Original titel: Dial M for Murder
Den före detta tennisspelaren Tony Wendice är gift med den rika Margot och lever ett gott liv på hennes pengar. Han vet att hon under en längre tid haft ett förhållande med den yngre Mark Halliday och planerar nu med hjälp av en gammal skum vän att mörda sin fru för att kunna plocka ut ett fett arv.
Alfred Hitchcock var ju en av dom få regissörerna som kunde göra fantastiska filmer med mycket små medel,
den här historien är ju ett strålande exempel på detta.
Så gott som hela filmen utspelar sig i ett och samma vardagsrum, det är historien och skådespelarna som är maskinen i allt och som får det hela att rulla på.
Effekter och maffiga scenerier existerar inte, det är avskalat enkelt och ett enastående foto av Robert Burks.
Ett fantastiskt filmmanus av Frederick Knott efter hans egna pjäs där planeringen och utförandet av det perfekta brottet i ena sekunden verkar gå hur bra som helst för att i den andra helt rasa samman men ånyo verka lösa sig till det bästa (eller det sämsta kanske man ska säga). Som tittare så vet man inte hur eller vad som ska hända härnäst, det är som en berg och dalbana fast i ett lugnare tempo.
Spänningen är som ett gummiband som minut för minut tänjs ut mer och mer tills man sitter och nervöst skruvar på sig för att man inte vet hur länge det ska hålla.
Ray Milland är helt strålande som den bedragne maken, en fullblodspsykopat ända ner i strumplästen som manipulerar hela sin omgivning och då speciellt sin osäkra fru som gestaltas av en underskön Grace Kelly.
För att verkligen understryka hennes skönhet så ligger det hela tiden ett soft ljus över hennes ansikte som gör att hon glider fram i scenerierna nästan som ett andeväsen.
En fantastisk liten film av världens kanske genom tiderna bästa regissör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar