Sista Anrop till Berlin av Philippe Van Rjndt (1984)

 

Original titel: Last Message to Berlin

Vi befinner oss mitt under Det Andra Världskriget. Jonathan Cabot är säkerhetsrådgivare åt USA:s president Franklin D. Roosevelt och upptäcker att det finns en mullvad på den amerikanska ambassaden i London som läcker känslig information till Tyskland.

Upptäckten väcker allvarlig oro kring säkerheten i de allierades operationer samt att fientlig underrättelsetjänst lyckats att infiltrera dom diplomatiska kontakterna mellan England och USA.

En topphemlig plan som handlar om Englands guldreserv, utarbetad av Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill och som är av strategisk betydelse för de allierades krigsinsats hotas nu att avslöjas om inte Cabot kan identifiera förrädaren.

Det är en dramatisk och spännande intrig med överraskande vändningar och intressanta karaktärer. Inledningen känns kanske lite seg och lång men det krävs nog å andra sidan för att få ihop den fängslande spionhistorien och att vi läsare ska kunna ta oss in i berättelsen ordentligt och klara man av att hålla ut i början så väntar en maffig historia om spionage, tillit, svek och politiska intriger.

Dark Touch (2013)

 

https://www.imdb.com/video/vi2439555353/?playlistId=tt2328549&ref_=tt_ov_ov_vi

Niamh (Missy Keating) är en 11-årig flicka som bor med sin familj i ett isolerat hus på den irländska landsbygden. En natt verkar hela huset vakna till liv, möbler och husgeråd flyger och far genom rummen och attackerar den chockade familjen där alla dödas utom just Niamh.

Polisen vägrar givetvis att tro på den unga flickans berättelse och utreder fallet som en attack av okända gärningsmän.

Niamh tas nu om hand av grannarna Nat (Marcella Plunkett) och Lucas Galin (Pádraic Delaney) som vill hjälpa henne att återhämta sig från den fruktansvärda händelsen.

Niamh är dock djupt traumatiserad och har svårt att känna sig trygg. Märkliga och våldsamma händelser börjar snart hända i hennes nya hem vilket visar på att det som utspelade sig i hennes tidigare hem inte var en engångsföreteelse.

Allteftersom historien lunkar på vilket den gör i ett ganska stillsamt tempo så blir vi medvetna om att Niamh besitter telekinetiska krafter, som betyder att hon med tankekraft kan flytta föremål.

Det som till en början verkade vara spökerier hänger egentligen samman med Niamhs egna förmågor som hänger ihop med att hon utsatts för övergrepp av sina föräldrar. Hennes övernaturliga krafter blir ett uttryck för hennes rädsla, ilska och smärta. När hon känner sig hotad eller bevittnar grymhet så kan hennes förmågor utlösa ett brutalt och förödande våld.

Den här mörka och rätt tragiska skräckfilmen regisserad och skriven av Marina de Van visar konsekvenserna av övergrepp och när smärtan och rädslan som finns kvar av detta förvandlas till okontrollerbart och dödligt raseri.

Niamh är ju här både ett offer och ett livsfarligt hot vilket gör att man inte riktigt vet vad man ska tycka om karaktären, det ger filmen en väldigt obehaglig stämning.

Fotot av John Conroy bidrar verkligen till den mörka och tunga känslan som ligger över historien som en grå filt och Missy Keating som spelar Niamh är verkligen bra.

Det finns vissa händelser och beteenden som man ställer sig frågande till sen så tycker jag inte att slutet riktigt knyts ihop på ett sådant sätt som man nästan väntat sig efte ren så dramatisk och bra film.

De Fördömdas Spel av Clive Barker (1985)

 

Original titel: The Damnation Game

Boken inleds i slutet av Det Andra Världskriget i ett ödelagt Warszawa. Tjuven och spelaren Joseph Whitehead möter den mystiske kortspelaren Mamoulian. Whitehead satsar sin själ i ett parti kort. Han vinner och denna seger förändrar hela hans liv. Under de kommande åren så blir han en mäktig företagsledare och oerhört förmögen men framgången har ett fruktansvärt pris. Uppgörelsen han ingick flera år tidigare är inte avslutad, förr eller senare så kommer Mamoulian tillbaka för att kräva in en skuld och det är Whitehead medveten om.

Flera decennier senare så friges Marty Strauss villkorligt från ett fängelsestraff. Joseph Whitehead har genom sina kontakter sett till att Strauss fått ett kortare straff om han i utbyte jobbar som livvakt åt Whitehead.

Strauss tar anställningen på Whiteheads stora gods i England i tron att det bara rör sig om ett välbetalt jobb där han ska skydda en mäktig och förmögen arbetsgivare men istället så möts han av ett hushåll som präglas av rädsla och hemlighetsmakeri och psykiskt lidande.

Strauss kommer i kontakt med Whiteheads dotter Cary, en ung kvinna märkt av ett tungt heroinmissbruk och som besitter en ovanlig förmåga att hon kan förnimma andra människors tankar och känslor och hon använder då droger som en flyktväg från detta övernaturliga och överväldigande brus som ständigt finns i henne.

Whiteheads förflutna kommer till slut ikapp honom.

Mamoulian dyker plötsligt upp, en mystisk och skräckinjagande gestalt vars krafter stäcker sig bortom all mänsklighet. Han kan manipulera människors uppfattningsförmåga och framkalla fasansfulla syner och till och med väcka dom döda, vilket hans groteska tjänare Anthony Breer är ett bevis för.

Mamoulians ankomst visar att Whiteheads inflytande och rikedom, säkerhetssystem och beväpnade vakter inte kan skydda honom från en man som verkar enligt helt andra lagar än dom jordiska.

Denna konflikt blir mer personlig när Cary hamnar i Mamoulians våld och Strauss inser att han nu måste välja med att vara lojal mot sin arbetsgivare eller riskera allt för att rädda Carys liv.

Han börjar också se hur Whiteheads fasad spricker mer och mer och där en inte helt oskyldig människa träder fram som i många år gömt sig bakom en massa pengar.

Nu är det som om tiden vandrar tillbaka till det där kortspelet som inledde allting och Strauss befinner sig i en brutal uppgörelse som kanske ingen kommer levande ifrån.

Clive Barker har en fantastisk förmåga att få läsaren att mana fram bilder av hur dom obehagliga personerna i berättelsen verkligen ser ut.

Det är en brutalt våldsam historia där Barker också får ge utlopp för sin otroliga fantasi och där han också leker med ämnen som moral kring den mänskliga naturen, maktmissbruk och girighet.

Ormkvinnan av Erik Axl Sund (2026)

 

Mauritz Möller har släppts från häktet och är inte längre misstänkt för branden som förstörde Villa Caledonia i Djursholm och där det i resterna hittades en död kropp men kommissarie Claes Ståhl har fortfarande många frågetecken att lösa och han är övertygad om att Mauritz är inblandad i allting på något mystiskt sätt.

Mauritz firar sitt frisläppande med en ordentlig fylla på ett hotellrum i Stockholm och när han vaknar morgonen därpå så är minnesluckorna en gedigen samling.

Samtidigt som Mauritz brottas med att försöka komma ihåg gårdagen så hittas en kvinna med halsen avskuren i hans lägenhet vilket innebär att han genast eftersöks av polisen men det har han ingen aning om när han i hotellreceptionen får en bilnyckel av portiern som någon lämnat in för att överlämnas till just honom.

Nycklarna går till en nyrenoverad gammal SAAB utanför hotellet och via SMS så får han nu instruktioner om att bege sig norrut från Stockholm utefter kusten.

När Maurits till slut inser att han åter är efterlyst för mord så upptäcker han också att det är någon annan som förföljer honom, en vit skåpbil som har dykt upp på olika ställen hela vägen upp till gränsstaden Torneå och även in i Finland.

Claes Ståhl och hans kollega Janina Ekström försöker nu få klarhet i vems kroppen är som hittades i den nedbrunna villan, vad som hänt den unga kvinnan i Mauritz Möllers lägenhet och vem som ligger bakom det mordet och var befinner sig Miriam de Brenner nu när dom vet att det inte var hennes kropp i villan samtidigt som dom har en smitning att jobba med där ett vittne till mordbranden brutalt körts över av en okänd gärningsperson.

Mystiska detaljer samlas verkligen på hög när vi får följa Mauritz Möllers flykt och samtidigt jakt på familjehemligheter som bara blir fler och mer underliga ju längre in i norra Finland han kommer. Dåtid och nutid trycks ihop, världen och människorna runtomkring Mauritz förvandlas och förändras hela tiden. Ingen verkar ha varit den som han trott och allt i hans liv verkar ha varit en lögn.

Ståhl och Janina arbetar intensivt i Stockholm och utredningen för dom bland annat till den ökända swingersklubben Dark Room där det visar sig att familjen de Brenner haft kopplingar till och att dessutom Mauritz haft en kort karriär som porrfilmsskådespelare.

Denna bok är en direkt uppföljare till Påfågelmannen och det är en fantastiskt maffig roman med intriger och mystik utöver det vanliga och karaktären Mauritz är en sån som växer hela tiden samtidigt som relationen mellan poliserna Claes Ståhl och Janina Ekström faktiskt är mer intressant än deras framgångar i fallen dom jobbar med. Familjen de Brenner blir man bara mer och mer tagen av och nyfiken på och man vill bara få veta mer.

Supergirl (1984)

 

https://www.imdb.com/video/vi1758904345/?playlistId=tt0088206&ref_=tt_ov_ov_vi

I den här filmen som regisserats av Jeannot Szwarc så får vi följa Supermans kusin Kara Zor-El (Helen Slater) som bor i Argo City, ett isolerat samhälle med överlevare från Krypton som existerar i en annan dimension eftersom deras planet förstörts.

För att överleva så är befolkningen i Argo beroende av ett litet men oerhört kraftfullt föremål kallat Omegahedron men en dag så råkar en av dom som styr i staden Zaltar (Peter O'Toole) med god hjälp av Kara skicka iväg Omegahedronen ut i rymden.

Av någon anledning (som vi inte får veta) så far föremålet iväg mot Jorden och Kara som inser att Argo City kommer att gå under bestämmer sig utan att konsultera sina förvånade och minst sagt upprörda föräldrar Zor-El (Simon Ward) och Alura (Mia Farrow) att följa efter.

När Kara kommer till Jorden, då dyker hon bokstavligt talat upp i en sjö och då har hon redan på sig den där blå-röd-gula dräkten med röd mantel och ett stort S på bröstet som kommer från samma collection som Supermans och hon hinner knappt komma i land förrän hon inser att på denna nya planet så har hon extraordinära krafter precis som sin kusin.

För att kunna leta efter Omegahedronen utan att väcka uppmärksamhet så iklär hon sig rollen som college tjejen Linda Lee och börjar på en flickskola där hon av en händelse får dela rum med Lucy Lane (Maureen Teefy) som är yngre syster till Lois Lane och som om inte det räckte så är Lucy's pojkvän Jimmy Olsen (Marc McClure) som ju delar arbetsplats med både Lois Lane och Clark Kent.

Tyvärr så har Omegahedronen redan råkat hamna i händerna på den onda och maktgalna kvinnan Selena (Faye Dunaway) som genast inser att detta föremål kan ge henne sådana krafter att hon till och med kan ta över världen vilket hon är snabb med att påpeka för sin syster Bianca (Brenda Vaccaro) och pojkvännen Nigel (Peter Cook) innan hon bryskt kastar ut honom.

Selena blir besatt av den unga trädgårdsmästaren Ethan (Hart Bochner) och använder sig av en kärleksdryck för att få honom att bli förälskad i henne men hennes plan raseras när Ethan istället blir kär i Linda.

Selenas krafter och magi växer sig allt starkare och hon skapar kaos i staden där hon nu byggt sig en fästning högst upp på ett berg ovanför samhället där hon ämnar styra allt och alla ifrån.

Supergirl ingriper och försöker stoppa Selena och ta tillbaka Omegahedronen men blir tillfångatagen och skickad till The Phantom Zone, en ödslig plats där hon inte bara förlorat sina krafter utan där hon också kommer att få tillbringa resten av sitt liv. När allt verkar som mörkast så stöter hon plötsligt ihop med Zaltar som ju också befinner sig där eftersom han förvisat sig själv dit som straff för att han sjabblade bort Omegahedronen.

Zaltar hjälper Kara att hitta en väg tillbaka och offrar sig själv för att hon ska lyckas och nu återvänder hon till Jorden för att en gång för alla ta hand om Selena.

Själva historien som David Odell pusslat ihop är inte så mycket att tala om och specialeffekterna är av blandad kvalitét och det var dom ju redan 1984. Skådespelarna klarar sig ändå bra tycker jag och speciellt Faye Dunaway som trots sitt överdrivna teatraliska spel ändå lyser.

Underhållande och rätt kul är det trots att det till och från känns rätt fånigt.

Werewolf: The Beast Among Us (2012)

 

https://www.imdb.com/video/vi3678315545/?playlistId=tt1987028&ref_=tt_ov_ov_vi

Som barn så bevittnar Charles (Ed Quinn) hur en varulv brutalt mördar hans familj. Han själv överlever attacken och växer upp till att bli en professionell varulvsjägare som tillsammans med sitt team reser runt och för pengar erbjuder sina tjänster.

Nu anländer dom till en liten europeisk by som plågas av en skräckinjagande best som skiljer sig från dom varulvar Charles är van vid. Detta odjur tycks besitta en ovanlig, nästan mänsklig intelligens och verkar också välja ut sina offer med omsorg.

Den unga läkarassistenten Daniel (Guy Wilson) fascineras av varelsen och erbjuder sig att hjälpa jägarna trots hans flickvän Eva (Rachel DiPillo) och hans mentor tillika läkarens (Stephen Rea) ogillande.

Fotot av Philip Robertson är riktigt bra och ger en östeuropeisk gotisk känsla sen så är det ju rätt blodigt och våldsamt men regin av Louis Morneau känns torftig och skådespelarna är så tråkiga och själlösa så att man nästan somnar trots att det ändå är en skräckfilm.

Africa: Earth's Wild Home - Säsong 1 (2026)

 

https://www.imdb.com/video/vi1385613849/?playlistId=tt45584297&ref_=tt_ov_pr_ov_vi

I nästan fyra år har upptäcksresanden, forskare, filmare och parkarbetare i Afrika jobbat med den här dokumentärserien i 7 avsnitt. I trettio länder så får vi vara med om djungler, öar, öknar, slätter och extrema miljöer där vi bland annat får se en sällsynt afrikansk svart panter, fiskande schimpanser, guldvargar som jagar pelikaner, köttätande sköldpaddor och silvermyrornas jakt på mat i ett av kontinentens öknar.

Vi får också en inblick i hur människan påverkar naturlivet i Afrika, hur kommer framtiden att se ut och vad görs för att vi ska kunna leva i symbios med alla djur där många nu är utrotningshotade.