Hundarna - Säsong 1 (2026)

 

Regi: Lisa Linnertorp

Manus: Lisa Linnertorp & Frans Wiklund

Efter en idé av Jens Lapidus

Foto: Maja Dennhag

Musik: Erik Althoff

Scenografi: Sara Wiklund

Kostym: Sarah Mae White

Producent: Caroline Landerberg & Nicklas Wikström Nicastro

https://youtu.be/Tbebg3lGJf0?si=-Jch2L3AkH3taXxT

Jag tillhör den kategorin av människor (och det är nog många med mig) som inte har någon bra koll på hur det fungerar i den värld som vi får vara med om i den här serien så jag såg det som vilken dramaserie som helst utan att behöva tänka på detaljer i det arbetet som dessa advokater och åklagare utför.

Hela historien är koncentrerad till advokatbyrån Matsson & Moradi som ägs av Kalle Matsson (Björn Bengtsson) och Sasha Moradi (Arvin Kananian) med advokaterna Mariam (Dona Hariri), Oscar (Kit Walker Johansson), Alexander (Jesper Söderblom), Börje (Anders Jansson) och den nyanställda Tilde (Tiril Wishman).

Kalle håller på med ett fall med den misstänkte gängledaren Amir Ibrahim (Ken Ring) medan Sasha jobbar med entrepenören Jonas Wall (Erik Lundin) som misstänks för våldtäkt samtidigt som Oscar får ett fall med de 15-åriga Ayub (Seddik Radjai) som han först inte vill ta men som visar sig bli så pass betydande att det kommer att påverka både hans framtid och byråns.

Spännande och dramatiskt är det verkligen och när vi kommer in i handlingen så står ju advokatbyrån på toppen men sen så tippar allting över och går egentligen bara utför, det blir någon form av Highway to Hell. Skådespelarna är ypperliga där Kit Walker Johansson imponerar som Oscar som brottas med sina två personligheter, den coola ortenkillen och den riktigt duktiga advokaten. Fotot tycker jag är lite ojämnt, det verkar som om Maja Dennhag inte riktigt kan bestämma sig om hon vill att det ska kännas som en dokumentär eller en spelfilm och då blir det lite ryckigt till och från. 

Det är dramatiskt och spännande underhållning där sex, kärlek, otrohet, makt och våld genomsyrar den här advokatbyrån och alla som jobbar där och slutet öppnar verkligen för att det skulle kunna bli en fortsättning.

Jessica Jones - Säsong 3 (2019)

 

Regi: Stephen Surjik, Jennifer Getzinger, Mairzee Almas, Neasa Hardiman,

Sanford Bookstaver, Sarah Boyd, Anton Cropper, Tim Lacofano,

Michael Lehmann, Krysten Ritter, Larry Teng & Liesl Tommy

Manus: Melissa Rosenberg, Jamie King, Jesse Harris, J. Holtham,

Hilly Hicks Jr., Scott Reynolds, Lisa Randolph, 

Nancy Won & Jane Espenson

Foto: Manuel Billeter & Petr Hlinomaz

Musik: Sean Callery

Scenografi: Toni Barton, Caroline Ghertler & Joanna Hartell

Kostym: Elisabeth Vastola

Producent: Tim Iacofano

https://youtu.be/7DBKS2qH51I?si=dTiMS_GRr0PIyi8E

Relationen mellan Jessica Jones (Krysten Ritter) och Trish Walker (Rachael Taylor) är raserad efter att Trish skjutit ihjäl Jessicas mor i den förra säsongen och även om Trish gör allt för att dom två ska kunna glömma och gå vidare så är Jessica stenhård.

Malcolm Ducasse (Eka Darville) jobbar som utredare under stjärnadvokaten Jeri Hogarth (Carrie-Anne Moss) men börjar att tvivla på vilken sida om mänsklig moral han egentligen befinner sig samtidigt som Jeri börjar att märka av den ALS som hon lider av.

Trish längtan efter att liksom Jessica vara en superhjälte gör att hon är ute och ränner runt på stan om nätterna och inte hinner med sitt TV-jobb och då givetvis hamnar i konflikt med sin mor Dorothy (Rebecca De Mornay).

Jessica möter den mystiske Erik Gelden (Benjamin Walker) som har en ovanlig förmåga vilket visar sig vara till hjälp när plötsligt seriemördaren Gregory Sallinger (Jeremy Bobb) dyker upp i området, en psykopat som gör att Jessica och Trish åter finner varandra och en gemensam väg framåt.

Den här tredje säsongen kokar verkligen, det är inte en sekund där man som tittare får lite lugn och ro. Så fort någonting verkar att lösa sig framför ögonen så brakar det ihop strax runt hörnet. Kärlek, hämnd, traumatiska minnen och brutal död i en säsong med ett avslut som ändå öppnar upp för en fortsättning.

The Last Stop in Yuma County (2023)

 

Regi: Francis Galluppi

Manus: Francis Galluppi

Foto: Mac Fisken

Musik: Matthew Compton

Scenografi: Charlie Textor & Karli Watland

Kostym: Emma Fleming

Producent: Francis Galluppi, Atif Malik & Matt O'Neill

https://youtu.be/kd9mMDnpqGc?si=puRTAtR8UVgAWw9G

På en bensinstation/vägkrok mitt ute i ingenstans i en miljö som doftar både 70-tal och nutid och där både Bröderna Coen och Quentin Tarrantinos cineastiska andar är väldigt märkbara så utspelar sig denna historia där en resande knivförsäljare (Jim Cummings) blir fast eftersom han får veta av mackägaren Vernon (Faizon Love) att tankbilen som skulle ha kommit och fyllt på pumparna är försenad. 

Försäljaren går in på vägkrogen som servitrisen Charlotte (Jocelin Donahue) precis öppnat och medan han sätter sig ner och väntar med en mugg kaffe så kommer först två män in följt av ett äldre par, två ungdomar och så en lokal invånare som bara är där för frukosten.

En fantastisk liten film där regissören och manusförfattaren Francis Galluppi tillsammans med fotografen Mac Fisken skapat en härlig modern western med en samling fascinerande karaktärer gestaltade av strålande skådespelare. Det är dramatiskt, roligt och väldigt våldsamt när goda och onda människor drabbar samman och där vi får följa en förvandling av en person när hen helt plötsligt får en möjlighet att förändra hela sitt liv. 

Columbo - Fade in to Murder (1976)

 

Regi: Bernard L. Kowalski

Manus: Henry Garson, Lou Shaw & Peter S. Feibleman

Foto: Milton S. Krasner

Musik: Bernardo Segall

Scenografi: Peg Cummings

Producent: Everett Chambers

Det här är en speciell film i serien om Kriminalkommissarie Columbo för efter den förra filmen Last Salute to The Commodore så hade konflikter mellan Peter Falk och filmbolaget Universal gjort att Falk beslutat sig för att hänga in överrocken i garderoben och avsluta sin medverkan i serien. Efter mycket om och men och otaliga möten så lyckades dock Universal locka tillbaka Falk bland annat med en lön på 1,35 miljoner dollar per avsnitt vilket gjorde Falk till dåtidens högst betalda skådespelare på TV.

Historien i den här filmen bygger också lite på hela händelsen kring den här affären och då blir det ju lite extra roligt att se den.

Den välbetalda TV-stjärnan Ward Fowler (William Shatner) i den populära kriminalserien Detective Lucerne utpressas på pengar av den hjärtlösa studiochefen Claire Daley (Lola Albright) som känner till en del mörka hemligheter i Fowler's förflutna. Trött på att betala Claire en stor del av sin lön varje månad så beslutar sig Fowler för att lösa problemet på ett annat sätt.

När Claire är och handlar i den lokala delikatessbutiken så kommer en maskerad rånare in, slår ägaren medvetslös, tar kassan och skjuter sen Claire i ryggen i samma ögonblick som hon inser vem som döljer bakom maskeringen.

Jag är inte överförtjust i denna film och William Shatner är heller ingen favoritskådespelare, jag tycker att han så gott som alltid spelar över på ett ganska dåligt sätt men enligt fakta så kom Peter Falk och Shatner väldigt bra överens under inspelningen och det måste jag säga märks för dom verkar ändå ha väldigt roligt i varje scen tillsammans och det räcker ju i alla fall för att göra detta till en hyfsad underhållning.

Veronika - Säsong 3 (2026)

 

Regi: Mikael Håfström & Alexis Almström

Manus: Katja Juras, Anna Ströman Lindblom,

Alexis Almström & Charlotte Lesche

Foto: Johan Phillips & Crille Forsberg

Musik: Mikkel Hess

Scenografi: Elin Peedu

Kostym: Liz Botes

Producent: Mathias Gruffman & Calle Jansson

https://youtu.be/acXOgdtWhzE?si=8vrfCyIDLuo3DWc5

Det har gått 1 år sedan den tragiska upplösningen i det senaste fallet då Veronika's (Alexandra Rapaport) man Tomas (Tobias Santelmann) sköts. Han har nu legat i koma sen dess och läkarna på sjukhuset på den lilla orten Älvsbruk har börjat att prata om att stänga av den livsuppehållande behandlingen eftersom chansen att han kommer att vakna är så gott som obefintlig. Veronika vägrar dock ens fundera på detta eftersom hon är säker på att han kommer att vakna.

Den unge Nils (Alex Sannert) försvinner spårlöst efter skolan och strax därefter även hans far Tom (Martin Van Engers Hendrikse) som också är speedwayförare i regionens klubb.

Spåren som Veronika och Nassir (Arvin Kananian) börjar följa leder till speedwayklubben och dess mekaniker Älgen (Ulf Stenberg) och Jesper (Edvin Bredefeldt) och misstankar om matchfixning börjar att gro där även den lokala MC klubben The Wipers verkar ha ett finger med i spelet.

Den tredje säsongen fortsätter i ungefär samma andetag som dom tidigare där Veronika fortfarande brottas med sina inre demoner och syner av döda människor som kommer och går, ofta vid känsliga tillfällen och det är svårt att veta om dessa uppenbarelser ska ses som en förmåga eller en förbannelse.

Nassir's förhållande med polischefen Klara (Hanna Alström) är inte helt friktionsfritt och när han får en chans till nytt jobb i Stockholm så börjar funderingar att växa som kanske inte riktigt är en bra kombination med fallet han nu jobbar med.

En historia med flera vändningar och lösa trådar där faktiskt inte alla fäster i slutet, det finns detaljer här som vi tittare får veta men som polisen lämnas ovetandes om.

Bra skådespelare och spännande är det även om man ibland blir lite frustrerad över hur folk beter sig ibland, speciellt då polisen som ska vara dom som har koll på allting.

Snömannen av Jo Nesbø (2007)

 

Årets första snö har fallit över Oslo. En pojke vaknar och märker att hans mamma är försvunnen och ute i trädgården så står en snögubbe med hennes scarf runt halsen. Det här är början till en jakt på en seriemördare som för kriminalkommissarie Harry Hole på en brutal resa där polisen inte har en aning om vad dom har att göra med, hur många offer som finns och vem som står på tur. Harrys egna liv och dom som står honom nära hotas och det visar sig att ingen går att lita på.

En fantastisk och mäktig thriller med ett antal bottnar och där man som läsare flera gånger tror att det är över men precis som huvudpersonerna i berättelsen får börja om från början.

Intensivt spännande och brutalt.

Indiana Jones and The Dial of Destiny (2023)

 

https://youtu.be/eQfMbSe7F2g?si=02nawmMSo440a7JT

Regi: James Mangold

Manus: James Mangold, Jez Butterworth, John-Henry Butterworth & David Koepp

Foto: Phedon Papamichael

Musik: John Williams

Scenografi: Adam Stockhausen, Tanya Bowd, Abdenabi Izlaguen & Anna Pinnock

Kostym: Joanna Johnston

Producent: Zakaria Alaoui, Simon Emanuel, Kathleen Kennedy & Frank Marshall

Den här femte filmen om arkeologiprofessorn Indiana Jones är den första i serien som inte regisserats av Steven Spielberg men James Mangold som nu ligger bakom denna är en rutinerad herre som vet hur man ska handskas med actionfyllda historier.

I början av denna berättelse så befinner sig Indy (Harrison Ford) i slutet av Det Andra Världskriget och här har filmmakarna använt sig av AI teknik för att fixa till Fords ansikte. Tillsammans med sin kompanjon Basil Shaw (Toby Jones) så försöker dom lägga vantarna på en antik maskin som sägs kunna skapa sprickor i tid och rum som den gamla grekiska matematikern Arkimedes skapat.

Efter en intensiv jakt på ett tåg med den nazistiske vetenskapsmannen Dr. Voller (Mads Mikkelsen) så förflyttas vi sen till år 1969 där Harrison Ford åter bär på sitt riktiga ansikte med rynkor och allt. Dr. Jones är en ganska bitter och trött lärare som precis gått i pension när han blir kontaktad av den unga Helena (Phoebe Waller-Bridge) som visar sig vara Basil Shaw's dotter. Hon berättar om sin far som dom sista åren i livet varit besatt av att hitta den där maskinen som han och Indy en gång försökt få tag i och att hon nu är säker på var den kan finnas. Indy orkar inte bry sig nämnvärt men blir ändå indragen när det visar sig att Dr. Voller som nu är en aktad vetenskapsman i USA aldrig släppt tanken på att hitta maskinen The Dial of Destiny.

Man kan verkligen inte klaga på actionscenerierna i den här filmen för dom är många och briljant utförda, speciellt en jakt i Marocko som är enastående svettigt gjord. Harrison Ford är som vanligt bra i sin paradroll, Mads Mikkelsen likaså som den onde Dr. Voller men jag tycker nog att Phoebe Waller-Bridge är rätt tråkig i sin karaktär. John Rhys-Davies återkommer som Indys gamle vän Sallah och Karen Allen som Indys exfru Marion och dom står ju för den nostalgiska delen i filmen som ju värmer hjärtat på ett gammalt Indiana Jones-fan.

Jo, den här filmen är bra mycket bättre än föregångaren även om det här med tidsresor kanske inte riktigt passar in men köper man att vad som helst kan hända så fungerar det också.