Sayen: The Huntress (2024)

 

https://youtu.be/_fUUSDUFF5s?si=vto8QLJOPtIdVWld

Regi: Alexander Witt

Manus: Diego Ayala, Loreto Caro-Valdéz, Camila Jorguiera Stagno, Patricio Lynch & Julio Rojas

Foto: Rodrigo Ramirez V

Musik: José Miguel Miranda & José Miguel Tobar

Scenografi: Sebastián Torrico

Producent: Rocío Jadue, Sergio Karmy, Juan de Dios Larraín & Pablo Larraín

Sayen (Rallen Montenegro) är nu en av landets mest eftersökta personer. Efter sin våldsamma kamp för miljön och ursprungsbefolkningen så har företagsledaren Fisk (Aarón Díaz) fått henne stämplad som terrorist och han är nu på väg med mutor och hot att få politikerna i landet att rösta för att han och hans företag ska kunna kontrollera vattentillgångarna i landet.

Sayen har slagit sig ihop med en mindre motståndsgrupp bestående av José (Camilo Arancibia), Mari (Amalia Kassai) och Antonia (Geraldine Neary) och tillsammans så tänker dom göra allt för att stoppa Fisk och det verkar som om dom kan få oväntad hjälp av Fisks flickvän Sofia (Eva De Dominici). Fisk har dock livvakten Jo (Niav Campbell) ständigt bredvid sig och hon tvekar inte att döda den eller dom som står i vägen.

I den här tredje filmen om Sayen så har filmmakarna haft mycket mer pengar att röra sig med, det märker man i produktionen överlag. Tyvärr så har inte regissören utvecklats nåt speciellt under dom här åren, skådespelarna håller heller inte måttet och Sayen är faktiskt en ganska trist karaktär som inte växt någonting på dessa tre filmer. 

Sayen: Desert Road (2023)

 

https://youtu.be/UOojojg1DDM?si=eRyX2ekAIjO62jeO

Regi: Alexander Witt

Manus: Leticia Akel, Paula del Fierro & Julio Rojas

Foto: Enrique Stindt

Musik: José Miguel Miranda & José Miguel Tobar

Scenografi: Jorge Zambrano

Producent: Rocío Jadue, Sergio Karmy, Juan de Dios Larraín & Pablo Larraín

Sayen (Rallen Montenegro) fortsätter här att kämpa mot storföretaget Actaeon som exploaterar landet och kör över lokalbefolkningen, speciellt då urinvånarna. Att hämnas på företagets VD Máximo Torres (Enrique Arce) är den stora drivkraften eftersom Sayen anklagar honom för mordet på sin farmor.

I jakten på den samvetslöse vapenälskande företagsledaren så får hon hjälp av den unge Qumal (Katalina Sánchez) och smågangstern Gasper (Jorge López).

Den ursprungliga kampen för miljön som var huvudtemat i den första filmen känns avlägsen här, det här är en film där koncentrationen ligger på action och då faller tyvärr allting eftersom regissören Alexander Witt inte klarar av att göra slagsmålsscener, biljakter och skottlossning på ett bra och snyggt visuellt sätt sen så är inte skådespelarna så pass bra i sina karaktärer så att dom lyckas lyfta filmen på egen hand.

The Batman (2022)

 

https://youtu.be/mqqft2x_Aa4?si=Sfdrsk0d00pvHUOA

Regi: Matt Reeves

Manus: Matt Reeves & Peter Craig

Foto: Greig Fraser

Musik: Michael Giacchino

Scenografi: James Chinlund & Les Sandales

Kostym: Jacqueline Durran

Producent: Dylan Clark & Matt Reeves

Gotham City har nog aldrig varit mörkare, obehagligare och mer depraverad än i denna film som regisserats och skrivits av Matt Reeves.

När jag satt mig ner framför TV:n, laddat en skål med ostbågar så var jag ganska tveksam till om världen verkligen behövde ännu en film om den enormt rika och bittra hämnaren Batman. Efter att ha sett den här nästan 3 timmar långa filmen så var min åsikt: Ja för fan! Visst behövdes åtminstone en film till för det här var förbannat mäktigt och bra.

Flera mäktiga män i Gotham mördas på ett utstuderat brutalt sätt och på platserna för morden så hittas flera olika gåtor som Batman/Bruce Wayne (Robert Pattinson) tillsammans med Poliskommissarie James Gordon (Jeffrey Wright) Waynes allt-i-allo Alfred (Andy Serkis) försöker lösa.

Det visar sig snart att mannen som kallar sig The Riddler (Paul Dano) ligger bakom morden men vad han har för mål är fortfarande höljt i ett dunkel.

När Batman nu genomsöker Gotham för att den gåtfulla mördaren så konfronterar han stadens två stora gangsterbossar Carmine Falcone (John Turturro) och Oz (Colin Farrell) eller Pingvinen som han också kallas och möter då även Selina (Zoë Kravitz) alias Catwoman som är ute på en egen personlig jakt.

Det är som sagt mörkt och någon dagtid verkar inte ens existera, solen och därmed ljuset verkar ha lämnat Gotham bakom sig.

Robert Pattinson som här tagit över rollen som Bruce Wayne/Batman är riktigt bra, han ser ut att kunna fronta vilket EMO-rockband som helst och något leende kan man inte ens skönja i hans likbleka ansikte.

Känslor har han dock och dom blommar ut något när han kommer i kontakt med den vackra Selina men även om hon försöker locka med honom till ett annat liv så håller han som vanligt kärleken på avstånd. Samtidigt som han har huvudet fullt av mannen som kallar sig The Riddler så brottas han även med sina inre demoner om sina föräldrars död för många år sedan och här i slutet så får han kanske en öppning till vem som låg bakom morden och varför.

Intensivt, snyggt och coolt, mörkt och brutalt och riktigt bra och jag tyckte att dom där tre timmarna gick förvånansvärt fort.

Joker (2019)

 

https://youtu.be/zAGVQLHvwOY?si=bhKMKRfyerG3k8Zo

Regi: Todd Phillips

Manus: Todd Phillips & Scott Silver

Foto: Lawrence Sher

Musik: Hildur Gudnadóttir

Scenografi: Mark Friedberg & Kris Moran

Kostym: Mark Bridges

Producent: Todd Phillips, Bradley Cooper & Emma Tillinger Koskoff

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Zazie Beetz, Frances Conroy, Brett Cullen,

Shea Whigham, Bill Camp, Glenn Fleshler, Leigh Gill & Sharon Washington

Det är inte ofta jag blir helt tagen av en film, en film som liksom kryper under skinnet på en från första till sista scen. Den här filmen som är något av en fristående historia i DC Comics-världen men som känns långt borta från deras färgglada serietidnings snickrade historier.

Känslorna som man blir knockad av är så många och så olika att det är svårt att beskriva dom och nästan allt grundar sig i skådespelaren Joaquin Phoenix som är så inihelvete bra som Jokern eller Arthur Fleck som är hans egentliga namn.

Arthur (Joaquin Phoenix) lever med och tar hand om sin gamla mamma (Frances Conroy) som tillbringar dagarna med att se på TV och skriva brev till Thomas Wayne, en av Gothams mäktigaste män och en man som hon jobbat hos för 30 år sedan. I breven ber hon om hjälp ur den misär hon och hennes son lever i.

Arthur jobbar som clown på dagtid men bär på en dröm om att bli stand-up komiker men också att få uppträda i TV showen Live with Murray Franklin som är han och hans mammas favorit program.

I ett Gotham City som är präglat av arbetslöshet, strejker och kriminalitet så försöker Arthur att passa in så gott det går men hans fantasier och skapande av sin egna verklighet gör att det oftast inte fungerar och så lider han dessutom av en nervskada som gör att han skrattar hysteriskt i tid och otid, allt som oftast i otid.

Den här karaktären bryr man sig om, man tar honom till sig för man känner att han ändå bär på ett stort hjärta men helt plötsligt en kväll så vänder allting under en incident i tunnelbanan då denne lilla utsatta personen förvandlas till ett monster där hämnd flyter i ådrorna och som pressar ut våld och död i porerna.

Regissören Todd Phillips har sagt att han fått mycket inspiration av filmerna Taxi Driver och King of Comedy, båda med Robert De Niro i huvudrollerna och då är det ju ganska kul att han då tagit med just De Niro här i rollen som programledaren Murray Franklin. 

Arthur gör ett uppträdande på en stand-up bar som i sin tur för med sig att Murray Franklin visar ett inspelat klipp därifrån där han hånar Arthurs framträdande men ironiskt nog så blir klippet så populärt att Franklin till slut känner sig tvingad att bjuda in Arthur till sitt program vilket kommer att få en avgörande roll för alla inblandade.

Den här filmen är ju som sagt en del i berättelserna om Batman även om den maskerade hjälten aldrig är med här förutom då att man i en kortare scen får träffa Bruce Wayne som barn. Däremot så får vi känna hans far Thomas Wayne (Brett Cullen) på ett lite annat sätt än vad vi har gjort förut och om det kommer att ge eko i framtida Batman-filmer får vi väl se.

Filmen är dramatiskt mörk och tragisk och Joaquin Phoenix prestation är så enastående brutal att det gör ont i kropp och själ att titta på samtidigt som håret reser sig på armarna i ren eufori.

Phoenix vann en Oscar för den här rollen och det kan nog ingen tycka vara fel.

Där Inga Ögon Ser av Dag Öhrlund (2016)

 

Kommissarie Ewert Truut har återvänt till Stockholm efter sin lilla utflykt till Skåne men han är fortfarande satt vid sidan av och hans chefer ser honom som en ganska obekväm typ som dom direkt skulle ge pension om han bara själv bestämde sig för detta.

Nu får han i alla fall uppdraget att leda en kalla-fall grupp tillsammans med den unga Carolina Herrera och dataexperten Måns Smith.

Trots att Truut är en ganska butter man och erkänt svår att samarbeta med så kommer dom tre överens väldigt snabbt och när dom nu börjar gå igenom alla olösta fall så är det ett mord på en ung pojke i Mariefred ett tiotal år tidigare som Truut får en speciell känsla för.

En undermålig utredning plus att dom flesta poliser som skötte den antingen dött, pensionerat sig eller flyttat utomlands gör att det går trögt i början för trion från Stockholm men efter att ha börjat prata med pojkens föräldrar och andra i hans närhet så nystar dom sakta men säkert upp en fruktansvärd historia som kommer att etsa sig fast hos dom för alltid.

Det här är en berättelse som inte enbart handlar om ett brutalt mordfall utan det blir också en personlig resa för kommissarie Ewert Truut som får lära känna sig själv på nytt, titta lite noggrannare på sina fördomar och även uppleva hur det är att ha en familj igen.

Det är ett riktigt bra driv i historien och karaktärerna är lätta att ta till sig, dom är bra och skarpt utskurna i sina former och det är som sagt ett grymt och obehagligt fall dom tre får uppleva.

Personligen så tycker jag dock att dom rätt utdragna och detaljrika sexuella delarna inte riktigt för berättelsen framåt utan mera bara blir ett utstuderat sätt att skapa en effekt hos läsaren på något sätt.

Detta är ändå ingenting som drar ner på själva helheten utan det är en mycket bra och tät kriminalroman och Ewert Truut är också en fantastiskt rolig karaktär i all sin bufflighet.  

Batman Forever (1995)

 

https://youtu.be/ROLvjRB4E_Q?si=cSmFuri3TeRcpLJd

Regi: Joel Schumacher

Manus: Lee Batchler, Janet Scott Batchler & Akiva Goldsman

Foto: Stephen Goldblatt

Musik: Elliot Goldenthal

Scenografi: Barbara Ling, Cricket Rowland & Elaine O'Donnell

Kostym: Ingrid Ferrin & Bob Ringwood

Producent: Tim Burton & Peter Macgregor-Scott

Bruce Wayne alias Batman (Val Kilmer) kommer i kontakt med Dr. Chase Meridian (Nicole Kidman) och hon börjar få känslor både för Bruce och Batman utan att veta att han är en och samma person.

Den vanställda gangstern Harvey Two-Face (Tommy Lee Jones) härjar i Gotham City och han vill inget hellre än att se Batman död samtidigt som vetenskapsmannen Edward Nygma (Jim Carrey) som vill hämnas på Bruce Wayne för att han fått sparken från Wayne Enterprises börjar skicka gåtfulla hot till honom.

Under en cirkusföreställning så genomför Two-Face ett attentat som för med sig att trapetskonstnärerna Familjen Grayson dör förutom den yngsta sonen Dick (Chris O'Donnell) som Bruce Wayne och hans allt-i-allo Alfred (Michael Gough) tar under sina vingar.

Det dröjer inte länge förrän både Two-Face och Nygma som nu kallar sig The Riddler får veta att Bruce Wayne och Batman är en och samma person och beslutar sig då för att samarbeta och nu vet också Dick att Bruce är den maskerade hämnaren och vill hjälpa till, allt för att få tag i Two-Face för att hämnas sin familj samtidigt som Chase slits mellan två män.

Det är många trådar i denna film där Tim Burton som regisserade dom två första Batman-filmerna här lämnat över taktpinnen till Joel Schumacher och istället nöjt sig med att producera.

Schumacher har verkligen försökt att behålla Tim Burtons visuella stil och lyckas till och från med detta men det är ganska ojämnt där briljanta scener blandas med rätt töntiga sådana.

Val Kilmer har tagit över som Bruce Wayne/Batman och han gör väl det rätt bra förutom att han ibland ser lite valpig ut men det som verkligen drar ner betyget för den här filmen är Tommy Lee Jones porträtt av Harvey Two-Face. Jag älskar Jones som skådespelare men i den här filmen så är han tyvärr rent pinsam. Han far omkring, skriker och skrattar och så känns det som om han anstränger sig enormt för att hänga med i Jim Carreys fysiska galenskaper och detta klarar han inte av eftersom Carrey har detta i sig naturligt och det gör att Two-Face blir en irriterande och helt onödig karaktär som egentligen inte tillför filmen någonting.

Filmskaparna har försökt allt dom orkat för att få ihop en tredje film som ska kunna matcha dom två första vilket tyvärr inte lyckats och till slut så blir det bara sisådär. 

Batman - Återkomsten (1992)

 

https://youtu.be/TlbtLfWvFbo?si=RWR9hLJ7UUZGE792

Regi: Tim Burton

Manus: Daniel Waters & Sam Hamm

Foto: Stefan Czapsky

Musik: Danny Elfman

Scenografi: Bo Welch & Cheryl Carasik

Kostym: Bob Ringwood & Mary E. Vogt

Producent: Tim Burton & Denise Di Novi

Under en längre tid så har det gått rykten om en fågelliknande men ändå mänsklig varelse som lever under Gothams gator. Nu i samma veva som den allt annat än gode industrimagnaten Max Shreck (Christopher Walken) får mer och mer makt i staden så försvinner borgmästarens spädbarn under en fejkad kidnappning och då dyker plötsligt den mytiska och hemska Pingvinen (Danny DeVito) upp ur kloakerna och blir Gothams hjälte när han lämnar tillbaka barnet. Shrek som vill bli av med den sittande borgmästaren är inte sen att utnyttja situationen till sin egen fördel och får nu idén att se till att Pingvinen ska bli ny borgmästare och att han då själv ska kunna styra staden i bakgrunden.

Shrecks sekreterare Selina (Michelle Pfeiffer) blir varse om planerna och Shreck försöker då i desperation mörda henne men hon överlever mirakulöst och när hon kommer till sans igen så har någonting underligt hänt med henne.

Shreck och Pingvinens samarbete grusas dock när det visar sig för folket att båda två bär på onda planer och nu får Bruce Wayne alias Batman (Michael Keaton) och hans alltiallo Alfred (Michael Gough) en hel del att stå i samtidigt som en ny kattliknande kvinnlig varelse börjar dyka upp på nätterna, en varelse som verkar balansera på gränsen mellan godhet och ondska.

Tim Burtons andra film om Batman är faktiskt snäppet bättre än den första. Här har han och fotografen Stefan Czapsky verkligen tagit det visuella ett par steg till, det är fantastiskt mörkt, mystiskt och vackert gotiskt. Vi får se två skarpa karaktärer i form av Pingvinen eller Oswald Cobblepot som han egentligen heter och Danny DeVito är ju helt enastående under den anskrämliga masken och lika bra trots ett galet överspelande är Michelle Pfeiffer som Catwoman.

Michael Keaton är lika bra här som Batman som i den första filmen även om han klumpigt ser ut att släpa på en dräkt och mantel som verkar väga ton.

Fantastiskt visuellt, dramatiskt, spännande och riktigt bra.