Mr Nobody (2009)

År 2092 så ska den 118 år gamle Nemo (Jared Leto) summera sitt liv och återberätta det för en reporter.
Ju mer han berättar desto mer bisarr och oförståelig blir dock hans levnadsöde eftersom han blandar det som verkligen hände med det som kunde ha hänt om han hade tagit andra beslut, valt andra vägar istället för dom han tog.

Det här är en helt fantastisk filmupplevelse både i ord och bild och som tar upp dom här små detaljerna som i slutändan visar sig vara betydande för vilken person man blivit eller vilket liv man lever och har levt.

Skådespelarna är enastående, fotot och regin likaså.
Det är roligt, spännande, tragiskt och så genomsyras hela historien av Nemos stora kärlek till Anna (Diane Kruger) men som man som åskådare ändå är osäker på om det hörde till hans riktiga liv eller det han hade önskat sig.

Berättelsen far fram och tillbaka i Nemos liv, från barndom till vuxen ålder. Han backar för att ändra sina val, han dör och föds igen, mördas och förolyckas, älskar och skiljer sig och i slutändan så är det enbart denna 118 åring som sitter framför en reporter som har svaren på allting.

Already Dead (2007)

Hur skulle man reagera om man helt plötsligt befann sig i ett rum fullt av olika slags vapen + att den man som för ett tag sen dödat ditt barn och misshandlat din fru sitter fastbunden vid en stol?

Thomas Archer (Ron Eldard) är en framgångsrik arkitekt, är gift och har en son.
En natt under ett inbrott så dödas hans barn och hans fru misshandlas svårt av en maskerad man.

Polisen som inte har några spår eller misstankar är tvungna att efter ett tag lägga ner undersökningen men polisen som haft hand om fallet tipsar Thomas om Dr Heller som här spelas av den eminente skådespelaren Christopher Plummer.

Själva det psykologiska i den här filmen är riktigt intressant och man ställer sig ju själv frågan om hur man skulle agera om man nu stod öga mot öga med en man som dödat ens barn.

Thomas Archer i filmen reagerar ju givetvis i raseri till en början men sen så tillkommer ju en del tvivel.
Är det verkligen hans barns mördare som sitter där i stolen?
Han såg ju aldrig mannens ansikte och det är ju andra som han inte känner som sagt till honom att detta är mördaren, men hur vet han säkert?

Det är spännande, våldsamt och skådespelarna är bra och som sagt så är upplägget intressant men den går lite på styltor och känns lite stel emellanåt men knorren i slutet är överraskande och ger en skjuts uppåt.

Shanghai (2010)

Den Svenska regissören Mikael Håfström har här gjort en riktigt maffig visuell film som utspelar sig 1941 i Shanghai.

Andra världskriget rasar i Europa, Japan har invaderat Kina förutom Shanghai där diplomater och agenter från världens alla hörn samlas i en våldsam, vacker och politisk gryta.

Den Amerikanske agenten Paul Soames (John Cusack) anländer till denna korrupta stad förklädd till Nazivänlig journalist och kastas direkt in i ett spel mellan Japaner, kinesiska motståndsmän och Tyskar.

Fotot i filmen är strålande och dom regntunga omgivningarna ger en riktig Noir-känsla.
Bra skådespelare är det och framförallt Chow Yun-Fat som gangstern Anthony Lan-ting och Ken Watanabe som General Tanaka.

John Cusack känns lite stel men samspelet mellan honom och Gong-Li som spelar Lan-Tings fru Anna är hett.
Jag tycker dock att dom kunde ha utvecklat just detta lite för då hade filmen verkligen osat på alla kanter.

Mustigt och svulstigt är det i alla fall, vackra bilder och bra musik men däremellan lite stelt.

Paranormal Activity (2007)

https://youtu.be/F_UxLEqd074?si=YHzpYE-HudOzt4Vx

Regissören Oren Peli har här tagit till ett knep som fungerade ypperligt i filmen Blair Witch Project som var en succé världen över för ett antal år sedan: Att lura åskådaren att tro att det man ser är verkligt.

Här har han dessutom låtit skådespelarna spela sig själv för att förstärka den känslan ytterligare.

Peli har gjort detta rasande skickligt och Katie Featherston och Micah Sloat som spelar paret som blir hemsökta av en ond demon är mycket bra och trovärdiga.

Tyvärr så spricker en del av den där realistiska ytan när paret får besök av ett medium som spelas av Mark Fredrichs för han beter sig verkligen konstlat och inte alls som en vetenskapsman med hans kunskaper förväntas att bete sig.

Ett smart drag var att utelämna musik, det gör att man skärper sinnena extra och hela tiden sitter på helspänn för att man inte vill missa ett enda litet ljud.

Filmen innehåller ett par riktigt läskiga scener och bevisar att det inte behövs litervis med blod och massor med digitala specialeffekter för att framkalla kalla kårar.

Försvunnen (2011)

Det är väldigt sällan som man får se en Svensk thriller som håller hela vägen.
Oftast så faller dom på taskig dialog, stela skådespelare eller billiga effekter men här har dom långfilmsdebuterande Mattias Olsson och Henrik JP Åkesson skrivit och regisserat en riktigt tät, spännande och läskig historia.

Malin som spelas av Sofia Ledarp flyr sin barndoms stad för att bli kvitt minnet av sin döde bror och hon hinner knappt ut på landsbygden förrän en mystisk bil börjar att förfölja henne och snipp snapp så vaknar hon upp i en källare.

En klassisk "kidnappad av psykopat-historia" men långt ifrån dessa otaliga våldsamma och blodiga Amerikanska filmer på samma tema.
Sofia Ledarp är ju faktiskt lite lik en ung Jamie Lee Curtis och precis lika bra när hon chockat skräckslagen försöker undkomma den skrämmande kidnapparen som spelas enastående av Kjelle Bergqvist.

Riktigt spännande hela vägen och en av dom absolut bästa Svenska thrillers jag sett.

Heartless (2009)

Minst sagt en ovanlig film, en av dom mest udda jag sett på länge.
I grunden så är det ett drama om fotografen Jamie Morgan (Jim Sturgess) som vandrar ensam genom livet med dåligt självförtroende på grund av ett hjärtformat och illrött födelsemärke som täcker nästan halva hans ansikte.
Han önskar ju inget hellre än att få vara normal och att få träffa en kvinna.

Historien ändrar ju karaktär från drama till thriller och sen ren skräck när plötsligt Jamie får en chans till ett normalt utseende bara han sluter ett avtal med Papa B, den onde själv och mäktigt spelad av Joseph Mawle.

Papa B lurar Jamie att tro att det räcker att spraya lite slagord på husväggar mot Gud för att han ska få sitt nya jag men sanningen kommer abrupt fram när han en kväll får besök av Vapenmannen (Eddie Marsen) som är den som ordnar med kontraktet mellan Jamie och den onde.

Nu inser Jamie att han måste offra människoliv för att få behålla sitt nya jag och den här scenen när han och Vapenmannen går igenom vad kontraktet innebär är faktiskt absurt rolig.

Det är det här pendlandet mellan drama, thriller, komedi och skräck som gör den här filmen så ovanlig och faktiskt riktigt underhållande.

Den skulle lika gärna kunnat blivit en riktig kalkon men regissören Philip Ridley lyckas med konststycket att hålla ihop alla dessa löst hängande trådar och få ihop det.

Bisarrt underhållande är det.

Bodyguards and Assassins (2009)

Original titel:  Shi Yue Wei Cheng

Hong Kong i början av 1900-talet.
En myllrande plats som styrs av England och som bebos av människor från hela Asien.

När det framkommer att den kände revolutionären Sun Yat-Sen är på väg till staden för att möta en samling likasinnade så blir det kalabalik bland dom två grupperingar på platsen.

Lönnmördare sänds ut för att mörda Sun direkt när han går iland samtidigt som en samling livvakter har i uppdrag att till varje pris skydda honom.

Den första halvan av filmen är ju ett drama som lite löst bygger på verkliga händelser och som ackompanjeras av fantastiskt foto av Arthur Wong.
Det är lugnt och stillsamt tills den här revolutionären kommer till Hong Kong och kaoset bryter ut.

Här byter ju historien helt karaktär för nu ska det å ena sidan mördas å den andra sidan skyddas och med detta så tycker jag filmen faller lite.

Nu blir det bara ännu en sån där film där 100 man slåss mot 100 man, en hoppande och skuttande hjälte fightas ensam mot 50 stycken lönnmördare och det skriks och springs, flygs och sparkas i en aldrig sinande ström.
Det är synd eftersom jag tyckte att det började så bra och intressant.

Fotot och musiken är helt igenom strålande och visst är fightingscenerna imponerande regisserade men det blir lite mycket av det goda till slut tyvärr.