En Drink före Kriget - Dennis Lehane (1994)

Original Titel:  A Drink Before The War

Ett par högt uppsatta politiker erbjuder privatdetektiverna Patrick Kenzie och Angie Gennaro stora pengar för ett till synes enkelt jobb, att hitta en städerska som försvunnit och som sägs ha stulit ett antal konfidentiella dokument från stadshuset.

Det som verkade vara ett lätt jobb kompliceras dock av att dom här dokumenten inte är av det slaget som uppdragsgivarna informerat om och innan Pat och Angie vet ordet av så är dom indragna i ett dödligt spel med politik och gängkriminalitet och där en händelse mellan en far och son flera år tidigare är tändvätskan till ett krig som hotar att explodera.

Det är en riktigt tajt skriven historia om ett deckarpar som är svårt att inte tycka om med alla deras brister och förtjänster, det är något av Noir-känsla över berättelsen trots att det är sprängfyllt med skottlossning, action och död så att det nästan blir lite för mycket av det goda eller det onda kanske man ska säga.

Personligen så tycker jag att all skottlossning kunde ha tonats ner något för det tar lite kraft från historien som är intressant ändå utan allt övervåld.

Spännande dramatiskt och riktigt bra skrivet är det i alla fall.

Mannen från Barnsdale - Historien om Robin Hood och hans Legend av Dick Harrison (2000)

Har Robin Hood verkligen existerat eller är historierna om den fredlöse i Sherwoodskogen som stal från dom rika för att ge till dom fattiga bara en myt?

Detta är frågan som historikern Dick Harrison efter ett gediget sökande bland böcker, dokument och sånger från medeltiden och framåt till våra dagar försöker att ta reda på.

Boken handlar inte bara om sökandet efter en historisk äventyrare och hjälte utan också om hur legenden om Robin Hood har förändrats från medeltiden fram till våra dagar i böcker och framförallt på filmduken.

Med otrolig inlevelse och kärlek har Dick Harrison tagit sig an den här svåra uppgiften att försöka hitta spår som tyder på att det finns människor av kött och blod bakom myterna om Robin Hood och Marion, Little John och Will Scarlet, Sheriffen av Nottingham och Prins John.

Spännande dramatiskt, intressant och fascinerande.

Alan Partridge: Alpha Papa (2013)

https://youtu.be/u56d3sLReuA?si=1L52PalA0cXRSx3O

Radio Norwich där radioprofilen Alan Partridge (Steve Coogan) sedan många år jobbar har precis tagits över av en stor koncern som vill förnya och modernisera och det innebär att några av dom gamla radiopratarna måste packa ihop sina saker och lämna stationen.

Den äldre Pat Farrell (Colm Meaney) som är den förste att bli av med jobbet vägrar acceptera detta och återvänder till stationen beväpnad.

Det märks att Alan Partridge har skapats av Steve Coogan och att det är hans barn, han är den orala kulsprutan i varje mening, ansiktsuttryck och rörelse och är också filmens absoluta kärna.
Historien och dom andra karaktärerna som ändå görs bra av bland annat Colm Meaney som den uppgivna Pat och Alans assistent Lynn som gestaltas av Felicity Montagu är kulisser i sammanhanget, det är Partridge som är stjärnan som lyser, syns och hörs i så gott som varenda scen från början till slut och den träffsäkerhet och fingertoppskänsla som Steve Coogan levererar sina till och från hysteriskt roliga meningar med är enastående bra.

Det här är lite av en Stand-Up show med biroller och så med lite actioninslag som en krydda på anrättningen också.

Calle P (1965)

Titel:  Calle P

År:  1965

Land:  Sverige

Genre:  Komedi

Längd:  1 tim, 14 min

Den hängivna uppfinnaren Calle P hittar på en bil som genom ett knapptryck fälls ihop till en resväska. Han beger sig genast till Stadsplanerarkontoret för att visa sin idé men där är redan stadsarkitekterna Ahrman och Behrman för att presentera sina idéer om flera och större parkeringar. Dom ser nu Calle P som ett hot och beslutar att stjäla hans uppfinning.

Den här stumfilmen regisserad av Robert Brandt och skriven av bla Carl-Gustaf Lindstedt är ju inspirerad av Jacques Tati och hans filmer men kommer ju inte ens i närheten av dessa klassiska komedier.
Förutom såna skådespelare som Carl-Gustaf Lindstedt, Håkan Serner, Sune Mangs, Frej Lindqvist, Lena Söderblom och Jan Malmsjö så saknas här egentligen allt, det finns inte en detalj med något uns av humor utan det är enbart 1 timme och 14 minuter av rena fånerier och jag kan inte tänka mig att många ens 1965 tyckte att det här var roligt.
Näe, den här filmen bör ligga kvar långt in i svenska filmarkivets allra mörkaste hörn.

Åskbollen (1965)

Original Titel:  Thunderball

Emilio Largo (Adolfo Celi) från den en internationella brottsorganisationen S.P.E.C.T.R.E. stjäl två atombomber från ett militärt flygplan och håller hela världen som gisslan.

James Bond (Sean Connery) får reda på att en av piloternas syster befinner sig i Nassau på Bahamas och beger sig dit för att om möjligt få upp något spår.

Upplägget har man ju sett otaliga gånger förut i allehanda varianter så själva historien bryr man sig ju föga om, Sean Connery är som vanligt oklanderlig som Agent 007 och skurken Largo, här gestaltad av Adolfo Celi är en mycket passande samvetslös fuling med lapp för ögat och hårdföra tystlåtna undersåtar.

Dagens Me Too rörelse har nog en hel del att säga om Bonds uppförande gentemot kvinnorna, speciellt i inledningen av filmen men det var en annan tid då och kan man svälja den detaljen så är det en mycket underhållande historia och en av dom stilmässigt snyggaste Bond-filmerna trots den där sekvensen med stridande dykare under vattnet i den senare delen som känns alldeles för lång, det blir nästan någon form av undervattensbalett fast lite våldsammare.

Bra skådespelare och skickligt regisserat av Terence Young, vackert foto av Ted Moore och som vanligt engagerande stämningsfull musik av John Barry.

Snömannen (2017)

Original titel: The Snowman

Harry Hole (Michael Fassbender) är en briljant kommissarie vid Oslopolisen men brottas också med personliga alkoholproblem.
När en kvinna mystiskt försvinner en natt från sitt hem så får Harry tillsammans med den unga Katrine Bratt (Rebecca Ferguson) fallet och det dröjer inte länge förrän dom hittar spår som kan kopplas till tidigare försvinnanden.

Så fort Tomas Alfredsson sitter i regissörsstolen så väntar man sig numera något extra men det där extra får man tyvärr inte i den här thrillern.
Inledningen av filmen känns lite konstig där det är en blandning av engelska, amerikanska, svenska och norska skådespelare som alla pratar engelska fast allting utspelas i Norge och det tar en stund innan man vänjer sig vid det men sen så funkar det ändå rätt bra och det beror ju mest på att det är en samling riktigt bra aktörer med Michael Fassbender i rollen som polisen tillika periodaren Harry Hole.

Fotot av Dion Beebe är strålande och för tankarna till ett iskallt och deprimerande Fargo-Land men filmen som helhet är egentligen bara en dussin-thriller även om den till och från har en hög spännings-volym och innehåller en del riktigt grymma och råa scener.

Den Gode Vargen av Alexander Söderberg (2016)

Sophie Brinkman är nu internationellt efterlyst och gömmer sig i Prag tillsammans med sin son Albert samtidigt som polisen Tommy Jansson febrilt söker efter henne eftersom hon vet alldeles för mycket om hans olagliga affärer.

Maffiabossen Hector Guzman har återhämtat sig och har nu lämnat klostret i Toscana där han gömt sig och tänker nu ta tillbaka sin son Lothar och sitt imperium.

Den här tredje och avslutande delen om sjuksköterskan Sophie Brinkman som av en händelse dras in i den internationella gangstervärlden fortsätter där den andra boken slutade och även om den här berättelsen är lika intensivt spännande som dom två tidigare så känns den kanske lite hafsigt ihopsatt, lite för snabbt skrivet. 

Det verkar lite som om Alexander Söderberg tävlat med sig själv om att komma först fram till slutet.

Det märks att författaren verkligen inte har något större förtroende för myndigheter i alla dess former, det finns knappt en ärlig människa i den här historien vare sig dom ska vara goda eller onda sen så är humorn mer påtaglig här än i dom förra böckerna. Berättelsen kryddas hela vägen med roliga kommentarer som visserligen får en att skratta men som ändå ibland känns lite felplacerade mitt i allt det mörka grymma våldet som inte upphör förrän i allra sista sekunden.

Allt som allt så är dessa tre böcker en mycket läsvärd trilogi, det är en intensivt dramatisk och fantastisk historia som nog skulle göra sig ypperligt som TV-Serie.