Goya's Ghosts (2006)

Spanien i slutet av 1700-talet.
Kyrkan och dess inkvisition jagar otrogna med blåslampa och den vackra köpmansdottern Ines (Natalie Portman) blir fängslad, torterad och oskyldigt anklagad för kätteri.
Hennes far har pengarna men inte kontakterna för att få henne fri så han vänder sig till familjens vän, den högt aktade och kungliga hovmålaren Francisco Goya (Stellan Skarsgård) som känner Fader Lorenzo (Javier Bardem) som är en av höjdarna inom den Spanska kyrkan.

Francisco Goya var ju en både älskad och hatad konstnär. Han drev med både kyrkan och dom orättvisor som genomsyrade landet men eftersom han var god vän med kungafamiljen så kom ingen åt honom.
Stellan Skarsgård iförd lösnäsa i potatisdesign och peruk spelar här denne konstnär och för ovanlighets skull så är han faktiskt lite tråkig i den karaktären.

Natalie Portman är riktigt bra och likaså Javier Bardem som Fader Lorenzo men bäst tycker jag faktiskt att Randy Quaid är som den Spanske Kungen Carlos IV.

Det är ett svulstigt kostymdrama med imponerande vackert foto och mäktig musik men för att vara en film av Milos Forman så är den lite tråkig faktiskt och jag blev lite besviken.
Den fungerar bättre som en liten historielektion än ett underhållande drama.

Bad Day to Go Fishing (2009)

Original titel: Mal Día Para Pescar

Den Tyske fd världsmästaren i brottning Jacob van Oppen (Jouko Ahola) reser nu runt i Sydamerika tillsammans med hans manager, den notoriske skojaren Prince Orsini (Gary Piquer).
1000 dollar utlovas till den som kan besegra van Oppen i ringen men publiken blir hela tiden lurade eftersom matcherna är uppgjorda.
När dom kommer till den lilla hålan Santa Maria går dock inte allt som vanligt.
Byns starke man vägrar att lägga sig för pengar och Orsini blir mer och mer nervös ju närmare matchen dom kommer samtidigt som han måste hålla reda på en brottare som häller i sig alkohol och tabletter för att hålla sin ångest borta.

Om det är otroligt deprimerande att följa en gammal avdankad och överviktig idrottsman så blir det verkligen upplyftande att se denne tragiska figur resa sig upp mot alla odds.

Trots att historien berättas i ett väldigt lugnt och rätt händelsefattigt tempo så är filmen härligt mustig, rolig, dramatisk och deprimerande och med fantastiska skådespelare som rör sig i ett Sydamerikanskt landskap som i bild och ljud doftar 70-tal rätt igenom.

En fantastisk liten film som jag tog till mitt hjärta direkt.

Det roliga var att min 15-åriga son tyckte att den var riktigt bra också.

Gnomeo & Julia (2011)

Original titel: Gnomeo & Juliet

Två grannar i ett villaområde hatar varandra och det har fört med sig att även deras respektive trädgårdstomtar gör detta och när människorna är borta på dagarna eller sover på nätterna så för dom rödmössade och blåmössade nissarna ett regelrätt krig mot varandra.

En dag så blir den blåmössade Gnomeo och den rödmössade Juliet förälskade i varandra, vilket medför en hel del problem i trädgårdarna.

Att ha ett Shakespeare drama som grund när man ska göra en film är väl perfekt för dom brukar ju innehålla precis alla ingredienser som man kan önska sig, att sen göra en animerad film går väl bra det med men när jag fick reda på att den skulle handla om trädgårdstomtar så måste jag erkänna att tveksamheterna staplades på varandra.
Jag gillar inte såna där trädgårdstomtar, dom ser lite obehagliga ut och ska dom även röra på sig och prata så blir det ju snäppet värre.

Jag kan erkänna när jag har fel och det hade jag sannerligen när det gällde denna Disney produktion för den var riktigt underhållande och i sina vassaste stunder mycket rolig.

Som vanligt när det kommer till animerade filmer så är huvudpersonerna oftast mesiga och trista och det gäer även i denna film där det är alla dom små nissar, grodor, flamingos och renar runtomkring som är dom som håller uppe humorn och som gör den intressant och man kan hitta en hel del referenser till Shakespeare, original historien om Romeo och Julia och även en hel del andra filmer och berättelser.

New Kids Turbo (2010)

Fem vänner i den lilla hålan Maaskantje i Nederländerna blir sparkade från sina jobb på grund av den rådande ekonomiska krisen i landet och dessutom så får dom ingen ersättning av arbetslöshetskassan.
Dom bestämmer sig nu för att vägra betala för saker och ting utan att helt enkelt ta det dom behöver.

Detta sprider sig nu i landet och till slut växer sig protesten så stor att regeringen inte ser någon annan lösning än att med våld utplåna den lilla orten som ju ändå ingen skulle sakna.

Men dom har givetvis inte räknat med dom fem vännerna som inte tänker tåla detta.

När man trodde man sett det mesta så kommer den här totalt sanslösa, helt galna, våldsamma, groteska, fräcka och faktiskt rätt roliga filmen.

Fem kompisar i hockeyfrilla som går bärsärkargång i omgivningen, först bara som dom är men sen med allt i vapenväg som går att finna.

Visst, det är rätt fånigt och jag har väl aldrig sett en film där orden "fitta" och "homo" har använts så ofta men mitt i all det här fånigt, blodiga, våldsamt snuskiga så kan jag ändå inte låta bli att tycka om den på något sätt.
Det beror väl på att man är så jädrans barnslig själv kanske, jag vet inte.

Faktum är att den här filmen slog alla biorekord i Nederländerna när den kom och petade bort "Harry Potter" från 1:a platsen.

Eichmann - Dödens Underskrift (2007)

https://youtu.be/EfmIwSpK7Uw?si=AGYxOhaLL-BWOxCX

15 år efter andra världskrigets slut så grips en av världens mest eftersökta personer i Argentina av den Israeliska underrättelsetjänsten. Adolf Eichmann (Thomas Kretschmann) mannen bakom Nazisternas förintelseläger.

Han förs till Israel där den unge poliskommissarien Avner Less (Troy Garity) väljs ut att bli den som ska hålla i förhören.
Nu blir det en kamp mellan två hjärnor, en som gör allt för att finna sanningen och en som försöker att dölja den.

Thomas Kretschmann är helt enastående obehaglig som Adolf Eichmann och man får en sorts "Hannibal Lecterkänsla" när den där lille tunnhårige, glasögonprydde gubben med ett litet hånleende i mungipan står därinne i cellen och väntar på nästa förhör, till synes helt oberörd.

Trots 100-tals vittnesmål om Eichmanns grymheter så nekar han bestämt till en början och vidhåller att han bara lydde order som vilken soldat som helst.

Det är ett gripande och hemskt drama men det är ju mera historien som gör den till det än själva filmen som är lite stel och styltig til och från.
Stephen Fry som är en eminent skådespelare slarvas bort i en rätt obetydlig biroll och det är Thomas Kretschmann som håller upp historien helt och hållet och det är hans rolltolkning som etsar sig fast i minnet.

 Eichmanns sista önskan är ju att Avner Less ska leverera ett brev till hans tre barn som han älskar mer än något annat, då frågar Less honom hur han kan hysa en sån kärlek till tre barn när han gasat ihjäl 6 miljoner?
Dom var ju Judar, säger han då iskallt och i det ögonblicket så vet man som åskådare att han nog var tio resor grymmare än man från början trott.

Hyenas (2011)

Gannon (Costas Mandylor) anländer till en liten håla i södra USA för att identifiera sin hustrus döda kropp. Vad som är kvar av den i alla fall.
Det ser ut som om något vilddjur överfallit henne och polisen står maktlösa utan några som helst spår.
Stadens original Crazy Briggs (Meshach Taylor) säger sig dock veta vilka som ligger bakom och snart så har Gannon hamnat i en värld där en blodtörstig djurisk klan härskar.

En gammal Afrikansk legend om människohyenor som säger sig ha följt med slavskeppen över till Amerika på 1700-talet är ju en hyfsat spännande skräckfilmsidé men om det nu ska bli något utav en bra idé så måste det ju finnas personer som kan förvalta den på rätt sätt.
Det fanns det inte när den här produktionen satte igång..

Den är usel från första scenen till den sista, skådespelarna är skrattretande dåliga, manuset och dialogen ett skämt, fotot och specialeffekterna bland det sämsta jag sett.

Detta skulle ju vara en skräckfilm men jag satt faktiskt och skrattade större delen av historien så att kalla den komedi skulle vara bättre.

Thirteen Days (2000)

https://youtu.be/PqM102xIbIs?si=T23Dcc-6zTPLNlQ0

Året är 1962, ett Amerikanskt spaningsplan har precis återvänt med fotografier som visar att Ryssarna håller på med att färdigställa raketbaser på Kuba.

Presidenten John F Kennedy (Bruce Greenwood), hans bror Robert (Steven Culp) och presidentens rådgivare Kenneth O'Donnel (Kevin Costner) inser att världen nu står på tröskeln till ett tredje världskrig om ingenting görs snabbt.

Manuset till filmen bygger ju på en bok som i sin tur bland annat bygger på autentiska inspelningar från Vita Huset under dom här tretton dagarna av Kubakrisen.

Det är en i detalj perfekt iscensatt historia och varje liten karaktär sitter som en smäck och även om det mesta i filmen utspelar sig vid stora möten så är det olidligt spännande.

Om man inte innan har varit så insatt i vad det här med Kubakrisen innebar så får man en riktigt bra historielektion här och jag tror inte många har insett hur otroligt nära ett kärnvapenkrig vi var just då, det rörde sig om minuter och små små detaljer.

Det är en strålande bra politisk thriller och även om man ju vet att det till slut gick bra så sitter man och tuggar i sig halva fingrarna och dessutom är det kul att se Kevin Costner (som jag i vanliga fall tycker är en något träig skådespelare) i en enastående bra roll, det är i såna här historier han är som allra bäst.