Ash vs Evil Dead - Säsong 2 (2016)

Ash (Bruce Campbell) lever tillsammans med Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) ett glatt festligt liv utan några som helst problem efter att ha gjort en överenskommelse med ondskans drottning Ruby (Lucy Lawless). Det dröjer dock inte länge förrän helvetets portar återöppnar sig och spåren leder nu till Ash hemstad Elk Grove dit våra hjältar nu beger sig. Väl på plats träffar Ash inte bara demoner utan även gamla vänner, ovänner och även sin far som han inte sett på 30 år.

Näe, den här andra säsongen är inte riktigt lika bra som den första, den enastående humorn i första säsongen har här tagit ett litet kliv tillbaka för allt blod och äckel som här tagit över men det är fortfarande till och från riktigt roligt och dom sista avsnitten när gänget återigen samlas vid den gamla klassiska stugan uppe i bergen är bra och lovar en hel del inför den tredje säsongen som man ju givetvis bara måste se.

Ash vs Evil Dead - Säsong 1 (2015)

I mitten på 80-talet när fem ungdomar tillbringade en helg i en liten avlägset belägen stuga i bergen så råkade dom av misstag släppa lös helvetets allra mörkaste demoner med hjälp av boken Necronomicon som dom hittat i stugan. Det slutar med att alla dör utom Ash Williams (Bruce Campbell) som nu 30 år senare bor i en sunkig husvagn, jobbar på ett varuhus och fördriver fritiden med öl och kvinnor. Efter en blöt kväll och för att imponera på sitt kvinnliga sällskap så tar han fram den antika boken som han fortfarande har kvar och börjar läsa högt ur den och det dröjer inte länge förrän mörkrets krafter ånyo vaknar till liv.

Ja, vad ska man säga förutom att detta är förbannat roligt och lika våldsamt och blodigt. I samma takt som demonjägaren Ash som återigen spelas av Bruce Campbell vräker ur sig hysteriska kommentarer så sprutar blodet, huvuden och inälvor flyger och far, det skjuts, sågas och huggs i en sån takt att våra hjältar Ash, Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) ständigt är täckta av mörkrött blod. 

Det är svårt att hitta något blodigare än den här serien men också någonting roligare eller så är det bara min barnsliga humor och skräckhunger som här fick sig ett efterlängtat skrovmål.

The Stig-Helmer Story (2011)

Stig-Helmer Olsson (Lasse Åberg) är nu 67 år gammal och börjar se tillbaka på sitt liv. Han möter upp Ole (Jon Skolmen) som intresserat lyssnar på när Stig-Helmer berättar historier från sin barndom och om sin ungdoms stora kärlek Annika Jönsson (Ida Högberg) som han inte sett eller hört nåt ifrån på över 40 år. Ole bestämmer att dom två ska försöka hitta Annika.

Lasse Åberg har sagt att det här är den sista filmen om Stig-Helmer och Ole och visst är det väl ett bra avslut om det är så, det känns som om han fick ihop klippboken på ett sjysst sätt.
Här får man ju vara med om saker i hans barndom som man aldrig hört talas om och det är dom där historiska återblickarna som är den här filmens behållning. Dom nutida scenerna håller inte alls samma klass, där känns istället dialogen rätt kryckig och stel. Det märks att Åberg är en nostalgiker och gillar 50 och 60-tal för dom scenerna har bra mycket mer själ och hjärta och när det är roligt i nutid så är det oftast scener som har en relation med dåtiden. Tobias Jacobsson som spelar den 20-åriga Stig-Helmer är enastående bra och hans uppenbarelse för ju tankarna direkt till Karl-Bertil Jonsson. 

Lite ojämn är filmen men återblickarna är riktiga höjdpunkter och bjuder på mycket skratt och dessutom lite tragik.

Geostorm (2017)

 Efter en rad naturkatastrofer efter varandra så kommer världens ledare överens om att samarbeta med ett projekt kallat Dutch Boy där en rymdstation och en massa satelliter ska kontrollera vädret på planeten. Detta program skapades av Jake Lawson (Gerald Butler) men som efteråt sparkats av sin egen bror Max (Jim Sturgess) som är en av presidentens närmaste män. När någon försöker sabotera Dutch Boy genom att installera ett virus som sätter igång katastrofer runtom i världen så kallas dock Jake in igen.

En katastrofal katastroffilm kan man väl kalla den här historien som är så förutsägbar och fånig så att man i vissa scener faktiskt undrar om det ska vara en komedi eller om det ska vara spännande. Specialeffekterna hinner inte med ibland och är då riktigt dåliga, dom håller egentligen bara när historien utspelas uppe i rymden. Jag gillar ju skådespelarna som är med så det är ju tråkigt att Gerald Butler, Jim Sturgess, Andy Garcia och Ed Harris tackat ja till just den här filmen.

Dean Devlin gör ju här sin debut som regissör men har ju varit med och producerat en hel del påkostade filmer som Independence Day och Godzilla och det märks ju att han också här försökt att ta i ordentligt, tyvärr utan att lyckas vare sig med manuset, regin, effekterna eller dom tårögda scener som givetvis ska finnas med.

Näe, det här var inte speciellt bra.

Hälsoresan: En Smal Film av Stor Vikt (1999)

Efter att Stig-Helmer (Lasse Åberg) blivit singel efter att hans skotska flickvän Fiona McDougall gjort slut så tröstar han sig med skräpmat i alla de former tills han en dag får en elektronisk våg av Ole (Jon Skolmen) och inser att han måste göra något. Eftersom Ole blivit ordinerad vila så bestämmer dom sig båda två för att resa till Gustav Vasa Spa i Dalarna för en vecka i hälsans tecken.

Efter en liten dipp ute på golfbanan så visar här regissören och manusförfattaren Lasse Åberg ånyo imponerande fingertoppskänsla och öga för komiska detaljer när han utan att skämmas driver både med hälsobranschen och även dom som är emot den. Vi får här återse finansmannen Bruno Anderhage (Mats Bergman) och Dr Levander (Magnus Härenstam) och så givetvis en hel massa bra skådespelare i mindre och större roller i mer eller mindre kufiska karaktärer.

Enda dippen är väl egentligen att Åberg inte kunnat låta bli att lägga in en bit i historien där Stig-Helmer och Ole råkar ut för en olycka i kajak och blir strandsatta ute i vildmarken. Denna del i filmen tillför absolut ingenting och känns bara onödig men annars så är detta riktigt roligt och även om jag inte själv varit på hälsohem så räcker det ju med att läsa allt om hälsa som det skrivs och pratas om i media för att man ska känna igen och skratta gott.

Den Ofrivillige Golfaren (1991)

Fabriken Toastmaster som gör Brödrostar och där Stig-Helmer (Lasse Åberg) jobbat sen han lämnade skolan har köpts upp av ett finansbolag som sen lagt ner produktionen. Nu har Stig-Helmer istället fått jobb som gatsopare och när han en dag plockar skräp på en golfbana så får han ett underligt erbjudande. Galleristen Mette (Hege Schöyen) har slagit vad med golfnörden och ordförande i klubben Bruno Anderhage (Mats Bergman) om att vilken amatör som helst skulle slå honom efter bara en veckas träning och vem som helst blir ju i detta fallet då Stig-Helmer som då givetvis blir coachad av sin gamle vän Ole (Jon Skolmen).

Själva inledningen på den här historien är riktigt bra och rolig, Lasse Åberg för oss tittare med hjärta och känsla från brödrostfabriken tills vi till slut hamnar på golfbanan där då filmens kärna, det här vadet äger rum.

Tyvärr så sjunker historien betänkligt när Stig-Helmer och Ole drar iväg till Skottland för att träna golf och efter den utflykten så hämtar sig inte filmen igen och det gör att slutresultatet bara blir sisådär trots en del enastående roliga scener i den första halvan.

Piraya (1978)

Original titel:  Piranha

Detektiven Maggie McKeown (Heather Menzies) beger sig ut i vildmarken för att leta efter två undomar som är anmälda försvunna. Hon får hjälp av enstöringen Paul Grogan (Bradford Dillman) som bor i området och av en slump så snubblar dom två över ett till synes övergivet militärt laboratorium långt in i skogen. Stället visar sig dock vara tillhåll för den mystiske Dr Robert Hoak (Kevin McCarthy) som för militärens räkning håller på med att avla fram en ny art av Pirayor på platsen. Av misstag så råkar hundratals av dessa glupska fiskar släppas ut i den närbelägna floden och hotar nu inte bara ett sommarläger för ungdomar i närheten utan även en camping och turistanläggning som precis ska invigas längre ner utefter floden.

Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag tyckte om den här filmen när jag såg den första gången i slutet av 70-talet men nu tyckte jag att den var rätt sunkig även om regissören Joe Dante har gjort den med glimten i ögat och som en liten hyllning till en del klassiska skräckfilmer.

Filmen har inte så mycket att erbjuda idag förutom kanske en och annan liten nostalgisk känsla. Skådespelarna spelar över, medvetet eller omedvetet ska jag låta vara osagt och fotot är rätt taskigt och då spelar det ju inte så stor roll att det ändå finns vissa intressanta detaljer i historien. Det här räcker tyvärr inte långt.