Savannens Hjältar (2010)

Original titel:  Konferenz Der Tiere

Den vimsige surikaten Billy (James Corden) och det vegetariska lejonet Sokrates (Stephen Fry) oroar sig för att vattnet helt försvunnit från dalen där dom bor med familj och vänner.
Dom beslutar sig för att ta sig till källan för att försöka lösa problemet och på den äventyrliga resan dit så stöter dom ihop med en hel hoper djur från alla delar av världen som tagit sig till dalen för att deras hemmiljöer förstörts.

Väl framme så finner dom en damm som håller allt deras vatten i en konstgjord sjö..
Nu måste dom få tillbaka vattnet och se till att inte människan förstör den här delen av världen också.

Jag älskar animerad film och jag satte mig förväntansfullt ner i soffan för att titta på denna, trots att det ännu en gång skulle handla om djur i Afrika.
Själva grundidén lät ju spännande, djur som tar saken i egna händer för att få människan på bättre tankar.
Men av allt det där som skulle kunna ha blivit bra så blev det istället ingenting.
Djuren är totalt charmlösa och animeringen pendlar faktiskt från ganska dålig till rent usel.

Manuset håller inte ihop någonstans och är rent löjlig och då är det ju ändå en animerad film där man ju brukar köpa det mesta.

Filmmakarna har snott hejvilt från allsköns filmer och det är ju helt okey bara man gör det bra och med lite själ och hjärta men här blir det bara pinsamt och humorn är så torr att den här uttorkade dalen som det handlar om känns som rena störtfloden i jämförelse.

Från förtexterna till sluttexterna så är detta en av dom sämsta animerade filmer jag sett på mycket mycket länge.

Anamorph (2007)

Fem år har gått sedan kriminalutredaren Stan Aubray (Willem Dafoe) fick tag i och dödade seriemördaren "Uncle Eddie" som gjorde konstverk av sina mord med sina offer som modeller.

När polisen nu hittar en död man i någon form av grotesk konstinstallation tror man först att det är en copy-cat som slagit till men Stan får en känsla av att detta är någonting annat.

Var det verkligen rätt mördare han sköt för fem år sedan?
Och mitt i allt detta under lager av villospår finns en helhetsbild som han behöver se för att kunna stoppa denna psykopatiska konstnär från att fullborda sina verk.

Här figurerar en mördare som bisarrt presenterar sina offer som konstverk och alla mord bygger på en gammal klassisk teknik inom tavelmåleri och teckning som kallas Anamorphosis och som innebär att man ser helt nya bilder beroende på från vilken vinkel eller vilket avstånd man tittar på verket ifrån.

Konstdelen i den här filmen är enastående detaljrikt genomarbetad och imponerande och det är fascinerande i all sin vidrighet och det är den här delen i filmen som är dess bärande grund.

Fotot är mycket bra och påminde en hel del av Italiensk 70-tals film.
Dario Argentos skugga vilade rätt tungt över hela den här produktionen och Willem Dafoe agerar precis så där skyltdockemässigt så att han i varje scen smälter in perfekt.

Hans ordningsmani som man får uppleva en hel del känns dock lite onödig och för inte filmen framåt på något sätt.

Det hela är psykiskt mycket spännande och allting är verkligen strålande ihop pusslat och vore det inte för ett alldeles för snabbt och hafsigt slut så skulle det här ha varit en toppthriller.

Age of Heroes (2011)

https://youtu.be/-5UA0CC_wFE?si=4WxJ6kvTc9ZUjPt2

Året är 1940 och Tyskland har intagit Norge.
Major Jones (Sean Bean) får i uppdrag att sätta ihop ett team på 8 man som ska ta sig in i Norge och förstöra en av Tyskarnas kommunikationscentraler.
Dom ska mötas upp i fjällvärlden av den Norska agenten Beowulf som ingen vet vem det är eller hur han ser ut.

Den här historien bygger på författaren Ian Fleming's upplevelser under 2:a världskriget och den hade verkligen potential att bli någonting.

Den börjar intressant men sen så börjar den vackla och stapplar sen på stela ben och slutar bara helt plötsligt och man sitter där och undrar om pengarna tog slut eller om det var filmen i kameran som inte räckte ända fram.

Fotot är det som håller upp produktionen och som sagt så tycker jag att det var synd för den här filmen kunde ha blivit så mycket mer.

Inception (2010)

Dom Cobb (Leonardo DiCaprio) är världens absolut bästa tjuv när det handlar om "Extraction". Konsten att stjäla hemligheter från människors medvetande genom att gå in i deras drömmar när dom sover.

Han är eftertraktad av världens storföretag som ju vill ligga steget före sina konkurrenter.
Cobb är också jagad av dom Amerikanska myndigheterna misstänkt för mord på sin hustru och har lämnat landet och sina två barn.

Av den Japanske företagsledaren Saito (Ken Watanabe) får han dock ett erbjudande han inte kan tacka nej till eftersom det innebär att om han lyckas så ska han frias från alla misstankar om mordet.

Men det är inte bara i andras drömmar han opererar, han har demoner i sina egna som han måste besegra också.

Det här är helt och hållet Christopher Nolans film.
Han har skrivit, producerat och regisserat hela det här effektfulla spektaklet och han har verkligen lyckats att baka ihop en fantastisk historia med helt enastående visuella effekter.

Det är snyggt, stilrent och mycket bra skådespelare med Leonardo DiCaprio i spetsen som spelar drömtjuven Dom Cobb på ett imponerande sätt.

Man kastas ut och in i drömmarnas värld, verklighet och drömmar i en salig mix men det blir ändå aldrig så rörigt som det låter utan hela historien flyter väldigt smidigt fram och det finns en del scener som med all sannolikhet kommer att bli klassiska.

Dessutom så har ju Nolan lagt till en liten twist i slutet som gör att det kanske inte riktigt är som man tror ändå..

From Hell (2001)

Året är 1888 och platsen är den fattiga stadsdelen Whitechapel i London.
Den prostituerade Mary Kelly (Heather Graham) och hennes väninnor kämpar varje dag för att få ihop pengar till mat och husrum.
En dag så kidnappas en av flickorna och det verkar vara på grund av att hon inlett ett förhållande med en högt uppsatt man samtidigt som det är någon som systematiskt och bestialiskt börjar mörda flickorna, en efter en.
Den opiumberoende och synske polisinspektören Frederick Abberline (Johnny Depp) är den som får sätta tänderna i detta mordfall och som för honom högt upp i Englands aristokrati.

Att göra film om världens kanske mest omtalade massmördare Jack The Ripper är ju rätt tacksamt.
För det första så handlade det ju om verkligt monstruösa mord, många ledtrådar ledde till högt uppsatta män i England och sen så fick dom ju aldrig fast honom. Dödandet upphörde lika plötsligt som dom inleddes så vilken teori filmmakarna än lägger fram så kan ju ingen med säkerhet säga att det är fel.

Den här historien är hyfsat spännande utan att skrämma upp en nämnvärt.
Johnny Depp är bra som den opiumrökande polisinspektören Abberline, likaså Robbie Coltrane som hans vapendragare.
Dom två känns nästan som en budgetvariant av Sherlock Holmes och Dr Watson.

Heather Graham som spelar Mary Kelly känns dock inte trovärdig som hora för en sekund, så fort hon är i bild så är det som en skimrande plastlik aura runt hela henne och det känns lika äkta som när Julia Roberts försökte sig på det livet i "Pretty Woman".

Ian Holm som den kungliga livläkaren Sir William Gull är som vanligt strålande och det är han som räddar mycket av filmen som annars känns lite stel och stapplande.

Omgivningarna är väl noggrant uppbyggda men det smakar lite falskt ändå och känns lite kuliss artat men musiken av Trevor Jones bygger ändå upp en hyfsad spänning i allt detta så det blir ju ända inte tråkigt.

Dying Breed (2008)

Zoologen Nina (Mirrah Foulkes) har begett sig till dom Tasmanska urskogarna tillsammans med ett par vänner för att leta efter bevis på att den officiellt utrotade Tasmanska Tigern fortfarande existerar, dessutom så vill hon se om hon kan få reda på något om sin syster som några år tidigare försvunnit på just denna plats.

Väl ute i vildmarken så upptäcker våra äventyrare att det är någon eller något som följer efter dom, är det den beryktade Tigern eller är det något annat som lurar därute?

Den här filmen parar ihop två av Tasmaniens kändaste legender, den om den Tasmanska Tigern och så kannibalen Jonathan "The Pieman" Pierce och det är väl en rätt sjyst utgångspunkt om man nu ska göra en skräckis som utspelar sig i såna här otillgängliga områden men tyvärr så blir det ju aldrig riktigt spännande, ortsbefolkningen är ju så där överdrivet bisarrt underliga så man vet ju på en gång att dom är inblandade i något fuffens därute i naturen och trots att regissören inte sparat på blod och avslitna kroppsdelar så sitter man mest och retar upp sig på dom otroligt dumma och torra huvudpersonerna istället för att bli rädd eller äcklad..

Det mest spännande är väl just den här gamla berättelsen om Jonathan Pierce och om det verkligen kan finnas några Tasmanska Tigrar kvar därute i skogarna, själva filmen i sig glömmer man bort rätt fort.

The Story of Anvil (2008)

När Steve Kudlow och Robb Reiner var 14 år gamla så lovade dom varandra att alltid rocka tillsammans oavsett hur gamla dom skulle vara.
Några år senare så bildade dom bandet Anvil och i början av 80-talet så turnerade dom tillsammans med bla Scorpions, Bon Jovi och Whitesnake.

Men när alla andra band gick vidare och drog in miljontals dollar och spelade för tusentals fans på utsålda arenor över hela världen så hände det ingenting med Anvil.

Dom fortsatte att skriva låtar, släppa album men succén uteblev och nu 30 år senare så har ännu inget hänt.
Steve och Robb är nu 50 år fyllda, har vanliga jobb, spelar på små pubar för 50 personer och drömmer fortfarande om att bli stora rockstjärnor.

Det här är en av dom absolut bästa dokumentärerna jag sett. En enastående historia om vänskap, engagemang och att aldrig ge upp sina drömmar.

Det är intervjuver med bla Slash, Lars Ulrich och Lemmy där dom berättar att dom verkligen gillade Anvil i början av 80-talet och såg upp till Steve Kudlow och Robb Reiner men fortfarande inte vet varför dom aldrig lyckades och det är ju något som Steve och Robb heller inte kan svara på.

Jag lyssnade själv inte på dom men jag kommer ihåg vissa av deras LP omslag med det där karakteristiska städet och man behöver verkligen inte gilla Anvil eller hårdrock för att älska den här dokumentären.

Den är en vitamininjektion om att aldrig överge hoppet och att som Steve Kudlow, den evige optimisten säger efter en turné i Europa där dom inte fick ett öre betalt:
- "Everything on the tour went wrong, but at least there was a tour for it to go wrong on"