Bruce Springsteen: Born in The USA (2024)

 

Original titel: Citizen Bruce, The American Pal

En fransk dokumentär om Bruce Frederick Joseph Springsteen som föddes i New Jersey's arbetarkvarter 1949. 

Ett porträtt av en av rockmusikens allra största sångare och låtskrivare som ända sedan han bildade The E-Street Band 1974 genom sina låtar om den vanliga människan och USA letat sig in i hjärtat hos människor världen över.

En dokumentär om en fascinerande människa men som ju bara är 60 minuter långt vilket inte räcker på långa vägar för att komma denna legend in på skinnet. Det är väldigt intressant så länge den varar i alla fall.

Mannen i Tågkupén (1965)

 

Original titel: Dr. Terror's House of Horror

https://youtu.be/PpfRzcOFnwA?si=GEQW0N4vslV3c1yw

Sex män trängs i en liten tågkupé där en av dom presenterar sig som Dr. Schreck (Peter Cushing), metafysiker och mystiker. Han förklarar för dom andra hur det naturliga och övernaturliga är två krafter som är sammanbundna med varandra och hur nära det mystiska ligger det vardagliga.

Han erbjuder sig att spå dom andras framtid med hjälp av tarotkort vilket dom en efter en går med på.

Den här filmen består av sex kortare filmer där vi får se Arkitekten Jim Dawson (Neil McCallum) uppleva en urgammal förbannelse i Skottland, Bill Rogers (Alan Freeman) som måste slåss med ett monstruöst ogräs på tomten, Musikern Biff Bailey (Roy Castle) som råkar förolämpa voodooguden Damballah, konstkritikern Franklin Marsh (Christopher Lee) som lever på att offentligt håna konstnärer och deras verk och så läkaren Bob Carroll (Donald Sutherland) som tvingas inse vem hans fru egentligen är.

När det kommer till dom sex olika berättelserna så är dom ganska ojämna, den egentliga spänningen är scenerna i tågkupén där skådespelarna med minspel och kommentarer till en början försöker att negligera den äldre mystiska mannen men allteftersom blir mer och mer nervöst intresserade. Slutet bjuder på en överraskande tvist men speciellt läskigt blir det aldrig.

Monkey Man (2024)

 

https://youtu.be/g8zxiB5Qhsc?si=KuI1JzsmvsIC_Hcz

Monkey Man är en väldigt spännande och djärv visuell film regisserad av Dev Patel som också spelar huvudrollen som mannen som vi aldrig får ett namn på men som en bit in i historien börjar att kallas för Monkey Man. Han drivs framåt i livet av ett hämndbegär på den man som våldfört sig på och mördat hans mor och även raserat hela hans by. Han tjänar pengar genom att ställa upp i uppgjorda matcher på en fighting club iförd en apmask och där han alltid är den som ska förlora till den fighter som är den stora stjärnan och som kallas King Kobra (Brahim Chab). Han får vetskap om att mannen som ligger bakom mordet på hans mor är polischefen Rana Singh (Sikandar Kher) som följer den religöse ledaren Baba Shakti (Makrand Deshpande).

Fast besluten att hämnas på dessa män så infiltrerar han den värld av pengar, droger, prostitution och makt som dessa befinner sig i men hans första försök misslyckas, han blir nästintill dödad och tvingas fly men hittar en fristad i ett tempel som drivs av transpersoner och andra utstötta av samhället och med hjälp av Alpha (Vipin Sharma) konfronterar han sitt trauma, finner en inre frid, en känsla av mening och tränar sen upp sig till en mer kapable krigare.

En film som känns som ett knytnävsslag i magen, det går inte att skydda sig den är som ett 50-tons lok som kör över en som tittare i full hastighet och du vet knappt vad som händer.

En imponerande regidebut av Dev Patel som också spelar huvudrollen och även skrivit manus tillsammans med Paul Angunawela och John Collee. Filmen är lite som John Wick-historierna men där dom är väldigt snygga och stilfullt eleganta så är det här skitigt, svettigt och rått brutalt och det som kanske imponerar mest är fotoarbetet av Sharone Meir som är bland det mest intensiva jag sett. Man får en känsla av att han måste ha blivit lika svettig som dom som medverkade i dom helt otroligt långa och välkoreograferade actionscenerna. Kameraåkningarna är sanslösa och man får bokstavligen hålla i sig i fåtöljen för att inte ramla av samtidigt som det faktiskt känns realistiskt i allt fajtande med nävar och fötter, knivar och yxor och andra vapen.

Riktigt bra skådespelare, tajt regi, imponerande foto och suggestiv musik i ett riktigt coolt, tungt brutalt och annorluna actiondrama som kryddats med lite indisk mytologi.

Beck: Ur Askan (2025)

 

https://youtu.be/_5OnrTfA7ok?si=xfLp74JNIc6mACkV

Redan i inledningen av den här historien så känner man av en spänd och tryckt stämning i Beck-gruppen och det visar sig till en början ha att göra med att gruppchefen Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) fått ett erbjudande om ett nytt arbete utomlands inom försvarsorganisationen vilket sliter och drar i henne. Dessa funderingar hos Alex försvinner dock snabbt och byts ut mot andra när den karismatiske Förste Pastorn i Jeriko Församling Tolle Öhlander (Jonas Malmsjö) dör i en brand som polisen snabbt inser är anlagd.

Det visar sig att Alex barndomsvän Ellen Bengtsdotter Dal (Frida Hallgren) är en av höjdarna inom den sektliknande kyrkan och det här är någonting som inte Alex berättar för sina kollegor.

Precis som i dom senaste Beck-filmerna så har Martin Beck (Martin Beck) numera en lite mera tillbakadragen roll där han mer fungerar som rådgivare och stöd till gruppen som förutom Alex Beijer består av Josef Eriksson (Martin Wallström), Vilhelm Beck (Valter Skarsgård), Oskar Bergman (Måns Nathanaelson) och Ayda Cetin (Elmira Arikan). Vi får här en liten inblick i en religiös sekt vilket mer kanske känns som en samling klichéer än några nya tag men det är ändå spännande och en rätt klurig historia med en bra knorr på slutet och skådespelarna i gruppen kan ju numera sina karaktärer utan och innan och känns faktiskt som en familj med allt vad det innebär av konflikter och samarbete och så har vi den vindrickande äldre damen Mariel (Gunnel Fred) som Martin till och från möter på kvarterskrogen där han bor och som lite tagit över rollen av grannen som i många år hade livliga diskussioner med honom på balkongen.

Olympia av Mons Kallentoft (2021)

 

Två små barn avrättas mitt på dagen i Stockholm när dom är i lekparken med förskolan. En terrororganisation som säger sig kämpa för ett rättvist samhälle tar på sig det fruktansvärda dådet och Zack Herry, Denize och deras kollegor på Särskilda Enheten är nu satta i högsta beredskap.

Zack och Hebe är nu föräldrar till en son men Olympia har köpt ut Zack som far och gett honom en lyxlägenhet på Östermalm bara han håller sig borta från Hebe och sin son och dessutom hotat med att sätta dit Zack's barndomskamrat Abdullah för mord om han inte gör som hon säger.

Så sker en explosion på Grand Hotel där en hel familj dör och Zack's och Denize chef Douglas blir allvarligt skadad och nu verkar det som om terrorhotet kommer närmare, både på ett arbetsmässigt och ett personligt plan.

Utåt sett så böjer sig Zack för Olympias hot men fortsätter att träffa Hebe och sin son i smyg men när terrorhotet verkar finnas närmare än vad någon anat så måste familjen skyddas kosta vad det kosta vill. Det är en spännande mångfacetterad och tajt skriven historia, nästan cineastiskt skapad även om jag tycker att det blir lite många trådar som ska fästas på en och samma gång när uppgörelsen närmar sig.

 

Deadpool & Wolverine (2024)

 

https://youtu.be/73_1biulkYk?si=mOGKDFepO-rt1u30

Wade Wilsons (Ryan Reynolds) förhållande med Vanessa (Morena Baccarin) är över och han har nu gått i pension från sitt liv som den maskerade Deadpool. Tillsammans med den tidigare X-Force medlemmen Peter Wisdom (Rob Delaney) så jobbar han nu istället med att sälja begagnade bilar.

Under sin födelsedagsfest så blir han bortförd av Time Variance Authority (TVA) och får träffa Mr. Paradox (Matthew Macfadyen) som förklarar att dom är en organisation utanför vår tid och som övervakar den heliga tidslinjen vilken nu hotas av att ankarvarelsen i vårt universum Wolverine (Hugh Jackman) dött.

Wade stjäl en så kallad TemPad enhet och tar sig till Wolverines grav där han återupplivar den gamle hjälten.

Visst är det kul att åter få sen Hugh Jackman ikläda sig rollen som Logan/Wolverine även om han känns lite felplacerad i just den här filmen. Kemin mellan Ryan Reynolds och Hugh Jackman är behållningen i en väldigt rörig och komplicerad historia som mest verkar rulla på för att kunna plocka in så många andra klasssiska karaktärer som möjligt. Till och från är det förbannat roligt och ett jädrans ös och dom brutala våldsamheterna avlöser varandra men trots ett ganska högt underhållningsvärde så är jag som sagt inte förtjust i att Wolverine placerats i något annat universum än vårat eget.

För den som kan sin Marvelhistoria så finns det en massa roliga detaljer att glädjas åt och även den som gillar film överhuvudtaget för det är en hel del kända skådespelare i mindre roller som passerar här såsom Jennifer Garner, Wesley Snipes, Chris Evans och Henry Cavill.

Ingen Mer Död av Ruth Rendell (1971)

 

Original titel: No More Dying Then

En liten pojke försvinner spårlöst från en lekplats på den lilla landsortsidyllen Kingsmarkham. Poliskommissarie Wexford och hans närmaste man Mike Burden tar sig an fallet som visar sig öppna dörrar som varit stängda ett tag och som handlar om ett äldre fall där en ung flicka försvann på samma ort.

En psykologisk och klurig historia i gammal klassis engelsk deckartradition med den lätt överviktiga, mat och dryckesglada kommissarien Wexford och hans ständigt arbetande hjärna.

Tyngden ligger här lika mycket på fallet med den försvunna pojken som polisinspektör Mike Burdens privatliv vilket ger berättelsen en extra dimension.

Dramatiskt, spännande och riktigt bra skrivet.