The Chelsea Detective: Myths and Legends (2025)

 

Antikhandlaren Niall Hammond (William Scott-Masson) hittas ihjälslagen i sin butik och när Kriminalkommissarie Max Arnold (Adrian Scarborough), Kriminalinspektör Layla Walsh (Vanessa Emme) och deras team Connor Pollock (Peter Bankolé) och Jess Lombard (Lucy Phelps) börjar utreda händelsen så leder dom första spåren till skattletare som håller till vid Themsens strand vid lågvatten.

Allting verkar kretsa kring ett gammalt och sällsynt guldmynt som visar sig vara värt öven 1 miljon pund men utredningen drar också åt ett annat håll då en exklusiv musikakademi som leds av rektorn och dirigenten Thomas Johansen (Magnus Krepper) blir intressant.

Girighet, familjehemligheter, korruption och utpressning och ett antal misstänkta personer gör den här utredningen mer komplicerad än vad det verkade i början.

Den här historien tycker jag inte riktigt höll måttet, det var en del ganska dåliga uppbyggda scener som när Max och Layla kommer ner till Themsen och direkt springer på den person som dom söker och det finns ett par andra scener som filmskaparna använt sig av i tidigare historier. Lite idéfattigt med andra ord.

Skådespelarna har jag däremot inget att klaga på, dom sköter sitt uppdrag med den äran. 

Ghosts - Säsong 5 (2025)

 

https://youtu.be/dQy2BFwIKTU?si=xoNen5oykdYKujxt

Livet fortsätter för Alison (Charlotte Ritchie) och Mike Cooper (Kiell Smith-Bynoe) på Button House tillsammans med spökena Kitty Higham (Lolly Adefope), Thomas Thorne (Mathew Baynton), Julian Fawcett (Simon Farnaby), Lady Fanny Button (Martha Howe-Douglas), Robin (Laurence Rickard), Kaptenen James (Ben Willbond), Pat Butcher (Jim Howick) och Sir Humphrey Bone (Laurence Rickard).

Pengarna är dock slut och dom måste nu försöka hitta på någonting som kan förändra detta samtidigt som Alison avslöjar att hon är gravid.

Dom försöker sälja mark till ett företag som vill anlägga en golfbana med tillhörande hotell och spa-anläggning men detta skulle innebära att Alison och Mike måste flytta vilket vilket blir ett svårt val för både Alison och spökena (som ju bara hon ser och hör) som har blivit som en familj.

Den femte säsongen som verkar bli den sista blir lite känslosam för alla inblandade där vänskap och familjeband testas ordentligt men där humorn ändå är den drivande motorn i berättelsen och där vi får ännu lite mer historisk info om bland annat Kitty, Sir Humphrey och Kaptenen.

Fantastiska karaktärer som paret Cooper's riktigt jobbiga granne Barclay Beg-Chetwynde (Geoffrey McGivern), familjens advokat Charles Worthing (Richard Durden) och Sir Humphrey Bone's franska fru Sophie ().Chloé Delanney 

Det är till och från hysteriskt roligt och lite sorgligt att det nu kanske är slut.

Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren (1997)

 

https://www.imdb.com/video/vi663666457/?playlistId=tt0119345&ref_=tt_ov_pr_ov_vi

Dom fyra vännerna Julie (Jennifer Love Hewitt), Ray (Freddie Prinze Jr.), Helen (Sarah Michelle Gellar) och Barry (Ryan Phillippe) har varit och festat en kväll på en öde strand och när dom är på väg tillbaka så råkar dom köra på en man. Dom känner ingen puls på mannen och i panik inför konsekvenserna så bestämmer dom sig för att dumpa kroppen i havet och svär sen på att aldrig berätta detta för någon.

Ett år har gått och Julie lider fortfarande av ångest och mardrömmar efter händelsen förra sommaren. När hon nu återvänder hem från college så hinner hon knappt komma innanför dörren hos sin mor innan hon får ett brev utan avsändare och får en chock när hon läser innehållet: Jag vet vad du gjorde förra sommaren.

Hon letar upp sina vänner som hon nu tappat kontakten med och tillsammans måste dom nu försöka lista ut vem som har skickat brevet, om det är ett skämt eller om det verkligen är någon som bevittnat händelsen ett år tidigare.

Kevin Williamson som bara ett år tidigare skrev manuset till filmen Scream har skrivit denna historia som bygger på en roman av Lois Duncan och för regin står Jim Gillespie. Det är en ganska typisk skräckfilm för den här tiden (Slutet av 90, början av 2000-talet) med ett gäng ungdomar i huvudrollerna och visst är det ganska förutsägbart och fyllt av dåliga beslut av dom inblandade och en del scener som man kan ifrågasätta men det är ändå rätt spännande och skådespelarna klarar sig bra så visst får man 100 minuter helt okey skräckunderhållning.

Mr. Church (2016)

 

https://www.imdb.com/video/vi1581692697/?playlistId=tt4196848&ref_=tt_ov_pr_ov_vi

Historien börjar i Los Angeles 1971 då den tioårige Charlie (Natalie Coughlin) en morgon upptäcker en främling som står och lagar frukost i köket.

Det visar sig vara Mr. Church (Eddie Murphy), en tystlåten och gåtfull man som anlitats för att sköta hushållet eftersom Charli's mor Marie (Natascha McElhone) är sjuk i cancer och inte har länge kvar.

Charlie har till en början väldigt svårt att acceptera Church men tack vare hans enastående matlagningskonst, vänlighet och tålamod så vinner han till slut hennes förtroende och det som inleds som ett sex månaders kontrakt visar sig bli femton år av vänskap.

Church blir som en fadersgestalt för Charlie, han står bakom och uppmuntrar hennes utbildning, drömmar och stöttar henne under svåra stunder. och när Charlie (Britt Robertson) till slut växer upp till en ung kvinna så inser hon vilka uppoffringar Church har gjort för henens skull.

Eddie Murphy är fantastiskt bra i rollen som Mr. Church som åsidosätter en stor del av sitt eget liv för att stötta Charlie och hennes mor. Han är en man som inte hörs mycket men som alltid finns där och som uttrycker sin kärlek på ett väldigt lågmält sätt men han bär också på egna svårigheter och hemligheter som han inte gärna delar med sig av.

Kärlek, förlust, lojalitet och vänskap i en mycket bra film regisserad av Bruce Beresford.

Frostänglar av Ramona Ivener (2022)

 

Kriminalkommissarie David Ritter befinner sig i sitt semesterhus på Gotland där han av privata skäl bara tänker ta det lugnt och koppla bort allt vad polisarbete är.

Tyvärr för honom själv så tillhör han den där kategorin människor som likt en magnet drar till sig mörker.

En 6-årig flicka försvinner på den södra delen av ön bara för att ett antal timmar senare hittas brutalt mördad i snön och en kort stund efteråt så hittas hennes mor svårt misshandlad och då upptäcks också att hennes äldre syster saknas.

Barnens far är säker på vem gärningspersonen är och ger sig beväpnad iväg på en personlig jakt.

David Ritter blir kontaktad av sin chef som vill ha honom involverad i utredningen med omedelbar verkan. Ritter vill dock ha med sitt team från Stockholm och snart så kan dom tillsammans med den lokala polisen inleda jakten på en mördare som dom ganska snart misstänker inte är klar med sina dåd.

Den andra boken om Kriminalkommissarie David Ritter är en obehagligt mörk och brutal historia om hämnd där fysiskt och psykiskt våld går hand i hand och där poliserna har en hel samling ledtrådar att nysta i och där det för oss läsare finns ett antal karaktärer som mycket väl skulle kunna vara den skyldige.

När allting får ett något överraskande avslut så finns det ändå en liten skruv som dras åt och som får en att tappa andan.

The Chelsea Detective: Deadlock (2025)

 

Kriminalkommissarie Max Arnold (Adrian Scarborough) och kollegan Kriminalinspektör Layla Walsh (Vanessa Emme) blir kallade till en kolonilott där den nya ägaren av den lilla trädgårdstäppan Roz Chambers (Alexandra Gilbreath) och hennes son hittat ett lik bland all grönska.

Det som till en början verkade vara ett ganska ordinärt mordfall förändras när spåren leder Max, Layla och deras team med Connor Pollock (Peter Bankolé) och Jess Lombard (Lucy Phelps) till den amerikanska ambassaden i London samtidigt som kropp nr 2 hittas i samma kolonilott.

Utredningen kompliceras nu av diplomatisk immunitet som både ambassadören Emily Morgan (Alex Kingston) och hennes medarbetare kan gömma sig bakom och nu börjar Max även få höra av inflytelserika personer inom poliskåren som menar på att detta är ett känsligt fall och att dom kanske ska leta efter lösningen på annat håll.

En bra historia som visar på problemen med diplomatisk immunitet och brott som faktiskt kan gömmas bakom detta skydd men där det också finns en del små kryphål som det då gäller att hitta.

Humorn i den här historien ligger i att Max skaffat en dejtingapp vilket hans kollegor tycker är mäkta roligt och romantiken tar här också ett steg närmare inpå honom.

Släpp Taget (2024)

 

https://www.imdb.com/video/vi1739704601/?playlistId=tt27410895&ref_=tt_ov_ov_vi

Stella (Josephine Bornebusch) känner att ansvaret för familjen och allting runtomkring den bokstavligen pressar henne mot bristningsgränsen. Sonen Manne (Olle Tikkakoski) kräver ständig uppmärksamhet, dottern Anna (Sigrid Johnson) är lynnig i humöret och drar sig undan mer och mer och maken Gustav (Pål Sverre Hagen) verkar inte ha koll på någonting som rör familjen, är frånvarande och verkar ha tankarna på ett helt annat håll.

Anna vars största intresse är poledancing får chansen att vara med i SM samtidigt som Stella får ett viktigt besked och Gustav meddelar att han vill skiljas. Det här är startskottet till en resa som ska förändra allting.

Stella vägrar acceptera Gustavs beslut och menar på att hela familjen ska åka ner till Skåne och stötta Anna i tävlingen, allt annat får dom ta när dom kommit tillbaka.

Någonstans så hade väl Stella en förhoppning om att resan skulle föra alla fyra närmare varandra men stämningen blir snarare sämre och når till slut avgrundsdjupt.

När det är som allra mörkast så visar det sig ändå att det finns känslor kvar, en och annan ljuspunkt tas till vara, dom börjar lyssna lite på varandra och så möten med några utomstående personer, korta möten men som visar sig vara viktiga. Nu börjar en klättring upp mot ljuset igen.

En familj och ett äktenskap där allting bokstavligen rasat samman och där det till synes inte finns något hopp överhuvudtaget, det är förutsättningarna när vi börjar att följa Stella, Gustav och deras två barn.

Det är en tung och mörk historia där skådespelarna verkligen är ljuspunkten, Josephine Bornebusch och Pål Sverre Hagen är enastående bra i sina karaktärer som ändå vägrar att ge upp försöket att få ordning på allt.

Jag kan tycka att det kanske gick lite väl enkelt att få äktenskap och familjeliv på fötter igen med tanke på att dom var så djupt nere som man kan komma för att sen bara någon dag eller några dagar senare nästan skaffat sig nya personligheter.

Dramatiskt och tungt är det där skådespelarna lyfter stämningen och där Josephine Bornebusch än en gång visar att hon inte bara är en bra skådespelare utan även en fan så bra manusförfattare och regissör också.