Greenland (2020)

 

https://youtu.be/vz-gdEL_ae8?si=vfzJVl1vaWIAnins

Regi: Ric Roman Waugh

Manus: Chris Sparling

Foto: Dana Gonzales

Musik: David Buckley

Scenografi: Clay A. Griffith & Frank Galline

Kostym: Kelli Jones

Producent: Gerard Butler, Basil Iwanyk, Sébastien Raybaud & Alan Siegel

En massiv komet som fått namnet Clarke närmar sig Jorden men forskarna är övertygade om att den kommer att passera säkert.

Den bryts dock plötsligt sönder i mängder av mindre fragment som inte brinner upp när dom kommer in i våran atmosfär utan hotar nu allt liv på vår planet.

Byggnadsingenjören John Garrity (Gerard Butler), hans fru Allison (Morena Baccarin) och sonen Nathan (Roger Dale Floyd) tillhör några av dom få som myndigheterna valt ut ska evakueras till en underjordisk anläggning på Grönland.

En katastrof/överlevnadshistoria som vi har sett ganska många gånger förut men det finns ändå delar i denna film som höjer sig över medelsnittet. Det handlar inte om några storslagna effekter även om vi får se en del kometbitar som slår ner på Jorden i ett par maffiga scener, det är människorna som ligger i fokus här och då dom tre personerna i familjen Garrity, alla andra är egentligen statister utom då kanske Allison's far Dale (Scott Glenn) som dom hastigt besöker på vägen till räddningen.

Utan att avslöja alltför mycket så separeras ju familjen och missar räddningsflygen och under den här resan när dom försöker hitta tillbaka till varandra så färdas dom i en laglös värld som hamnat i kaos på bara några timmar. Människor är desperata och det här tar fram både det sämsta och det bästa hos dom och Garrity får verkligen uppleva båda dessa sidor.

Det är dramatiskt och till och från riktigt spännande även om det mesta är ganska förutsägbart men det är bra skådespelare och det är kul att se Gerard Butler spela en vanlig arbetande man utan att vara stenhård och cool i alla lägen sen så brottas ju givetvis John och Allison med lite personliga problem också mitt i allt men det fina med en katastrof är väl att den kan fungera som antibiotika i vissa lägen.

Iron Fist - Säsong 2 (2018)

 

https://youtu.be/kvvWB0GwCek?si=k7LPR8QaC5wm3Los

Regi: Stephen Surjik, Mairzee Almas, M.J. Bassett, Sanford Bookstaver, David Dobkin,

Toa Fraser, Julian Holmes, Philip John, Jonas Pate & Rachel Talaley

Manus: Jenny Lynn, Tatiana Suarez-Pico, Matthew White, M. Raven Metzer,

Rebecca Dameron, Declan De Barra, Melissa Glenn, Daniel Shattuck & Jon Worley 

Foto: Niels Alpert

Musik: Robert Lydecker

Scenografi: Patrick Howe & Sarah Maine

Producent: Declan De Barra

Efter serien The Defenders och Daredevil's förmodade död så är nu Danny Rand (Finn Jones) New Yorks beskyddare nummer ett. Danny har lämnat sitt kontor på Rand Enterprises och har tillsammans med Colleen Wings (Jessica Henwick) förvandlat hennes träningsstudio till en lägenhet där dom två nu lever tillsammans.

Den kriminella organisationen Handen är tillintetgjord men andra hot lurar istället strax runt hörnet. En gängkonflikt blossar upp i Chinatown som Danny och Colleen försöker att stoppa utan att använda våld och Davos (Sacha Dhawan) som i den första säsongen försökte få Danny att återvända till K'un-Lun har nu istället bestämt sig för att stanna och befria Danny från Iron Fist eftersom han anser att det är han som är den rättmätige ägaren av den kraften.

För att få hjälp med detta så slår han ihop sig med Joy Meachum (Jessica Stroup) som är otroligt bitter på både sin bror Ward (Tom Pelphrey) och Danny efter det som hände i den första säsongen.

Jag tyckte att den första säsongen började riktigt intressant men blev tråkigare ju längre den gick, den här andra säsongen fungerar för mig tvärtom. Den inleder ganska segt men tar ordentlig fart mot slutet och dom personligheter vi lärt känna genomgår här också en riktig förändring.

Joy som förut var en stillsam, ganska tillbakadragen kvinna tar här ordentlig plats med sitt privata korståg och Ward Meachum som var allt annat än en trevlig person visar här upp en helt annan sida.

Davos är ju en psykopat av sällan skådat slag men det är en karaktär som vi här får en del förståelse för ändå när vi i ett par tillbakablickar får följa han och Dannys uppväxt i klostret K'un-Lun och deras kamp mot sig själva och varandra för att vinna kraften Iron Fist.

Av en till synes slump så träffar Danny också den lite underliga Mary Walker (Alice Eve) som ska visa sig ha ett antal fingrar med i det mesta som händer och så får även Danny och Colleen hjälp av Kommissarie Misty Knight (Simone Missick) som med hjälp av sin konstgjorda arm (givetvis designad av Rand Enterprises) och kontakter inom lagens långa arm spelar en avgörande roll i den våldsamma och dödliga kampen.

Som sagt en serie som växer och där dom sista avsnitten är riktigt spännande och intensiva även om jag tycker att fajtingscenerna inte riktigt håller men där slutet är överraskande coolt och som verkligen öppnar för en fortsättning.

Fånge 951 (2025)

 

https://youtu.be/gZsmtrvLrpc?si=Kbx9jfcrmc6IziJG

Regi: Philippa Lowthorpe

Manus: Stephen Butchard

Efter en verklig händelse

Foto: Ole Bratt Birkeland

Musik: Dickon Hinchliffe

Scenografi: Stéphane Collonge & Gordon Grant

Producent: Jenny Frain

Iranskfödde Nazanin Zaghari Ratcliffe (Narges Rashidi) är på semester i Teheran med sin dotter för att hälsa på sin mor (Behi Djanati Atai), far (Bijan Daneshmand) och bror Mohammad (Kavé Niku) medan hennes man Richard (Joseph Fiennes) är kvar i London och arbetar.

När Nazanin och dottern ska återvända så blir hon gripen på flygplatsen i Teheran och utan förklaring inlåst i en isolerningscell. Efter flera förhör så döms hon sen för regeringsfientlig verksamhet till flera år i fängelse.

Efter ett tag så inser både Richard och Nazanin att hon är en bricka i ett politiskt spel som inletts många år tidigare och nu börjar en kamp för Richard att på hemmaplan försöka få sin fru släppt.

En mycket gripande historia som för bara några år sedan ägde rum på riktigt och som visar vilken makt den manliga regimen i Iran har och vilka medel dom använder sig av för att tysta alla frihetstörstande röster.

Joseph Fiennes och Narges Rashidi är strålande bra i dom två huvudkaraktärerna och detta drama blir en riktig känga till den engelska regeringen som framstår som både ointresserad och inkompetent i detta fall.

Spännande dramatiskt och tragiskt.

Planet Terror (2007)

 

https://youtu.be/KaWPHLZAZbg?si=AtNi_pwfA-Inf8ll

Regi: Robert Rodriguez

Manus: Robert Rodriguez

Foto: Robert Rodriguez

Musik: Robert Rodriguez

Scenografi: Steve Joyner & Jeanette Scott

Kostym: Nina Proctor

Producent: Robert Rodriguez, Quentin Tarrantino & Elisabeth Avellan

Kompisarna Robert Rodriguez och Quentin Tarrantino fick en idé om att göra varsin film under samlingsnamnet Grindhouse som skulle vara hyllningar till 70 och 80-talets B-filmer.

Tarantino regisserade Death Proof och Rodriguez gjorde Planet Terror.

Ett av människan framställt virus har spritt sig på en mindre ort i Texas och det här viruset förvandlar alla levande varelser till zombieliknande varelser som dödar allt i sin väg. Detta brutala virus för samman go-go dansaren Cherry Darling (Rose McGowan), vapen och kung-fu virtuosen El Wray (Freddie Rodriguez), Dr. William Block (Josh Brolin) och hans fru Dr. Dakota Block (Marley Shelton), sheriffen Hague (Michael Biehn) och hans bror, restaurangägaren J.T. (Jeff Fahey), vetenskapsmannen Abby (Naveen Andrews) och så den stenhårda Löjtnant Muldoon (Bruce Willis) som nu med alla tillgängliga medel måste rädda mänskligheten.

Den här filmen är en hyllning till 70 och 80-talets italienska zombiefilmer, slash och japansk gore och helt utan tanke på en historia med en röd tråd så har Rodriguez mer eller mindre bara fyllt 105 minuter med ett överflöd av blod, inälvor, skottlossningar, explosioner, slem och klägg, avhuggna kroppsdelar och naken hud. Hela filmen är inspelad så att det ser ut som en B-film från 1974, det är repigt och grynigt, klippningen har en hel del att önska och dialogen likaså men det är ändå en hel del goda skådespelare som då anstränger sig för att vara sämre än dom egentligen är förutom då kanske Quentin Tarrantino som spelar en sadistisk soldat och som faktiskt är dålig på riktigt.

Det är för mycket av allting och det är också meningen att det ska vara för mycket av allting men jag tycker ändå inte att Rodriguez får ihop det på ett tillfredställande sätt. Det äckliga tar över och då får allting annat liksom inte plats.

Det kunde ha blivit riktigt coolt om bara Rodriguez hade lättat lite på gasen ibland och istället rattat allting med lite feeling.

The Baker (2022)

 

https://youtu.be/H25P_C7Ft7c?si=DZINyVd_S9Z2sDRq

Regi: Jonathan Sobol

Manus: Paolo Mancini & Thomas Michael

Foto: Adam Swica

Musik: Igor Correia, Mark Domitric, Jeff Milutinovic & Tom Westin

Scenografi: Aidan Leroux & Chareese McLaughlin

Kostym: Muska Zurmati 

Producent: Doug Murray, William G. Santor & Nicholas Tabarrok

Historien om den äldre mannen som lever ett lugnt och tillbakadraget liv men som bär på ett grymt förflutet och som av en eller annan personlig anledning blir tvungen att lämna sin stillsamma vardag och ge sig ut för att ta hand om diverse busar har man sett på film många gånger och det har varit både bra och mindre bra produktioner.

Den här filmen är inte speciellt annorlunda egentligen utan lever nog mest på att Ron Perlman som spelar bagaren Pappi är riktigt charmig och bra i den karaktären.

Han lever i utkanten av någon större stad där han bakar sitt bröd varje morgon. Han verkar vara en rätt trött person som gör sina sysslor på samma sätt och i samma ordning dag efter dag ända till den morgonen då han får besök av sin son Peter (Joel David Moore) som han varken hört något ifrån eller sett på många år och med sig har han sin dotter Delphi (Emma Ho) som Pappi aldrig har träffat.

Peter behöver hjälp med barnvakt några timmar för att han ska fixa några affärer som han säger, kommer att förändra hans och dotterns liv. Motvilligt från båda håll så stannar Delphi hos Pappi i bageriet medan Peter åker iväg.

Senare så får Pappi ett samtal av en desperat Peter som verkar vara hotad och efter att han vräkt ur sig några konstiga meningar så hörs ett pistolskott innan samtalet bryts.

Det visar sig ju att Peter av en ren tillfällighet fått tag på ett parti knark som då givetvis tillhör en brutal gangsterboss vid namn Merchant (Harvey Keitel), vad inte Peter hade en aning om var att hans dotter vid tillfälle bytt ut varorna mot vanliga kläder som nu finns i en annan väska i bageriet.

I letandet efter en son som han inte vet lever eller är död så ser sig nu Pappi inblandad i ett dödligt spel där han och barnbarnet Delphi är jagade med en prislapp på deras huvuden och det är här som den stillsamma bagaren tar fram en personlighet från sitt tidigare liv som tar hand om allsköns mördare lika lätt med skjutvapen och knivar som händer och fötter.

Ett klassiskt upplägg utan några överraskningar men som ändå fungerar som bra underhållning och där skådespelarna ändå är riktigt bra.

Green Book (2018)

 

https://youtu.be/QkZxoko_HC0?si=OnV1MMMXZNZ33tKV

Regi: Peter Farrelly

Manus: Nick Vallelonga, Brian Hayes Currie & Peter Farrelly

Foto: Sean Porter

Musik: Kris Bowers

Scenografi: Tim Galvin & Selina van den Brink

Producent: Jim Burke, Brian Hayes Currie, Peter Farrelly,

Nick Vallelonga & Charles B. Wessler

Året är 1962 i Bronx där dörrvakten Tony Lip () letar nytt jobb medan nattklubben Copacabana där han jobbar har stängt för renovering.

Han blir inbjuden till en intervju hos Dr. Don Shirley (), en afroamerikansk pianist som behöver en chaufför för sin åtta veckor långa turné i den amerikanska södern.

Tony får jobbet och boken The Negro Motorist Green Book som innehåller adresser till dom hotell och restauranger i Södern som tar emot färgade personer och innan dom reser så lovar han dyrt och heligt sin fru att vara tillbaka innan Julafton.

En fantastiskt gripande, rolig, dramatisk och tragisk film som utspelar sig i ett land i en tid då människor delades upp i hudfärg och där dom utefter det fick leva sitt liv.

Viggo Mortensen som Tony Lip och Mahershala Ali som pianovirtuosen Donald Shirley är helt enastående bra där en ganska frostig relation utvecklas till en hjärtevärmande vänskap.

Berättelsen bygger på dom verkliga personerna med samma namn och faktum är att Tony Lip's son Nick Vallelonga är en av manusförfattarna.

Hamnet av Maggie O'Farrell (2020)

 

William Shakespeare är 18 år när han gifter sig med den 8 år äldre Agnes Hathaway och han har redan bestämt sig för att inte fortsätta i familjeföretaget som handskmakare, det är det skrivande ordet som är hans drivkraft.

Agnes är en, för 1500-talet ganska ovanlig kvinna som inte riktigt passar in i den tidens normer och förväntningar men det är också en av anledningarna till Williams kärlek till henne.

Agnes blir gravid och det visar sig först vid förlossningen att det är tvillingar. Dom två barnen tillbringar all tid tillsammans och är själsligt ihopsatta men allting förändras när Hamnet hastigt insjuknar och dör.

Eftersom William tillbringar nästan all tid på teatern i London, 15 mil från hembyn Stratford-Upon-Avon så får Agnes ensam bära all sorg och hon har ingen att dela sina tankar med. 

Hennes man kommer hem till begravningen men återvänder sen till storstaden och när Agnes sen får ett livstecken från honom så är det genom ett reklamblad för hans senaste pjäs som bär hennes sons namn.

Denna bok är till stora delar en fiktiv berättelse även om själva grunden är den verkliga händelsen om när dramatikern och författaren William Shakespeare och hans fru Agnes (eller Anne) Hathaway's son Hamnet dör (antagligen i pesten) endast 11 år gammal och den efterföljande sorgen som helt tar över Agnes liv.

William Shakespeare nämns aldrig vid namn och han har också en undanskymd roll i sammanhanget även om hans handlingar påverkar hans familj och då också själva historien. Vi får veta att han till minne av sin son skriver en historia och då vet man som läsare att det handlar om Hamlet även om detta sägs rakt ut.

Det är en poetisk nästan drömskt skriven historia där man får en levande bild av livet i 1500-talets England och där Hamnet som nästan är en helt okänd person i historien får ett ansikte och en röst genom hans mor.

Det känns lite rörigt i början men trådarna som då svävar fritt får till slut fäste och gör detta till en kompakt berättelse med sorg som själva grundstenen och hur olika människor hanterar den. 

Personligen så gillade jag verkligen författarens beskrivning om hur pesten tog sig från Medelhavet upp till England. Det är en levande (trots all tragik och död) och fascinerande beskrivning, en liten men viktig detalj i det hela.