20 år efter Mikael Håfströms filmatisering av Jan Guillos självbiografiska roman Ondskan så har manusförfattaren Fredrik T. Olsson och regissörerna Erik Leijonborg och Daniel di Grado gjort denna serie efter samma roman. Visst finns här en hel del förändringar men tidsepoken är densamma.
Det är en hel del tillbakablickar, dels från huvudkaraktären Erik Pontis (Isac Calmroth) småbrottsliga leverna med kompisgänget men även hans hemmaförhållande som präglas av en notorisk misshandel av fadern Åke som svinigt obehaglig spelas av Gustaf Skarsgård.
Dom här ögonblicken från hemmaplan ger oss tittare en viss förståelse för Pontis agerande på internatskolan Stjernsberg där våld och pennalism tillhör vardagen.
Skolans självutnämnde ledare vad det gäller psykisk och fysisk tortyr Otto Silverhielm (Christian Fandango) får lära sig att Erik Ponti skiljer sig från alla andra elever på skolan och att han inte knäböjer inför någon och det får han lära sig på allra brutalaste sätt.
Kvinnorna i historien tillbringar den mesta tiden lite vid sidan av, det är en mansdominerad skolvärld vi befinner oss men kökspigan Marja (Thea Sofie Loch) ser ändå till att så tankar i Pontis huvud som aldrig tidigare funnits där och hans kuvade mamma Karin (Ruth Vega Fernandez) som håller pianolektioner i hemmet för att hennes man bestämt att hon inte ska ha ett arbete utanför hemmet. Båda dessa kvinnor har en lite spretig och vilsen aura omkring sig till en början men växer med historien och hittar både sig själva och sina platser i livet på slutet.
Isac Calmroth är riktigt bra i rollen som Erik Ponti och samspelet mellan honom och Christian Fandango som gör Otto Silverhielm är otroligt intensivt, det är brutalt våld bara dom tittar på varandra.
Hela produktionen befolkas av bra aktörer och fotot av Benjam Orre är strålande med den där 50-tals känslan vilande genom hela berättelsen.
Det är dramatiskt brutalt, det gör ont att se både psykiskt och fysiskt och riktigt jädra bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar