Ahsoka - Säsong 1 (2023)

 

https://youtu.be/J_1EXWNETiI?si=seveeL2w2rWyzx8E

Ännu en i raden av serier med grunden i Star Wars och det som är bra i denna är att handlingen faktiskt hålls så enkelt som möjligt och då kan man ju som tittare faktiskt koncentrera sig på allt annat runtomkring. 

Ahsoka Tano (Rosario Dawson) är en föredetta Jedi krigare, en av dom få som överlevde utrensningen som Imperiet stod för.

Hon fortsätter att kämpa mot ondska och orättvisor i galaxen och i sökandet efter en speciell karta som ska leda henne till en av gaaxens grymmaste busar Thrawn så får hon hjälp av sin gamla adept Sabine Wren (Natasha Liu Bordizzo) som till en början har en helt egen anledning att följa med på resan.

En mycket välgjord serie med bra och skarpa karaktärer, det är förbannat snyggt och mäktigt visuellt. Det jag saknar är lite humor, det är väldigt mörkgrått allting och det gör att det ligger en deprimerande stämning över hela berättelsen.

Ahsokas psykiska brottning med Annakin Skywalker i tillbakablickar och drömmar känns tyvärr lite onödiga, det tillför inte historien någonting men annars så var detta underhållande med bra skådespelare.

Solace (2015)

 

https://youtu.be/kEu7BS8IsuA?si=9uvETCaH-A84ruDY

Det som slog mig när jag kommit in en bit i den här filmen var att Anthony Hopkins som spelar Dr. John Clancy ser ut, låter och rör sig exakt som om han vore Hannibal Lecter och den känslan låg sen kvar under resterande del av historien vilket den kanske inte tjänade på.

Nu var filmen ändå så fylld av klichéer så det gjorde kanske varken till eller från men ändå.

Dr. John Clancy, en föredetta anställd profilerare med synska färdigheter på FBI som sen några år lever ett eremitliv i en fallfärdig kåk utanför stan efter en traumatisk händelse där hans dotter dött i leukemi blir kontaktad av hans gamla partner och vän kommissarie Joe Merriwether (Jeffrey Dean Morgan) som behöver hans hjälp med att lösa ett antal underliga mord som verkar ha en och samma gärningsperson. Joe's kollega Katherine Cowles (Abbie Cornish) som är utbildad psykolog är inte förtjust i att behöva samarbeta med Clancy som hon anser sysslar med rent skoj men är ändå beredd att testa.

Det här är en film som är fylld med detaljer man sett i mängder med andra filmer där polisen jagar en person som sysslar med att ta livet av andra på mer eller mindre bisarra, nästan rituella sätt men den funkar ändå till och från hyfsat, skådespelarna gör sitt jobb väl och regin är stadig förutom en biljakt efter 70 minuter där Clancy använder sina psykiska förmågor för att jaga rätt på busen och hans bil i storstan. Oerhört fånigt.

Filmen tar ändå upp det allvarliga ämnet dödshjälp men manusförfattarna har väl kanske inte tagit hand om det så väl så det slutar ju mest i våld, blod och död som brukligt är i såna här filmer och så ett någorlunda gulligt slut med softat filter över kamerans objektiv och lite tårar, allt i amerikansk stil.

100 minuters hyfsad underhållning som inte lämnade några bestående minnen.

The Curse of The Aztek Mummy (1957)

 

Original titel: La Maldicion De La Momia Azteca

I den här andra filmen om den Aztekiske mumien Popoca som inte får vara i fred i sin gravkammare så blir den ökände brottslingen The Bat som ju egentligen är den onde Dr. Krupp fritagen ur fängelset under en intensiv skottlossning där flera polismän dör.

Krupp börjar genast planera för hur han ska få tag i skatten som vaktas av Popoca i dennes gravkammare och kidnappar Dr. Almada's hustru Flor för att hon under hypnos ska leda honom till skatten.

Som om det inte räckte med busen Dr. Krupp och den återuppväckte mumien Popoca i den här historien så dyker helt plötsligt en trikåklädd hjälte i mask och cape upp som kallar sig The Angel. Det här är ingen hjälte med superkrafter direkt utan en helt vanlig snubbe med lite mage och halvtaskig storlek på trikåerna som dessutom åker på stryk hela tiden. Man undrar hur tusan filmskaparna fick idén till denna underliga figur och vad dom tänkte att han skulle tillföra handlingen.

Hur som helst så är denna andra film snäppet bättre än den första och det beror mest på att skådespelarna känns lite mer bekväma i sina karaktärer här och sen så har den ju också den här hjälten The Angel som åtminstone fick mig att skratta gott ett antal gånger.

Maria Wern: Ett Tidigare Liv (2023)

 

Två ungdomar upptäcker en bil på botten av en sjö i ett gammalt kalkstensbrott och i bilen sitter en död kvinna.

Det visar sig att kvinnan är en försvunnen student på ett av öns folkhögskolor och spåren leder till Stockholm och en före detta anställd på skolan.

Ännu en bra historia som tyvärr blir sämre på grund av att karaktärerna Maria Wern (Eva Röse) och Sebastian Ståhl (Erik Johansson) inte håller måttet längre. Jag skulle inte bli ledsen över att dom pensionerade sig och lämnade över huvudrollerna till Arvidsson (Peter Perski) och Sasha (Lola Zackow) istället.

Maria Wern: Plats 89 (2023)

 

Under midsommarhelgen på Tofta camping på Gotland så hittas en kvinna mördad bredvid ett motionsspår och misstankarna faller genast på en ung man som flera gånger setts smyga omkring i området och stå och stirra på dom badande gästerna.

När Maria Wern och hennes kollegor börjar rota i fallet så upptäcker dom att det finns flera som haft ett intimt förhållande till offret och listan på misstänkta utäkas snabbt från en till flera.

Eva Röse har själv regisserat denna historia och det är bra gjort, det här dramat och intrigerna på campingplatsen är riktigt intressant och spännande, tyvärr så är jag ganska trött på Maria Werns och polisens arbete som i varje film bara blir sämre och sämre, Sebastian Ståhl är bara sur och Maria kör sitt race och beter sig bara dumt.

Den intressanta karaktären i utredningsgruppen är numera Arvidsson som spelas av Peter Perski, hans rollfigur är helt klart seriens behållning.

 

En Helt Annan Historia av Stefan Ahnhem (2022)

 

Den här historien utspelar sig samtidigt som Stefan Ahnhems förra bok Den Sista Spiken men i Stockholm och här är det kriminalkommissarie Fabian Risks förra kollega Malin Rehnberg som står i händelsernas centrum.

En ung känd kvinnlig bloggare hittas brutalt mördad i en svit på ett av Stockholms sjystare hotell och Malin får fallet men hon har svårt att få stöd av sin nye chef som hon inte kommer överens med eller ens gillar. Han vill istället lägga fokus på en utredning om trafficking där den ökände gangstern Arcas som för tillfället sitter inlåst verkar vara inblandad.

Malin och hennes sambo Anders har samtidigt stora problem och pratar mest med varandra via små arga lappar i köket, dessutom så har en man som hon tidigare misstänkt ligga bakom mordet på bloggaren börjat att förfölja henne på ett minst sagt obehagligt sätt.

Här har författaren Stefan Ahnhem tagit ett stort kliv åt sidan från sina tidigare intensiva berättelser om Fabian Risk, det känns nästan som om han i ett par år rusat fram i omänsklig fart på motorvägen för att nu helt plötsligt bromsa in och ställa sig på en rastplats och bara pusta ut. Tyvärr så tjänar inte den här historien på det, det blir liksom inte så mycket av någonting egentligen. Det mest spännande och dramatiska är nästan det giftiga samspelet mellan Malin och Anders där man gärna vill veta hur det går.

Malin Rehnberg har definitivt inte samma skarpskurna karaktär som Fabian Risk och hon har inte heller några intressanta personer runtomkring sig. Visst är det välskrivet och tajt men inte så engagerande i alla fall var det svårt för mig att bli engagerad.

The Aztek Mummy (1957)

 

Oroginal titel: La Momia Azteka

Dr. Eduardo Almada är en vetenskapsman med mins sagt kontroversiella åsikter om hypnos och tidigare liv. Efter att ha presenterat sina teorier för en samling vetenskapsmän och mer eller mindre blivit utbuad så inser han att han behöver fysiska bevis att visa upp.

Hans fru Flora ställer villigt upp som försökskanin men paret vet inte att deras minsta steg övervakas av den ökände brottslingen The Bat som Dr. Eduardo inte vet är forskarkollegan Dr. Krupp.

Under hypnos så visar det sig att Flora för flera hundra år sedan levde i Mexiko som den Aztekiska kvinnan Xochitl som var utvald för att offras till gudarna men som försökte fly med sin älskare, krigaren Popoca.

Båda togs till fånga, Popoca och Xochitl begravdes levande med en förbannelse över sig att i all evighet bevaka ett heligt armband och en bröstplatta i guld.

Nu tar sig Dr. Eduardo och några vänner till den pyramid där denna antika grav ska finnas och hittar den givetvis på en gång. Dom guldföremålen från dom mumifierade kropparna och tar med sig dessa för att visa upp för sina kollegor men dom inser inte att dom nu väckt Popoca som givetvis tänker göra allt för att återföra sina ägodelar.

Ja vad ska man säga om denna mexikanska monsterfilm. Den har egentligen ingenting av kvalitet men den är ändå på något sätt underhållande i all sin dålighet. Skådespelarna är genomusla och verkar läsa innantill om dom så bara ska gäspa, historien enbart löjlig men regissören Rafael Portillo verkar ändå ha satt ihop den här historien med lite själ och hjärta och det ska man respektera sen så är fotot av Enrique Vallas inte alls dåligt.

Men i slutändan så är det så att man skrattar mer än man skräms så någon ryslig skräck framkallar den inte.