Alan Partridge: Alpha Papa (2013)

https://youtu.be/u56d3sLReuA?si=1L52PalA0cXRSx3O

Radio Norwich där radioprofilen Alan Partridge (Steve Coogan) sedan många år jobbar har precis tagits över av en stor koncern som vill förnya och modernisera och det innebär att några av dom gamla radiopratarna måste packa ihop sina saker och lämna stationen.

Den äldre Pat Farrell (Colm Meaney) som är den förste att bli av med jobbet vägrar acceptera detta och återvänder till stationen beväpnad.

Det märks att Alan Partridge har skapats av Steve Coogan och att det är hans barn, han är den orala kulsprutan i varje mening, ansiktsuttryck och rörelse och är också filmens absoluta kärna.
Historien och dom andra karaktärerna som ändå görs bra av bland annat Colm Meaney som den uppgivna Pat och Alans assistent Lynn som gestaltas av Felicity Montagu är kulisser i sammanhanget, det är Partridge som är stjärnan som lyser, syns och hörs i så gott som varenda scen från början till slut och den träffsäkerhet och fingertoppskänsla som Steve Coogan levererar sina till och från hysteriskt roliga meningar med är enastående bra.

Det här är lite av en Stand-Up show med biroller och så med lite actioninslag som en krydda på anrättningen också.

Calle P (1965)

Titel:  Calle P

År:  1965

Land:  Sverige

Genre:  Komedi

Längd:  1 tim, 14 min

Den hängivna uppfinnaren Calle P hittar på en bil som genom ett knapptryck fälls ihop till en resväska. Han beger sig genast till Stadsplanerarkontoret för att visa sin idé men där är redan stadsarkitekterna Ahrman och Behrman för att presentera sina idéer om flera och större parkeringar. Dom ser nu Calle P som ett hot och beslutar att stjäla hans uppfinning.

Den här stumfilmen regisserad av Robert Brandt och skriven av bla Carl-Gustaf Lindstedt är ju inspirerad av Jacques Tati och hans filmer men kommer ju inte ens i närheten av dessa klassiska komedier.
Förutom såna skådespelare som Carl-Gustaf Lindstedt, Håkan Serner, Sune Mangs, Frej Lindqvist, Lena Söderblom och Jan Malmsjö så saknas här egentligen allt, det finns inte en detalj med något uns av humor utan det är enbart 1 timme och 14 minuter av rena fånerier och jag kan inte tänka mig att många ens 1965 tyckte att det här var roligt.
Näe, den här filmen bör ligga kvar långt in i svenska filmarkivets allra mörkaste hörn.

Åskbollen (1965)

Original Titel:  Thunderball

Emilio Largo (Adolfo Celi) från den en internationella brottsorganisationen S.P.E.C.T.R.E. stjäl två atombomber från ett militärt flygplan och håller hela världen som gisslan.

James Bond (Sean Connery) får reda på att en av piloternas syster befinner sig i Nassau på Bahamas och beger sig dit för att om möjligt få upp något spår.

Upplägget har man ju sett otaliga gånger förut i allehanda varianter så själva historien bryr man sig ju föga om, Sean Connery är som vanligt oklanderlig som Agent 007 och skurken Largo, här gestaltad av Adolfo Celi är en mycket passande samvetslös fuling med lapp för ögat och hårdföra tystlåtna undersåtar.

Dagens Me Too rörelse har nog en hel del att säga om Bonds uppförande gentemot kvinnorna, speciellt i inledningen av filmen men det var en annan tid då och kan man svälja den detaljen så är det en mycket underhållande historia och en av dom stilmässigt snyggaste Bond-filmerna trots den där sekvensen med stridande dykare under vattnet i den senare delen som känns alldeles för lång, det blir nästan någon form av undervattensbalett fast lite våldsammare.

Bra skådespelare och skickligt regisserat av Terence Young, vackert foto av Ted Moore och som vanligt engagerande stämningsfull musik av John Barry.

Snömannen (2017)

Original titel: The Snowman

Harry Hole (Michael Fassbender) är en briljant kommissarie vid Oslopolisen men brottas också med personliga alkoholproblem.
När en kvinna mystiskt försvinner en natt från sitt hem så får Harry tillsammans med den unga Katrine Bratt (Rebecca Ferguson) fallet och det dröjer inte länge förrän dom hittar spår som kan kopplas till tidigare försvinnanden.

Så fort Tomas Alfredsson sitter i regissörsstolen så väntar man sig numera något extra men det där extra får man tyvärr inte i den här thrillern.
Inledningen av filmen känns lite konstig där det är en blandning av engelska, amerikanska, svenska och norska skådespelare som alla pratar engelska fast allting utspelas i Norge och det tar en stund innan man vänjer sig vid det men sen så funkar det ändå rätt bra och det beror ju mest på att det är en samling riktigt bra aktörer med Michael Fassbender i rollen som polisen tillika periodaren Harry Hole.

Fotot av Dion Beebe är strålande och för tankarna till ett iskallt och deprimerande Fargo-Land men filmen som helhet är egentligen bara en dussin-thriller även om den till och från har en hög spännings-volym och innehåller en del riktigt grymma och råa scener.

Den Gode Vargen av Alexander Söderberg (2016)

Sophie Brinkman är nu internationellt efterlyst och gömmer sig i Prag tillsammans med sin son Albert samtidigt som polisen Tommy Jansson febrilt söker efter henne eftersom hon vet alldeles för mycket om hans olagliga affärer.

Maffiabossen Hector Guzman har återhämtat sig och har nu lämnat klostret i Toscana där han gömt sig och tänker nu ta tillbaka sin son Lothar och sitt imperium.

Den här tredje och avslutande delen om sjuksköterskan Sophie Brinkman som av en händelse dras in i den internationella gangstervärlden fortsätter där den andra boken slutade och även om den här berättelsen är lika intensivt spännande som dom två tidigare så känns den kanske lite hafsigt ihopsatt, lite för snabbt skrivet. 

Det verkar lite som om Alexander Söderberg tävlat med sig själv om att komma först fram till slutet.

Det märks att författaren verkligen inte har något större förtroende för myndigheter i alla dess former, det finns knappt en ärlig människa i den här historien vare sig dom ska vara goda eller onda sen så är humorn mer påtaglig här än i dom förra böckerna. Berättelsen kryddas hela vägen med roliga kommentarer som visserligen får en att skratta men som ändå ibland känns lite felplacerade mitt i allt det mörka grymma våldet som inte upphör förrän i allra sista sekunden.

Allt som allt så är dessa tre böcker en mycket läsvärd trilogi, det är en intensivt dramatisk och fantastisk historia som nog skulle göra sig ypperligt som TV-Serie.

Den Andre Sonen av Alexander Söderberg (2014)

Maffiabossen Hector Guzman ligger i koma efter ett attentat och hans imperium håller på att vittra sönder trots att Sophie Brinkman och Guzmans närmaste man Aron på olika sätt försöker hålla ihop alla trådar. Sophie och hennes son Albert har nu blivit brickor i ett dödligt globalt spel mellan tre gangsterorganisationer samtidigt som dom svenska poliserna Miles Invarsson och Antonia Miller i sökandet efter Guzman finner spår som leder dom rätt in i Stockholmspolisens innersta krets.

Man måste ha läst Alexander Söderbergs förra bok Den Andalusiske Vännen för att hänga med i alla svängar här för det är en direkt fortsättning på den och det går snabbt när dom inblandade rör sig från Stockholm till Danmark, Tjeckien, Tyskland och ner till Sydamerika.

Som läsare så kastas man in i en mörk värld av grymma gangsters och korrupta poliser där ingen egentligen verkar vara speciellt god oavsett vilken sida om lagens gräns personen befinner sig på.

Det är intensivt spännande och svårt att lägga boken ifrån sig när man väl börjat vända blad för Söderberg har på ett enastående sätt lyckats få in en i historien avgörande händelse nästan på varje sida.

En Djävul till Granne (1989)

Original Titel:  The 'Burbs

Ray Peterson (Tom Hanks) med familj bor i ett typiskt amerikanskt förortsområde där inte mycket händer.

Nu har en ny familj flyttat in på gatan i ett gammalt hus som mer ser ut som ett fallfärdigt spökslott än ett beboeligt hus. Dom nyinflyttade visar sig aldrig på dagtid och det hörs mystiska ljud från stället på nätterna och detta gör Ray och hans grannar Mark (Bruce Dern) och Art (Rick Ducommun) nyfikna på vad som egentligen försiggår därinne och när en äldre ensamstående man på gatan helt plötsligt försvinner en dag så beslutar sig dom tre att ta tag i saken.

Regissören Joe Dante hade några år innan denna gjort Gremlins och den enastående fingertoppskänsla han visade prov på där saknar han tyvärr här totalt för även om Tom Hanks gör sitt jobb bra så är det hela rätt fånigt.
Filmen blev en succé när det begav sig och räknas idag som en klassiker i komedigenren men vad som ska räknas som klassiker och vem som bestämmer det är ju en fråga som kan diskuteras i det oändliga.

Ett par roliga scener och ett par roliga kommentarer innehåller filmen men det mesta är bara larvigt.