Alice or The Last Escapade (1977)

 

Original titel: Alice ou la Derniére Fugue

Alice Caroll (Sylvia Kristel) lämnar sin man efter fem år, sätter sig i sin bil och kör iväg planlöst ut på landsbygden i ett ruskigt regnväder. Helt plötsligt så går hennes framruta sönder och när hon stannat och gått ut för att kolla skadan så visar det sig att hon befinner sig utanför ett stort gammal hus.

Hon knackar på och blir insläppt där hon blir presenterad för den äldre mystiske Henri Vergennes (Charles Vanel) och dennes betjänt Colas (Jean Carmet).

Alice blir bjuden på middag och får ett rum för övernattning.

När hon vaknar dagen efter så är det en vacker sommardag, av ovädret syns inga spår. Inte heller den gamle och hans betjänt syns till, huset är helt tomt.

Alice sätter sig i bilen vars framruta är lagad och åker iväg men nu hittar hon inte tillbaka ut, det verkar faktiskt som om det inte finns någon väg ut.

Den franske regissören och manusförfattaren till den här historien Claude Chabrol vinkar tydligt åt författaren Lewis Carroll och hans berättelse om Alice i Underlandet. Det är som om Alice här mycket bra spelad av Sylvia Kristel på något sätt dras till den här mystiska platsen som hon sen inte verkar kunna lämna och dom skumma karaktärer hon träffar där vill eller kan inte heller ge henne några svar på var hon är och vad det är som händer.

Det är en skräckfilm utan blod och hemska effekter, det är väldigt minimalistiskt utfört med små detaljer som en klocka som är trasig men som helt plötsligt börjar gå, ett skrämmande ljud mitt i natten, en vind som susar genom dom öde rummen i huset och så dessa spöklika människor med bananbreda leenden i ansiktena.

Det är spännande trots att det inte är det på något sätt, det är bra fast jag vet inte riktigt varför. Fotot av Jean Rabier är strålande och en behållning i sig.