Det som slog mig när jag kommit in en bit i den här filmen var att Anthony Hopkins som spelar Dr. John Clancy ser ut, låter och rör sig exakt som om han vore Hannibal Lecter och den känslan låg sen kvar under resterande del av historien vilket den kanske inte tjänade på.
Nu var filmen ändå så fylld av klichéer så det gjorde kanske varken till eller från men ändå.
Dr. John Clancy, en föredetta anställd profilerare med synska färdigheter på FBI som sen några år lever ett eremitliv i en fallfärdig kåk utanför stan efter en traumatisk händelse där hans dotter dött i leukemi blir kontaktad av hans gamla partner och vän kommissarie Joe Merriwether (Jeffrey Dean Morgan) som behöver hans hjälp med att lösa ett antal underliga mord som verkar ha en och samma gärningsperson. Joe's kollega Katherine Cowles (Abbie Cornish) som är utbildad psykolog är inte förtjust i att behöva samarbeta med Clancy som hon anser sysslar med rent skoj men är ändå beredd att testa.
Det här är en film som är fylld med detaljer man sett i mängder med andra filmer där polisen jagar en person som sysslar med att ta livet av andra på mer eller mindre bisarra, nästan rituella sätt men den funkar ändå till och från hyfsat, skådespelarna gör sitt jobb väl och regin är stadig förutom en biljakt efter 70 minuter där Clancy använder sina psykiska förmågor för att jaga rätt på busen och hans bil i storstan. Oerhört fånigt.
Filmen tar ändå upp det allvarliga ämnet dödshjälp men manusförfattarna har väl kanske inte tagit hand om det så väl så det slutar ju mest i våld, blod och död som brukligt är i såna här filmer och så ett någorlunda gulligt slut med softat filter över kamerans objektiv och lite tårar, allt i amerikansk stil.
100 minuters hyfsad underhållning som inte lämnade några bestående minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar