. Alexander bor tillfälligt inneboende hos hans kollega Valpen (Julius Fleischhanderl) och åklagarassistenten Pär (Anton Lundqvist) och dom två är fullt medvetna om att Alexander saknar Nora och försöker med alla medel få honom att kontakta henne, inte enbart för hans egen skull utan för att dom börjar tröttna lite på att ha honom på soffan i vardagsrummet.

Affärsmannen ute på Sandhamn Sven (Fredrik Gunnarsson) har en tillställning där han ska öppna upp en fond tillägnad sin dotter som dött i en olycka en tid innan. Noras exman, läkaren Henrik (Jonas Malmsjö) och hans fru Gisela (Yasmine Garbi) tillhör gästerna och när Sven och Henrik sitter och diskuterar över en whisky så ramlar helt plötsligt Sven ihop och på bara några minuter så är han död.

Det visar sig att Sven giftmördats och den nya polischefen Rakel (Marall Nasiri) som inte har någon vetskap om Noras och Alexanders tidigare förhållande samlar genast ihop dom två och Valpen för att lösa fallet.

Det finns flera gäster på festen som genast drar till sig polisernas intresse, Svens exfru Catharina (Annika Hallin) och hennes nya unga pojkvän Edvin (Adam Dahlström) den bohemiska kusinen Isidor (Rafael Edholm) och så styvsonen Adam (Albin Grenholm) alla som gärna skulle vilja ha en del av Svens pengar och dessutom så börjar dom rota lite i den där olyckan som dödade Svens dotter, var det verkligen en olycka?

Jag gillade verkligen den här filmen eller miniserien kanske man ska säga eftersom den faktiskt är uppdelad i två avsnitt. Det är en bra historia med en blandning av både mordisk spänning och drama och så känns skådespelarna riktigt bekväma i sina karaktärer vilket det var länge sen som jag tyckte att det var så i den här serien om Morden i Sandhamn.

Infinite (2021)

 

https://youtu.be/_WWEOCQGxSw?si=RiyIYeVMXFT7Znyk

Regi: Antoine Fuqua

Manus: Ian Shorr & Todd Stein

Efter en bok av D. Eric Maikranz

Foto: Mauro Fiore

Musik: Harry Gregson-Williams

Scenografi: Chris Seagers & Celia Bobak

Producent: Lorenzo di Bonaventura, Mark Huffman, Stephen Levinson,

Mark Vahradian, Mark Wahlberg & John Zaozirny

Evan McCauley (Mark Wahlberg) är en man som i hela sitt liv lidit av väldigt verklighetstrogna mardrömmar, även livfulla hallucinationer som vaken och han har också upptäckt att han innehar en hel del kunskaper som han konstigt nog aldrig lärt sig.

Detta har inneburit ett liv hos olika psykiatriska vårdinrättningar men när väl sanningen uppdagas så visar det sig att alla visioner är verkliga minnen från tidigare liv.

Evan blir kontaktad av Nora Brightman (Sophie Cookson) och det hemliga sällskapet The Infinites, människor som kan minnas allt från sina tidigare liv ibland flera tusen år tillbaka. Dom här personerna delas in i två grupper: De Troende som ser sina förmågor som en gåva avsedd att skydda och förbättra världen och så Nihilisterna ledda av Bathurst (Chiwetel Ejiofor) som ser återfödelser som en förbannelse och ämnar avsluta reinkarnationscykeln genom att avsluta allt liv.

Det här är först och främst en visuell film där historien bara känns svår och rörig och något man efter en ganska kort tid glömmer bort. Det är häftigt och väldigt snyggt filmade actionsekvenser men där det utöver detta faktiskt är väldigt tråkigt och stelt så trots alla häftiga biljakter, explosioner, fajter, skottlossningar och allehanda specialeffekter så räddar inte detta filmen utan slutresultatet blir bara hyfsat underhållande.

Pelham 1-2-3 Kapat (1974)

 

https://youtu.be/lFl_XI3H1Z0?si=crPOW236B9pyNmZx

Regi: Joseph Sargent

Manus: Peter Stone

Efter en bok av John Godey

Foto: Owen Roizman

Musik: David Shire

Scenografi: Herbert F. Mulligan

Producent: Gabriel Katzka & Edgar J. Scherick

En till synes vanlig vardag vid rusningstid i New York förvandlas plötsligt till ett brutalt gisslandrama då fyra beväpnade män kapar ett tunnelbanetåg. Männen som leds av den som kallas Mr. Blue (Robert Shaw) kontaktar trafikledningen och kräver att ett antal miljoner dollar ska levereras till tåget inom en timma om inte en ur gisslan i minuten ska avrättas.

Kommissarie Zachary Garber (Walter Matthau) som ansvarar för säkerheten blir den som håller kontakten med Mr. Blue och gör nu allt för att försöka lösa detta och se till att alla ur gisslan överlever.

Busarna i den här kriminalhistorien nämns som Mr. Blue, Mr. Green (Martin Balsam), Mr. Grey (Hector Elizondo) och Mr. Brown (Earl Hindman) och det är ju inte svårt att inse att Quentin Tarantino fått idén till karaktärerna i sin film Reservoir Dogs härifrån.

Filmen andas realism och det känns verkligen som om det här är något som skulle kunna ha hänt, skådespelarna med Walter Matthau och Robert Shaw i dom bärande rollerna är riktigt bra och dessa två är varandras verkliga motpoler där Shaw är den iskalla hjärtlösa personen som inte tvekar att döda vem det än månne vara som står i vägen för hans mål och där han då i den andra änden av luren har Matthau som den lugne men hårde Kommissarie Garber som med alla medel försöker spela ut sin motståndare och som egentligen inte brusar upp och tappar humöret förrän Corell (Dick O'Neill) som ansvarar för New Yorks tunnelbana visar respektlöshet gentemot gisslan och enbart vill få igång trafiken igen.

Mitt i det dramatiska allvaret så finns det ändå plats för humor, speciellt i ett par scener i början av filmen då Garber visar runt en grupp Japaner som jobbar med tunnelbanan i Tokyo. Han är säker på att dom inte förstår engelska och är inte så snäll när han tilltalar dom och får sen svälja pinsamheten när han inser att dom förstår och pratar flytande engelska.

Det är spännande, realistiskt och med mycket bra skådespelare.

Hellboy (2004)

 

https://youtu.be/VTZB7u3iFaA?si=-1bZR378jh3m2Tmi

Regi: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro & Peter Briggs

Foto: Guillermo Navarro

Musik: Marco Beltrami

Scenografi: Stephen Scott, Hilton Rosemarin & Simon Wakefield

Kostym: Wendy Partridge

Producent: Lawrence Gordon, Lloyd Levin & Mike Richardson

Det är i slutet av 2:a Världskriget och den desperata Adolf Hitler har börjat använda sig av det ockulta för att om möjligt hindra en katastrofal förlust och med hjälp av SS-befälhavarna Karl Ruprecht Kroenen (Ladislav Beran), Ilsa Haupstein (Biddy Hodson) och den gamla ryska mystikern Grigorij Rasputin (Karel Roden) så har en port till en annan värld öppnats. Amerikanska trupper och den unga professor Trevor "Broom" Bruttenholm (Kevin Trainor) lyckas i sista stund förhindra operationen men innan porten stängs så lyckas en liten underlig röd varelse ta sig igenom, en varelse som Broom tar hand om och döper till Hellboy.

60 år senare så styr professor Broom (John Hurt) över ett institut som bebos av två väldigt annorlunda varelser, dels Hellboy (Ron Perlman) som nu är en enorm och övernaturligt stark person och så amfibien Abe Sapien (Doug Jones) som lever i ett akvarium.

Den unge John Myers (Rupert Evans) har precis börjat jobba på institutionen och ska fungera som Hellboys högra hand och hålla koll på honom eftersom han har en benägenhet att ta sig ut från anläggningen i tid och otid för att träffa Liz Sherman (Selma Blair) eller Firestarter som hon också kallas som sitter på en psykiatrisk inrättning men som tidigare också bott på institutionen.

Nu har ondskan och dom personer som på 40-talet antogs ha dött återvänt tillsammans med ett antal groteska demoner och Broom skickar ut Hellboy, Sapien och Liz för att en gång för alla avlägsna dessa från vår värld.

Ett fantastiskt visuellt läckert äventyr designat Guillermo del Toro som innehåller allt man kan önska av fantasy, monster, action, nazistiska busar och goda hjältar. Spänning, drama, komik, tragik och så vänskap och kärlek på det också.

Suicide Squad (2016)

 

https://youtu.be/CmRih_VtVAs?si=LhNdFNdZjloPHA8b

Regi: David Ayer

Manus: David Ayer

Foto: Roman Vasyanov

Musik: Steven Price

Scenografi: Oliver Scholl & Shane Vieau

Kostym: Kate Hawley

Producent: Charles Roven & Richard Suckle

När Gotham City står inför övernaturligt hot så beslutar sig Säkerhetstjänsten under ledning av Amanda Waller (Viola Davis) att sätta ihop en grupp av dom absolut grymmaste och stridsdugliga i landet. Dessa personer sitter inlåsta på dom hårdast bevakade anstalterna och ska nu handplockas av befälhavaren Rick Flag (Joel Kinnaman) och lockas med bland annat förkortade straff.

Den här filmen börjar ju riktigt coolt där vi först får möta lönnmördaren Deadshot (Will Smith) och galningen Harley Quinn (Margot Robbie) vilket visar sig vara en planerad introduktion av filmskaparna för det är just dom två karaktärerna som är intressanta och som har något för oss tittare att engagera oss i. När sen dom andra brottslingarna i den här gruppen presenteras så visar dom sig vara ganska intetsägande i jämförelse och en och annan av dom som t.ex Boomerang (Jai Courtney) känns helt meningslös i den här historien.

Till häftig musik och övervakade av den iskalla och till synes hjärtlösa chefen för Säkerhetsavdelningen Amanda Waller så bekämpar sen det här omaka gänget allehanda fiender i mestadels så pass mörka scener så att det är lite svårt att hänga med i allt. 

Filmen lovar helt klart mer än vad den orkar hålla och det är synd för det kunde ha blivit mycket bättre om dom (tycker jag) hade minskat den här gruppen ordentligt. Will Smith funkar bra som Deadshot, han är lite som han brukar vara med snabba och giftiga kommentarer men den som lyser mest är helt klart Margot Robbie som är enastående bra som den förföriska och helt galna Harley Quinn.

Det är ändå explosivt underhållande och ganska mäktigt visuellt och allting med tung häftig musik i bakgrunden.