Stormen (2026)

 

https://www.imdb.com/video/vi2845624857/?playlistId=tt37070354&ref_=tt_ov_pr_ov_vi

Filip (Gustaf Skarsgård) fyller 45 år och det ska han fira tillsammans med sin fru Caroline (Aliette Opheim) på deras nyinköpta herrgård i norra Sverige.

Paret har bjudit in deras gamla och närmaste vänner Ossi (Filip Berg) och Kina (Josephine Bornebusch), Jacob (Jonas Karlsson) och Nicholas (Johan Rheborg), Henrik (Christopher Wagelin) och Ninni (Sara Shirpey) och så Nattis (Gizem Erdogan).

Eftersom deras vänner tillhör samhällets rikaste hälft så är Carolines plan för festen att få dom att investera i den hotellverksamhet som dom tänker starta på gården medan Filip helst av allt bara vill ha en trevlig kväll.

Eftersom gården ligger på landsbygden så kommer hela sällskapet i taxi och när alla är på plats så utbryter en snöstorm som gör att även taxichauffören Stefan (Henrik Dorsin) får ta plats inomhus.

Det är en ganska artig men stel stämning från början men allteftersom kvällen fortskrider så blir det alltmer spänt med giftiga personliga gliringar och avslöjande av gamla hemligheter, pinsamheter och relationsproblem.

Allting spårar ur till varmrätten när den flummige kocken Petters (Nils Wetterholm) psykedeliska svampar av misstag serveras istället för dom ätliga och tillsammans med vin, bubbel och sprit så släpps nu alla hämningar.

Stormen utanför fönstren speglar på något sätt även stämningen på insidan som nu är att beskriva som ett rent kaos, ett färgglatt psykedeliskt helvete där hunden Mochi och den otursföljda taxichauffören Stefan spelar viktiga roller, där Filip som den enda med lugnet i behåll försöker få allt att fungera samtidigt som hans hysteriska fru håller på att tappa förståndet.

En helt igenom kaotisk komedi med mörka inslag skriven och regisserad av Josephine Bornebusch och som tar upp det här med hur väl vi egentligen känner våra närmaste, vad händer när dolda frustrationer och olösta konflikter når ytan och hur enkelt människors uppbyggda fasader kan spricka när dom utsätts för press.

Det är tur att det är så många och skickliga skådespelare med som kan hålla ihop detta på ett fungerande sätt och det är både tur för filmen och dess styrka.

Visst är det till och från lite ojämnt och kanske farsartat men det är ändå så pass dramatiskt och roligt, annorluna och bra så att underhållningsvärdet ändå är rätt högt.

 

Stormguden av Anna Granlund & Alex Storm (2026)

 

När Lily Rose kommer ur sina opiumdimmor en morgon så visar det sig att Frida är borta. Efter att ha letat i huset och sett att vissa detaljer i kylskåpet saknas så inser hon att Frida självmant försvunnit från deras gömställe i Japan där dom befunnit sig ett tag nu.

Fridas flykt blir början till en dödlig jakt där inte bara Lily Rose söker efter henne utan ett flertal mäktiga och hänsynslösa fiender som är ute efter den hemlighet som den 9-åriga flickan bär på i hennes DNA.

Bland hennes förföljare så finns en svårt sjuk maffialedare, en gammal krigarsekt som återuppstått men också Fridas biologiska mor Jessica Storm som tagit sig till Japan av en enda anledning, att föra hem sin dotter till Sverige.

En gedigen samling döda kroppar lämnar detta sällskap efter sig och till slut så är dom åter på Skräckens Berg som Lily Rose sagt att dom aldrig skulle återvända till och där ställs dom inför gamla hemligheter och dolda motiv, hämnd och svek där sanningen riskerar att slita dom inblandades relationer isär.

Detta är den 25:e delen i Alex Storm-serien och det är minst sagt en actionfylld historia där det är fullt ös redan från början och där det inte finns en enda sekund till eftertanke eller att ens andas lite. Tyvärr så är detta bokens akilleshäl för allting går så snabbt och det händer så mycket att karaktärerna blir bara några diffusa detaljer i allting.

En ganska onyanserad berättelse som kanske skulle passa bra som en actionfilm men som i romanform kommer att glömmas bort rätt snabbt förutom epilogen där det finns en rätt cool skruv.

Dr. Death: Seeker of Souls (1973)

 

https://youtu.be/eK3u-GGmoVY?si=ue3-jGpCYMRtJHky

Fred Saunders (Barry Coe) är förkrossad när hans älskade hustru Laura (Jo Morrow) omkommer i en olycka. Han anklagar sig själv för hennes död och blir besatt av tanken på att få henne tillbaka, speciellt efter att hennes sista ord till honom var: Jag kommer tillbaka till dig.

Fred kontaktar flera olika medium och deltar i olika seanser i hopp om att få kontakt med Laura men bara för att upptäcka att alla är bedragare som enbart är ute efter att tjäna pengar på människors sorg och ensamhet.

Freds bästa vän Greg Vaughn (Stewart Moss) försöker hjälpa honom att övervinna sorgen och uppmanar honom att gå vidare med sitt liv men Fred har nu fått höra talas om en mystisk man som kallar sig Dr. Death (John Considine) som påstår sig sitta inne med hemligheten bakom reinkarnation och förmågan att återge liv i en död kropp.

Fred bevittnar när Dr. Death demonstrerar sina krafter genom att överföra själen från en levande kvinna till kroppen av en nyligen avliden kvinna.

Proceduren kräver dock att att den levande kvinnan dödas för att hennes själ ska kunna överföras.

Chockad över den brutala demonstrationen så vägrar Fred att ha någonting med detta att göra men återvänder i desperation någon kväll senare och går med på att betala Dr. Death 50.000 dollar för att få tillbaka sin fru.

Doktorn och hans brutala tjänare Thor (Leon Askin) avslöjar nu sin mörka historia för Fred samtidigt som dom påbörjar arbetet att hitta en ny själ till Lauras kropp.

Regissören Eddie Saeta satte ihop den här filmen på 12 dagar och alla scener är första-tagningar eftersom det inte fanns pengar för några omtagningar. Själva planen var också att Dr. Death skulle bli en återkommande skräck-karaktär som skulle återvända i flera filmen men så blev det aldrig och personligen så är jag rätt glad över detta för just den här filmen är så jädrans usel så att dom kunde ha låtit bli att ens producera denna.

The Amateur (2025)

 

https://www.imdb.com/video/vi479381785/?playlistId=tt0899043&ref_=tt_ov_pr_ov_vi

Charlie Heller (Rami Malek) är en enastående intelligent men introvert kryptograf hos CIA vars arbete går ut på att avkoda hemlig kommunikation. Till skillnad från dom som jobbar som fältagenter på CIA så har han ingen som helst erfarenhet av vapen eller fysisk strid.

Charlie's fru Sarah (Rachel Brosnahan) är på tjänsteresa i London när hon av en tillfällighet råkar hamna mitt i ett terroristdrama där en grupp beväpnade personer tar henne som gisslan för att sen brutalt avrätta henne på öppen gata.

Förkrossad över hennes död så kräver Charlie att CIA identifierar och eliminerar dom ansvariga men hans ansvariga chefer Alex Moore (Holt McCallany) och Caleb Horowitz (Danny Sapani) vägrar dock att vidta några åtgärder med hänvisning till den känsliga utredningen och att dom kriminella ingår i ett större nätverk.

Charlie inser att organisationen han arbetar för inte kommer att skipa den rättvisa han är ute efter.

Samtidigt så sitter Charlie på hemlig och känslig information som visar på att Alex Moore har varit inblandad i en omfattande mörkläggning där många civila dött i drönarattacker utomlands och dom här uppgifterna använder nu Charlie till att pressa Moore att ge honom utbildning och material så att han själv kan jaga rätt på dom skyldiga till mordet på hans fru.

Motvilligt så skickar Moore och Horowitz honom till ett av CIA:s träningsanläggningar där han tas om hand av Överste Robert Henderson (Laurence Fishburne).

Henderson inser snabbt att Charlie är otroligt smart men att han definitivt inte har en yrkesmördares instinkter även om han är envis och fast besluten att genomföra sin plan och han visar på en otrolig talang att tillverka sprängladdningar, konstruera fällor och allt som har med elektronik att göra.

Charlie identifierar snabbt dom fyra inblandade i dådet. Gretchen Frank (Barbara Probst) en före detta underrättelseofficer, Mishka Blazhic (Marc Rissmann) en gangster från Belarus, Lawrence Ellish (Joseph Millson) en sydafrikansk legosoldat och så gruppens ledare och han som sköt Sarah, Horst Schiller (Michael Stuhlbarg).

Charlie tar sig nu igenom Europa för att spåra upp gärningspersonerna och den första han hittar är Gretchen Frank i Paris men samtidigt har Moore och Horowitz insett att deras mörka hemligheter aldrig kommer att vara säkra om inte Charlie försvinner så dom skickar Överste Henderson till Europa för att eliminera honom.

Regissören James Hawes har gjort en sådan där politisk actionthriller som det kom så många av på 90-talet men till skillnad från dom flesta så spelar Rami Malek här verkligen en antihjälte som förlitar sig på sitt intellekt och inte vapen eller muskler.

Slagsmål och eldstrider är det få av och dom är istället utbytta mot teknik, manipulation och intelligent problemlösning och det här är historiens styrka sen så kan man ju tycka att det går lite väl enkelt för Charlie Heller att hitta dom här mördarna och fara hit och dit över Europa men köper man det okomplicerade raka spåret som manuset är så är det välgjort och spännande och skådespelarna i sina mindre och större roller gör ett bra jobb.

The Chelsea Detective: A Crime of Passion (2023)

Den unga grönsaksdistributören Jack Felton (Oli Higginson) hittas brutalt mördad i sitt hem och kriminalinspektör Max Arnold (Adrian Scarborough) och hans team Layla Walsh (Vanessa Emme), Connor Pollock (Peter Bankolé) och Jess Lombard (Lucy Phelps) inser snabbt att detta inte rör sig om ett rån utan ett mord i vredesmod.

En av dom första som hamnar på listan över misstänkta är den unga sömmerskan Rena Friedman (Ella Bruccoleri) som haft en middagsdejt med Jack kvällen innan han mördats och dessutom bokat en middag med honom samma kväll som brottet skett. Jack dök då aldrig upp vilket förde med sig att en besviken Rena tog sig hem till hans bostad där hon stått utanför hans fönster och skrikit vilket uppmärksammats av en och annan granne.

Rena har dessutom en äldre överbeskyddande syster, Sadie (Dorothea Myer-Bennett) som verkar göra allt för sin yngre syster.

Vartefter utredningen vandrar på så börjar polisen intressera sig mer och mer för Jack's företag och det visar sig att grönsakshandeln varit en täckmantel för knarkaffärer och Max och Layla tar också hans affärspartner Kai Wishaw (Laurence Ubong Williams) på bar gärning när han bryter sig in på den avspärrade brottsplatsen för att stjäla ett parti med droger.

Samtidigt så drar Jack's familj till sig Max intresse med den yngre brodern Caleb (Patrick Walshe McBride) och hans svärfar Pete (Rhashan Stone) där det visar sig att båda två kanske visste vilka olagliga affärer Jack sysslade med.

Det som till en början verkade vara ett ganska enkelt passionsbrott visar sig istället vara mer invecklat med familjehemligheter, girighet, droger och pengar och där Max också får veta av sin exfru Astrid (Anamaria Marinca) att hon träffat en ny man vilket inte gör saker och ting lättare för honom eftersom han haft små förhoppningar om att det skulle kunna bli dom två igen.

En bra historia med många svängar och där Rättsläkaren Ashley Wilton (Sophie Stone) visar upp en lite annan sida där hon biter ifrån ordentligt när Max och Layla ställer sina frågor, till och med så pass att man ser på Max att han reagerar.

 

Sista Anrop till Berlin av Philippe Van Rjndt (1984)

 

Original titel: Last Message to Berlin

Vi befinner oss mitt under Det Andra Världskriget. Jonathan Cabot är säkerhetsrådgivare åt USA:s president Franklin D. Roosevelt och upptäcker att det finns en mullvad på den amerikanska ambassaden i London som läcker känslig information till Tyskland.

Upptäckten väcker allvarlig oro kring säkerheten i de allierades operationer samt att fientlig underrättelsetjänst lyckats att infiltrera dom diplomatiska kontakterna mellan England och USA.

En topphemlig plan som handlar om Englands guldreserv, utarbetad av Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill och som är av strategisk betydelse för de allierades krigsinsats hotas nu att avslöjas om inte Cabot kan identifiera förrädaren.

Det är en dramatisk och spännande intrig med överraskande vändningar och intressanta karaktärer. Inledningen känns kanske lite seg och lång men det krävs nog å andra sidan för att få ihop den fängslande spionhistorien och att vi läsare ska kunna ta oss in i berättelsen ordentligt och klara man av att hålla ut i början så väntar en maffig historia om spionage, tillit, svek och politiska intriger.

Dark Touch (2013)

 

https://www.imdb.com/video/vi2439555353/?playlistId=tt2328549&ref_=tt_ov_ov_vi

Niamh (Missy Keating) är en 11-årig flicka som bor med sin familj i ett isolerat hus på den irländska landsbygden. En natt verkar hela huset vakna till liv, möbler och husgeråd flyger och far genom rummen och attackerar den chockade familjen där alla dödas utom just Niamh.

Polisen vägrar givetvis att tro på den unga flickans berättelse och utreder fallet som en attack av okända gärningsmän.

Niamh tas nu om hand av grannarna Nat (Marcella Plunkett) och Lucas Galin (Pádraic Delaney) som vill hjälpa henne att återhämta sig från den fruktansvärda händelsen.

Niamh är dock djupt traumatiserad och har svårt att känna sig trygg. Märkliga och våldsamma händelser börjar snart hända i hennes nya hem vilket visar på att det som utspelade sig i hennes tidigare hem inte var en engångsföreteelse.

Allteftersom historien lunkar på vilket den gör i ett ganska stillsamt tempo så blir vi medvetna om att Niamh besitter telekinetiska krafter, som betyder att hon med tankekraft kan flytta föremål.

Det som till en början verkade vara spökerier hänger egentligen samman med Niamhs egna förmågor som hänger ihop med att hon utsatts för övergrepp av sina föräldrar. Hennes övernaturliga krafter blir ett uttryck för hennes rädsla, ilska och smärta. När hon känner sig hotad eller bevittnar grymhet så kan hennes förmågor utlösa ett brutalt och förödande våld.

Den här mörka och rätt tragiska skräckfilmen regisserad och skriven av Marina de Van visar konsekvenserna av övergrepp och när smärtan och rädslan som finns kvar av detta förvandlas till okontrollerbart och dödligt raseri.

Niamh är ju här både ett offer och ett livsfarligt hot vilket gör att man inte riktigt vet vad man ska tycka om karaktären, det ger filmen en väldigt obehaglig stämning.

Fotot av John Conroy bidrar verkligen till den mörka och tunga känslan som ligger över historien som en grå filt och Missy Keating som spelar Niamh är verkligen bra.

Det finns vissa händelser och beteenden som man ställer sig frågande till sen så tycker jag inte att slutet riktigt knyts ihop på ett sådant sätt som man nästan väntat sig efte ren så dramatisk och bra film.