Jönssonligan spelar högt men faller pladask.
Det här är den minst kända av alla filmer om och med Jönssonligan och enligt mig också den sämsta.
Det är synd för att jag tycker att inledningen är riktigt lovande när man får se Vanheden (Ulf Brunnberg), Dynamit Harry (Björn Gustafson) och Doris (Birgitta Andersson) som försöker leva ett lagligt liv med sin firma Alltjänst men där dom måste panta burkar för att kunna betala telefonräkningen och där dom saknar Sickan och hans planer. En dag får dom ett samtal från en äldre dam som visar sig vara Charles-Ingvar Jönssons mormor (Margreth Weivers) och under ett möte så får dom också träffa Sickans yngre bror Sven-Ingvar Jönsson (Johan Ulveson). Mormor säger sig vilja anlita Vanheden och Harry och när dom två får höra den bevingade meningen: Jag har en plan, och att det är Wall-Enberg (Per Grundén) som ska luras så tvekar dom inte ett ögonblick.
Dom första 30 minuterna lovar som sagt en hel del men där resten av filmen inte mäktar med att hålla detta. Det är när våra hjältar ska utföra sin kupp under en avskedsföreställning för Stockholms Operachef (Helge Skoog) där bland annat den italienska maffioson Signore (Johan Rabaeus) och hans son Roberto (Ola Forssmed) är inbjudna som allt bara blir fånigt och då spelar det ingen roll att det är en hel del goa skådespelare med.
Underhållande och roligt i alla fall en tredjedel av denna film som regisserats av Tomas Ryberger och skrivits av Björn Gustafson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar