The Rip (2026)

 

https://youtu.be/yeR5bcbRPak?si=ITz0M1v9tUmZUW44

Regi: Joe Carnahan

Manus: Joe Carnahan & Michael McGrale

Foto: Juanmi Azpiroz

Musik: Clinton Shorter

Scenografi: Judy Becker, Walter Pluff, Alana Shea & Carrie Stewart

Producent: Ben Affleck, Matt Damon, Luciana Damon & Dani Bernfeld 

Innan denna film börjar så får vi tittare veta att historien bygger på verkliga händelser och den informationen gör alltid att intresset höjs något och det är ju också filmbolagets mening med den texten. Här glömmer man dock bort det ganska snabbt för filmen är så intensiv och spännande ändå så att den lever sitt egna liv utanför den där informationen om att detta hänt någon gång någonstans.

Mitt under utredningen av mordet på knarkpolisen Jackie (Lina Esco) så får hennes gruppledare Dane Dumars (Matt Damon) ett tips om en pengagömma i ett hus i ett villaområde utanför stan. Han plockar med sig sina kollegor J.D. Byrne (Ben Affleck), Mike Ro (Steven Yeun), Numa (Teyana Taylor) och Lolo (Catalina Sandino Moreno) och beger sig till adressen där det visar sig att den unga colombianskan Desiree (Sasha Calle) är den enda på platsen.

Ett rutinuppdrag för denna enhet förvandlas när det visar sig att det finns över 20 miljoner dollar gömda i huset. Stämningen blir alltmer spänd i gruppen och blir inte bättre av att Dumars börjar att bete sig väldigt underligt. Girighet och tillit ställs mot varandra och dessutom så närmar sig ett dödligt hot utifrån.

Skådespeleriet är utomordentligt bra och det är riktigt roligt att se bästa kompisarna Matt Damon och Ben Affleck spela mot varandra, dom har en sånt härligt flyt i dialogerna och känns verkligen naturliga i varje scen. 

Filmen är en blandning av kriminaldrama, action och gammal hederlig pusseldeckare där det finns många frågetecken som ska lösas och allting intensifieras verkligen när det visar sig att den här pengagömman kanske har med det tidigare mordet på gruppens kollega Jackie att göra.

Vem är god och vem är ond, vem kan man lita på och är underliga beteenden verkligen äkta eller ingår dom i en större plan?

Ingen film som sticker ut på ett annorlunda sätt men den är skickligt gjord och det är intensiv och spännande underhållning. 

Luke Cage - Säsong 2 (2018)

 

https://youtu.be/5ogmCV2N9DA?si=Jp25osvm7c4IJgWs

Regi: Andy Goddard, Marc Jobst, Clark Johnson, Stephen Surjik, Neema Barnette,

Alex Garcia Lopez, Everardo Gout, Rashaad Ernesto Green, Steph Green,

Kasi Lemmons, Lucy Liu, Salli Richardson-Whitfield & Millicent Shelton

Manus: Cheo Hodari Coker, Matt Owens, Nathan Louis Jackson, Matthew Lopes,

Akela Cooper, Aïda Mashaka Croal, Nicole Mirante-Matthews & Ian Stokes

Foto: Petr Hlinomaz

Musik: Ali Shaheed Muhammad & Adrian Younge

Scenografi: Scott P. Murphy & Amanda Carroll

Producent: Gail Barringer, Akela Cooper & Aïda Mashaka Croal

I den här andra säsongen med Harlems levande skottsäkra väst Luke Cage (Mike Colter) så är han lite tveksam till den ikonstatus han fått i området. Det trycks upp både tröjor och kepsar med hans namn och han kan knappt röra sig en meter utomhus förrän han får ställa upp för att någon vill ta en selfi med honom och förhållandet med Claire (Rosario Dawson) börjar också gnissla lite.

Mariah Dillard (Alfre Woodard) och hennes närmaste man tillika älskare Hernan (Theo Rossi) försöker fortfarande tillskansa sig så mycket makt det bara går i Harlem men hon får en livsfarlig konkurrent när John "Bushmaster" McIver (Mustafa Shakir) anländer från Jamaica med målet att mörda Mariah och ta över Harlem.

Bushmaster visar sig ha liknande krafter som Luke men för att behålla dessa så måste han ta en speciell dekokt som framställs av växter och örter, en mix som inte bara gör honom stark utan också brutalt aggressiv.

Misty (Simone Missick) jobbar fortfarande enträget med att försöka sätta dit Mariah men hindras av att bara ha en arm samt en problematisk relation med kollegan Nandi (Antonique Smith) och hennes chef Ridenhour (Peter Jay Fernandez) som helst vill ha henne bakom ett skrivbord på stationen.

Efter att ha fått en protes så är Misty till slut ute på fältet igen och tllsammans med Luke så tar hon tag i jakten på både Mariah och områdets nya gangster Bushmaster vars anledning till viljan att mörda Mariah verkar vara en familjetragedi många år tillbaka i tiden.

Våldet ökar och döda kroppar börjar åter fylla gatorna i Harlem.

Jag var inte speciellt förtjust i den första säsongen och tyvärr så tycker jag denna andra säsong är sämre. Historien tar aldrig fart, den står och stampar och kommer liksom aldrig igång och om det händer någonting så saktas farten ner strax efter och så är den tillbaka på noll igen. Dessutom så är regin väldigt ojämn, det är alltifrån helt okey till riktigt uselt och tyvärr så är skådespelarna inte så pass bra att dom klarar av att hålla upp den torftiga produktionen på sina axlar.

Det är inte så svårt att fatta att en eller flera skivbolag har ekonomiska intressen i denna produktion eftersom det allt som oftast ska vara scenframträdanden av allehanda artister och det här är inte korta sekvenser utan så gott som hela låter och det här tillför ingenting utan sänker bara tempot än mer även om det ibland är riktigt bra musik. Den här serien skulle kunna ha varit 6 avsnitt istället för 13 som kändes oändligt långa. 

Birgitta Andersson 1933-2026

 

Birgitta Andersson föddes 1933 i Mariestad och växte upp i byn Halvfara mellan Mariestad och Götene. 1951 så sökte hon till Göteborgs Stadsteaters Elevskola utan att bli antagen men då startade hon tillsammans med några andra icke antagna ungdomar istället Atelierteatern där hon sen gjorde scenbebut i pjäsen Sex i Elden som karaktären Muriel.

1953 så engagerades hon av Sture Lagerwall till Alléteatern i Stockholm där hon dom följande åren gjorde ett antal mindre roller och samma år så blev det också filmdebut i Ragnar Frisks Bror Min och Jag. 1955 så var hon med i Alf Kjellins film Flickan i Regnet.

1956 blev hon uppmärksammad när hon spelade Monica Twigg i komedin Den Skandalösa Historien om Mr. Kettle och Mrs. Moon.

1957 så spelade hon Sally i musikalen No No Nanette på Oscars och året efter så gjorde hon revydebut på Casinoteatern.

1959 så gjorde hon karaktären Billie Dawn i pjäsen Född Igår på Borås Kretsteater för att sen året efter få sitt genombrott i Hagge Geigerts sommarrevy i Visby där två av hennes nummer också släpptes på skiva.

1961 så blev det Idéonteatern och Karl Gerhards revy Ursäkta Handsken och samma år även Knäppupprevyn I Hatt och Strumpa.

1964 så var hon med i Hasse Ekmans film Äktenskapsbrottaren och samma Sommar i Hasse och Tages revy Gula Hund samt deras första långfilm Svenska Bilder för att sen året efter följa upp med filmsuccén Att Angöra en Brygga. 1966 så jobbade hon med Povel Rammel i hans uppsättningar Ta Av Dig Skorna och Dom Sista Entusiasterna för att sen göra rollen som Teskedsgumman i SVT:s Julkalender 1967. 1969 så återvände hon till Hasse och Tage och deras revy Spader Madame och var samma år även värd i TV programmet Partaj.

1970 så spelade hon i Arsenik och Gamla Spetsar på Scalateatern som sen följde upp av pjäsen Upp i Smöret på Intiman. 1971 så var hon med i filmerna Äppelkriget och Niklas och Figuren samt pjäsen Vad är Det för Fel? för att året efter spela i Sånt Folk på Maximteatern.

1974 var hon med i pjäsen Paviljongen och samma år så började också barnprogrammet Från A till Ö. 1975 så blev det filmen Ägget är Löst sen året efter så var hon med i uppsättningen Gud Bevare Omgivningen när En Människa får En Idé.

1977 så blev det TV-serien Tofsen och 1978 julkalendern Trolltider som året efter följdes av filmen Picassos Äventyr.

1981 så var hon med i Povel Rammels revy Minspiration och även sketchserien på TV Häpnadsväktarna. 1983-1984 så återvände hon till pjäsen Arsenik och Gamla Spetsar på Maximteatern.  1983 så var hon även med i filmen Raskenstam och året efter Jönssonligan får Guldfeber. 1985 så blev det farsen Hotelliggaren på Folkan som följdes av filmen Jönssonligan Dyker Upp Igen och TV-serien Affären Ramel och sen komedin Omaka Par 1987.

1989 så var hon med i Jönssonligan på Mallorca samt TV-serien Familjen Scheblad och 1990 i den norska TV-serien Fredrikssons Fabrik. 1992 så blev det Jönssonligan och den Svarta Diamanten och 1995 Jönssonligans Största Kupp.

1996 så blev det pjäsen Sylvia på Folkan och samtidigt TV-serien En Fyra för Tre. År 2000 så var hon med i Jönssonligan spelar Högt och 2006 så gjorde hon sin sista filmroll i Den Enskilde Medborgaren. 2008 så var hon med i TV-serien Häxan Surtant och den Fruktansvärda Fritiden och Under 2000-talet så gjorde hon även röster i TV-serien Höjdarna samt filmen Pettson och Katten. 

Agenten och Mörkläggningen (2026)

Regi: Håkan Pieniowski

Manus: Håkan Pieniowski

Foto: Håkan Pieniowski

Musik: Håkan Markstedt

Producent: Bo G. Andersson

Året innan Olof Palme mördades så inledde SÄPO en avlyssning i Stockholm av en sovjetisk diplomat. Två år efter mordet så blev SÄPO-agenterna Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö inkopplade och fick då ta del av allt material från avlyssningen och det dom då fick fram var att Sovjetunionen med all säkerhet visste om att statsministern skulle mördas. Denna information lämnades över till cheferna på SÄPO som sen skulle vidarebefordra detta till Palmegruppen, militära underrättelsetjänsten samt regeringen men allting slutade med att informationen aldrig kom ut, locket lades på och dom två agenterna anklagades i stället för att ha gått bakom ryggen på sina chefer och åklagarna.

Nu när den tystnadsplikt som dom två föredetta agenterna levt under har gått ut så träder dom fram och berättar sin historia med Barrlings dagböcker som grund.

Otroligt fascinerande och spännande dokumentär som visar hur obekväma sanningar kan gömmas undan till förmån för politiskt mer bekväma lösningar.

Morden i Sandhamn - Linnea (2025)

 

Regi: Niklas Ohlson

Manus: Alexander Skantze, Sara Heldt & Johan Widerberg

Foto: Mats Axby

Musik: Fredrik Emilson

Scenografi: Elin Peedu

Producent: Malini Ahlberg & Francy Suntinger

Åklagaren Nora (Alexandra Rapaport) och polisen Alexander (Nicolai Cleve Broch) har varken pratat med varandra eller setts på ett tag och det är någonting dom båda lider av men i tysthet. Alexander bor tillfälligt inneboende hos hans kollega Valpen (Julius Fleischhanderl) och åklagarassistenten Pär (Anton Lundqvist) och dom två är fullt medvetna om att Alexander saknar Nora och försöker med alla medel få honom att kontakta henne, inte enbart för hans egen skull utan för att dom börjar tröttna lite på att ha honom på soffan i vardagsrummet.

Affärsmannen ute på Sandhamn Sven (Fredrik Gunnarsson) har en tillställning där han ska öppna upp en fond tillägnad sin dotter som dött i en olycka en tid innan. Noras exman, läkaren Henrik (Jonas Malmsjö) och hans fru Gisela (Yasmine Garbi) tillhör gästerna och när Sven och Henrik sitter och diskuterar över en whisky så ramlar helt plötsligt Sven ihop och på bara några minuter så är han död.

Det visar sig att Sven giftmördats och den nya polischefen Rakel (Marall Nasiri) som inte har någon vetskap om Noras och Alexanders tidigare förhållande samlar genast ihop dom två och Valpen för att lösa fallet.

Det finns flera gäster på festen som genast drar till sig polisernas intresse, Svens exfru Catharina (Annika Hallin) och hennes nya unga pojkvän Edvin (Adam Dahlström) den bohemiska kusinen Isidor (Rafael Edholm) och så styvsonen Adam (Albin Grenholm) alla som gärna skulle vilja ha en del av Svens pengar och dessutom så börjar dom rota lite i den där olyckan som dödade Svens dotter, var det verkligen en olycka?

Jag gillade verkligen den här filmen eller miniserien kanske man ska säga eftersom den faktiskt är uppdelad i två avsnitt. Det är en bra historia med en blandning av både mordisk spänning och drama och så känns skådespelarna riktigt bekväma i sina karaktärer vilket det var länge sen som jag tyckte att det var så i den här serien om Morden i Sandhamn.

Infinite (2021)

 

https://youtu.be/_WWEOCQGxSw?si=RiyIYeVMXFT7Znyk

Regi: Antoine Fuqua

Manus: Ian Shorr & Todd Stein

Efter en bok av D. Eric Maikranz

Foto: Mauro Fiore

Musik: Harry Gregson-Williams

Scenografi: Chris Seagers & Celia Bobak

Producent: Lorenzo di Bonaventura, Mark Huffman, Stephen Levinson,

Mark Vahradian, Mark Wahlberg & John Zaozirny

Evan McCauley (Mark Wahlberg) är en man som i hela sitt liv lidit av väldigt verklighetstrogna mardrömmar, även livfulla hallucinationer som vaken och han har också upptäckt att han innehar en hel del kunskaper som han konstigt nog aldrig lärt sig.

Detta har inneburit ett liv hos olika psykiatriska vårdinrättningar men när väl sanningen uppdagas så visar det sig att alla visioner är verkliga minnen från tidigare liv.

Evan blir kontaktad av Nora Brightman (Sophie Cookson) och det hemliga sällskapet The Infinites, människor som kan minnas allt från sina tidigare liv ibland flera tusen år tillbaka. Dom här personerna delas in i två grupper: De Troende som ser sina förmågor som en gåva avsedd att skydda och förbättra världen och så Nihilisterna ledda av Bathurst (Chiwetel Ejiofor) som ser återfödelser som en förbannelse och ämnar avsluta reinkarnationscykeln genom att avsluta allt liv.

Det här är först och främst en visuell film där historien bara känns svår och rörig och något man efter en ganska kort tid glömmer bort. Det är häftigt och väldigt snyggt filmade actionsekvenser men där det utöver detta faktiskt är väldigt tråkigt och stelt så trots alla häftiga biljakter, explosioner, fajter, skottlossningar och allehanda specialeffekter så räddar inte detta filmen utan slutresultatet blir bara hyfsat underhållande.

Pelham 1-2-3 Kapat (1974)

 

https://youtu.be/lFl_XI3H1Z0?si=crPOW236B9pyNmZx

Regi: Joseph Sargent

Manus: Peter Stone

Efter en bok av John Godey

Foto: Owen Roizman

Musik: David Shire

Scenografi: Herbert F. Mulligan

Producent: Gabriel Katzka & Edgar J. Scherick

En till synes vanlig vardag vid rusningstid i New York förvandlas plötsligt till ett brutalt gisslandrama då fyra beväpnade män kapar ett tunnelbanetåg. Männen som leds av den som kallas Mr. Blue (Robert Shaw) kontaktar trafikledningen och kräver att ett antal miljoner dollar ska levereras till tåget inom en timma om inte en ur gisslan i minuten ska avrättas.

Kommissarie Zachary Garber (Walter Matthau) som ansvarar för säkerheten blir den som håller kontakten med Mr. Blue och gör nu allt för att försöka lösa detta och se till att alla ur gisslan överlever.

Busarna i den här kriminalhistorien nämns som Mr. Blue, Mr. Green (Martin Balsam), Mr. Grey (Hector Elizondo) och Mr. Brown (Earl Hindman) och det är ju inte svårt att inse att Quentin Tarantino fått idén till karaktärerna i sin film Reservoir Dogs härifrån.

Filmen andas realism och det känns verkligen som om det här är något som skulle kunna ha hänt, skådespelarna med Walter Matthau och Robert Shaw i dom bärande rollerna är riktigt bra och dessa två är varandras verkliga motpoler där Shaw är den iskalla hjärtlösa personen som inte tvekar att döda vem det än månne vara som står i vägen för hans mål och där han då i den andra änden av luren har Matthau som den lugne men hårde Kommissarie Garber som med alla medel försöker spela ut sin motståndare och som egentligen inte brusar upp och tappar humöret förrän Corell (Dick O'Neill) som ansvarar för New Yorks tunnelbana visar respektlöshet gentemot gisslan och enbart vill få igång trafiken igen.

Mitt i det dramatiska allvaret så finns det ändå plats för humor, speciellt i ett par scener i början av filmen då Garber visar runt en grupp Japaner som jobbar med tunnelbanan i Tokyo. Han är säker på att dom inte förstår engelska och är inte så snäll när han tilltalar dom och får sen svälja pinsamheten när han inser att dom förstår och pratar flytande engelska.

Det är spännande, realistiskt och med mycket bra skådespelare.