Mördaren Ljuger inte Ensam (2013)

Litteraturdoktoranden Puck Ekstedt (Tuva Novotny) får en inbjudan av sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) att fira Midsommar med honom, hans fru och ett antal vänner ute på en ö i Stockholms Skärgård, en ö som helt saknar telefon och radioförbindelse med omvärlden.

När Midsommarfirandet påbörjats med mat, akohol och musik så inser Puck ganska snabbt att alla gästerna och värdparet har mer än ett skelett i garderoben och det dröjer heller inte länge förrän det första liket påträffas och en bakfull, poliskommissarie Christer Wijk (Ola Rapace) kommer i land på ön.

En pusseldeckare enligt gammal klassisk tradition långt innan DNA spår på ett ögonblick kunde knyta folk till brott. Här samlar polisen hela bunten i biblioteket där det röks och dricks konjak medans förhören med dom inblandade fortgår.

Den här historien skrev Maria Lang i slutet på 40-talet och den känslan i filmen är riktigt bra, kläderna och beteenden känns äkta och skådespelarna är bra i sina karaktärer. Det här är ju inte mer spännande än en ordinär engelsk TV-deckare men det är bra regisserat av dansken Birger Larsen och stämningsfullt foto av Mats Axby.

Järnänglar av Martin Österdahl (2019)

I den här tredje berättelsen om Max Anger så befinner vi oss i början av september 2001 och Max får i uppdrag att utreda ett självmord i Jerusalem där en svensk UD anställd har kastat sig ut från sitt hotellrum. Det dröjer inte länge förrän han kommer ett gammalt brödraskap på spåren med starka politiska kopplingar både i Sverige och utomlands.

I den här historien så har Martin Österdahl tagit ett kliv bort ifrån Ryssland och istället lagt koncentrationen på starka amerikanska antikommunistiska krafter. Det är spännande och våldsamt dramatiskt men persongalleriet tyvärr inte lika skarpt som i dom två första romanerna men trots detta mycket bra och engagerande skrivet.

 

Panik i Tomteverkstan (2019)

Årets Julkalender hade egentligen alla förutsättningar att bli riktigt bra med Tomten och hans familj boende i den mytiska Tomtebyn i Nordpolen men föll på ett par mindre men ack så viktiga detaljer. Per Andersson är helt strålande som Tomten och Pernilla Wahlgren klarar sig bra som Tomtemor men deras barn är alldeles för dåliga framför kameran, ett Tomteråd fyllt med bra skådespelare men som egentligen bara sitter och harklar sig och muttrar och så en snögubbe vars röst i och för sig görs bra av Leif Andrée men som visuellt är riktigt uselt gjord. Förutom att seriens höjdpunkter är själva Tomten så lyfter den något på slutet när spänningsvolymen höjs med en hotande Julbock.

Synd att denna till synes smaskiga kaka inte smakade så mycket.

I hennes Majestäts Hemliga Tjänst (1969)

Original Titel:  On Her Majesty's Secret Service

Eftersom Sean Connery lämnade Bondscenen efter förra filmen så presenteras här en ny Agent 007 i form av den australiensiske fotomodellen George Lazenby. Tillsammans med Diana Rigg som spelar Teresa di Vicenzo så jagar dom superskurken Blofeld i Alperna där det skjuts, jagas med bilar, på skidor och till och med i en bob bana. Det är en actionfylld och våldsam Bondhistoria och jag har inget emot Lazenby's utseende som jag tycker passar alldeles utmärkt för den karaktären men tyvärr så håller inte hans agerande någon högre klass och det blir ett aber i filmen och så kom jag på mig själv med att reta upp mig på att filmskaparna envisats med att spela upp var och varannan actionscen i fast-play vilket gör att en del jakter får lite Åsa Nisse över sig.

Bäst är ändå Telly Savalas som Ernst Stavro Blofeld och så det faktum att slutet innehåller två sekvenser som kommer att få betydelse för James Bond lång tid framöver.

Cleo - Säsong 2 (2002)

Cleo (Suzanne Reuter) som höll på att bli ihjälskjuten av Åke (Johan Rheborg) i slutet på förra säsongen lever inte längre något singelliv utan har nu ett förhållande med sin chef Claes (Loa Falkman), Frank (Gustaf Hammarsten) har det lite problematiskt med sin pojkvän vs sina föräldrar och Cleo's son Jonas (Gustaf Skarsgård) vet inte vilket ben han ska stå på när det kommer till kärlek.

I den här andra säsongen så har humorn tagit ett litet steg tillbaka till förmån för allvar och drama och även om det till och från är förbannat roligt så har tempot saktats ner betydligt. Skådespelarna är fantastiska i sina mer eller mindre kufiska karaktärer men om man ska jämföra serien med en slips så var den första säsongen en färgglad oknuten som vajade friskt i vinden medan den här säsongen mera kändes som en snygg och elegant, knuten mörkblå som sitter oklanderligt på plats. 

Pocahontas (1995)

Året är 1607 och ett engelskt skepp under ledning av den girige guvernören Ratcliffe (David Ogden Stiers) har precis kastat ankar utanför Virginias kust där guvernören räknar med att hitta guld. Med på resan är också den berömde äventyraren John Smith (Mel Gibson) som så fort han kommit iland beger sig iväg för att undersöka området och då stöter ihop med den vackra unga indianprinsessan Pocahontas (Irene Bedard). Kärlek vid första ögonkastet vilket innebär problem här eftersom guvernören vill döda alla indianer och Pocahontas far, hövdingen Powhatan (Russell Means) inte hyser några varmare känslor för främlingarna.

Den här filmen som är den 33:e animerade långfilmen från Disney vann en del priser för sin musik och det är väl egentligen det enda som den här produktionen har att luta sig emot för resten håller faktiskt ganska låg kvalitet. Det var många år sedan jag såg denna första gången och jag minns faktiskt inte att animeringen var så stel och själlös och dom bifigurer som i Disney's produktioner brukar stå för det komiska och intressanta här är helt karaktärslösa och bleka. Historien funkar väl okey men när det är över 20 personer som suttit och skrivit manus så borde den väl vara det tycker man.

En av dom sämre animerade långfilmerna signerade Walt Disney Studios.

Chernobyl - Säsong 1 (2019)

I april 1986 så exploderade en reaktor i kärnkraftverket Tjernobyl och radioaktiva partiklar spreds över en stor del av Europa. Tusentals människor i närheten av olycksplatsen dog på bara någon vecka och ännu fler dog efter några år i sjukdomar till följd av olyckan som egentligen aldrig behövde ha hänt. Den här serien i 5 delar visar på ett fascinerande dramatiskt sätt hur sovjetisk byråkrati och rädsla gömde alla negativa resultat och fel för att det inte skulle visa på några brister i det kommunistiska systemet och hur, när olyckan ändå skedde, tjänstemän och politiker ändå ljög för att inte sanningen skulle komma fram.

Några modiga människor vågade ändå gå emot Centralbyrån och KGB, ställa sig upp och berätta sanningen och det var dom som såg till att denna katastrof kunde mildras, åtminstone något. Skådespelarna i denna serie med Jared Harris som fysikprofessorn Valery Legasov, Stellan Skarsgård som den i början så kommunistiskt strikte politikern Boris Shcherbina och Emily Watson som spelar kärnfysikern Ulana Khomyuk är enastående bra och miljöerna känns så äkta att det ligger en dokumentär känsla över hela produktionen, att skådespelarna sen är riktigt porträttlika verklighetens personer gör ju allt bara ännu mer realistiskt.

Serien har regisserats av Johan Renck som här har gjort ett enastående jobb tillsammans med fotografen Jakob Ihre som verkligen visar upp en sunkigt brungrå bild som ligger som en deprimerande tung filt över allting.

Förutom en dramatisk explosion i början så händer det ju inte så mycket, det är mest diskussioner och så några obehagliga besök på sjukhuset där offren för strålningen tas in men det är ändå intensivt spännande precis hela tiden där varje mening som sägs betyder oändligt mycket för slutresultatet.

Det är dramatiskt, fascinerande, tragiskt men ändå vackert på något konstigt sätt mitt i all död och galenskap och det enda jag hakade upp mig lite på är att filmskaparna inte kunnat hålla sig till ett språk utan blandar engelska och ryska, vilket faktiskt känns lite dåligt men som ändå inte stör helhetsintrycket nämnvärt.