When We Leave (2010)

Original Titel: Die Fremde

Tysklandsfödda Umay (Sibel Kekilli) bor i Istanbul med sin man och son men hon lever i ett äktenskap av misshandel och förtryck.
En dag tar hon sin son och flyr till Berlin där hennes föräldrar och syskon bor, här hoppas hon få den fristad hon behöver och få familjens stöd.
Så blir det dock inte.
Hennes familj, speciellt fadern och äldsta bror är detta att hon lämnat sin man den största av alla skamligheter och helt plötsligt så står hon nu helt ensam med sin son där alla vänt henne ryggen.

Ett gripande drama om våld, förtryck, skam och skuldkänslor och om hederskoder inom familjen som egentligen borde vara utrotade för länge sedan.

Umay som spelas strålande av Sibel Kekilli är ju den modige i den här familjen, den ende som vågar stå upp för sina åsikter och följa sitt hjärta men dom fega är sorgligt nog flera och arbetar stenhårt för att kväva henne.
Det visar sig ju att hennes familj egentligen står bakom henne men trycket från dom andra Turkiska familjerna i området gör att dom helt enkelt inte vågar visa detta och istället för att stå upp för sitt barn så vänder dom helt enkelt henne ryggen.

Den här filmen visar ju inte en muslimsk familj generellt utan detta är ju en familj och ett öde även om detta mer eller mindre hänt många gånger.
Det är bra, skådespeleriet är topp och som sagt så är det gripande, sorgligt och man blir förbannad av det man får vara med om att se.
Ett viktigt inlägg i debatten om hedersmord är det helt klart.

The Outsiders (1983)

Stan där historien utspelar sig är uppdelad i två zoner, i den sydliga delen så styr dom mer välbärgade "The Socials" och i den nordliga zonen arbetarklassens "The Greasers".

Ponyboy Curtis (C.Thomas Howell) och Johnny Cade (Ralph Macchio) från norra delen av stan hamnar i konflikt med ett gäng från syd och när Ponyboy håller på att dränkas i en fontän så sticker Johnny ner en av killarna i det andra gänget som dör på platsen.
Dom får hjälp av Dallas (Matt Dillon) att fly från stan några dagar tills allting lugnat ner sig.

Den här filmen har ju en gedigen samling unga skådespelare som bara några år efteråt var stora och kända allihopa.
C. Thomas Howell och Ralph Macchio imponerar mest i dom två bärande rollerna och även matt Dillon är riktigt bra.

Det var säkert 15 år sedan jag såg denna förra gången och den håller fortfarande, jag tycker det är en stor liten film och ganska ovanlig för att komma från Francis Ford Coppola.

Fotot av Stephen H. Burum är superbt och det är nästan gammal matinékänsla över vissa scener och dom sjaskiga omgivningarna i den nordliga delen av stan där allt utspelar sig känns mycket realistiska.

American Swing (2009)

Det här är dokumentären om Larry Levenson, mannen som i mitten av 1970-talet öppnade USA:s första officiella swinger's club i New York Platos Retreat.
Gamla filmer och bilder varvas med intervjuer med personer som var med när det begav sig och i början av filmen så verkar Larry vara en riktig hjälte när han sitter i TV och förklarar för politiker, religiösa och andra tvivlare att det här med partnerbyte och gruppsex är en fantastisk krydda i vilket väl fungerande förhållande som helst.

Dom som var med pratar bara gott om Larry också, till en början men sen så börjar det smyga fram en del saker som visar att allt kanske inte bara var tip top.
Renligheten på den här klubben var ju diskutabel, maten som serverades visar sig ha varit rätt vidrig, det förekom oändligt med droger och Larry hade ingen som helst koll på sina räkenskaper och det var ju något som till slut blev hans och klubbens fall.

 Att Larry Levenson var en revolutionär och nyskapare vad det gäller sex i USA är ju odiskutabelt och det är ju bara synd att han inte själv var den rätte att ta hand om sina idéer på ett vettigt sätt.
Han hamnade ju i fängelse för skattebrott, klubben förvandlades då till en ordinär porrklubb och när sen Larry släpptes så tog det inte lång tid innan hela rasket slog igen.
Dom sista åren så jobbade The King of Swing som taxi chaufför i New York långt ifrån det glamorösa liv på klubben som han bara några år tidigare levt.

Det är en intressant, rolig, tragisk och bra gjord dokumentär om en händelse och en man som åtminstone jag inte hade någon koll på.

Bang Bang You're Dead (2002)

Trevor, (Ben Foster) en outsider som trakasserats av några i skolans fotbollslag så att han hotat att spränga dom i luften med en hemmagjord bomb.
Trots att det bara var en attrapp så agerar skolan med hårda tag, inför noll-tolerans vad det gäller föremål som kan användas som vapen och livet blir etter värre för Trevor som har ögonen på sig från både elever, lärare och föräldrar som helst skulle vilja se att skolan sparkade ut honom.
Dramaläraren Val Duncan (Tom Cavanagh) ser dock en talang i Trevor och vill ge honom en huvudroll i pjäsen Bang Bang You're Dead, en kontroversiell pjäs som dom flesta tror bara kommer att förstärka Trevors destruktiva beteende.

Det här var inte bara en mycket bra film utan det här är nog en mycket viktig film också och den borde visas för ungdomar i skolor världen över, för vuxna också för den delen.


Det har ju hänt så många gånger att ungdomar dödat i skolor och här får man en inblick i en massa dolda anledningar till varför sådant kan hända och händer. 
Lärarna på den här skolan har ju ingen aning om vad som ligger bakom Trevors beteende förrän dom får se dom filmer han själv tagit med sin digitalkamera då en helt ny värld öppnas för dom och dom elever som ansetts som mönsterpersoner kanske ändå inte var detta och tvärtom.

Skådespelarna är mycket bra och allting känns verkligen realistiskt, det är gripande dramatiskt och man sitter där med en hel del funderingar efteråt.

Avenging Angelo (2002)

Jennifer (Madeleine Stowe) är dotter till maffiabossen Angelo Allieghieri (Anthony Quinn) men det vet hon inte.
Som liten blev hon bortadopterad eftersom Angelo och hans nära alltid löpte en risk att bli dödade.
Angelo har dock alltid hållit ett vakande öga på sin dotter under hela hennes uppväxt med hjälp av Frankie Delano (Sylvester Stallone) som har fungerat som någon form av övervakare utan Jennifers vetskap.
Angelo blir plötsligt en dag mördad och Frankie beslutar att berätta för Jennifer vem hon egentligen är, någonting som kommer att förändra hela hennes värld.

Jag hade lite svårt med att klura ut vad det här skulle vara för sorts film för det börjar som ett drama fortsätter som en komedi och sen så blir det action och slutligen en romantisk klick på toppen och jag vet egentligen fortfarande inte vad man ska kalla den.
Detta spelar ju mindre roll för huvudsaken är ju vad man tyckte om den inte i vilket fack man ska katalogisera den.

En ganska ordinär film där ändå Sylvester Stallone är ganska bra, hans spel är lugnt och sansat utan en massa gap och skrik och då kan han faktiskt agera och Madeleine Stowe står ju för den komiska biten i filmen som den lätt hysteriska rikemansdottern Jennifer Barrett och så den gamle räven Anthony Quinn som gangsterbossen Angelo.

Det finns tyvärr en massa detaljer som jag hakade upp mig på och den romantiska biten i historien är rätt sliskig så helhetsintrycket är väl inte så bra.
Man blir lite underhållen under den tiden man tittar men filmen glöms bort så fort den är slut.

Shelter (2010)

Original titel:  6 Souls

Psykiatrikern Cara Harding (Julianne Moore) är specialist på personlighetsklyvningar och har ställt upp som vittne i mängder av rättegångar eftersom hon inte tror på fenomenet som en sjukdom utan att det är rent skådespeleri från personen i fråga.

När hon börjar att undersöka sin senaste patient Adam (Jonathan Rhys Meyers) så ställs dock hela hennes vetenskapliga tänkande ur spel. 
Alla hans personligheter är mordoffer och det verkar dessutom som om det hela har att göra med en förlorad tro på gud.

Detta är dom Svenska regissörerna Måns Mårlind & Björn Steins Amerikanska regidebut och inte nog med utan även fotot står en Svensk för, Linus Sandgren.

Filmen är en ganska ordinär thrillerskräckis som lever på en massa gamla klassiska klichéer men det är mycket bra och tajt gjort och i första halvan av filmen så byggs spänningen upp på ett exemplariskt sätt.
En idyll där man känner ondskan som ligger och hela tiden lurar någonstans där i bakgrunden och man vet inte vad det är eller vem som bär på den.

Skådespelarna är bra och samspelet mellan Julianne Moore och Jonathan Rhys Meyers är svettigt, musiken är lagom krypande och fotot strålande.
Detta är ett gott hantverk men ingen rysare som sticker ut från mängden direkt även om det är ett par kittlande vändningar precis i slutet som höjer upp allting lite.

Nattens Väktare (2004)

Original titel:  Nochnoy Dozor

Världen består av människor och "dom andra". Dom andra är vampyrer, skiftare, trollkarlar och häxor och är uppdelade i mörka och ljusa.
För länge sedan så skapades en pakt mellan dom mörka och ljusa som innebar att dom skulle leva sida vid sida och låta människorna vara ifred.
Dom så kallade Nattväktarna vandrar på dagen och Dagväktarna på natten för att se till att pakten hålls intakt.
Anton (Konstantin Khabensky) en av dom ljusa väktarna upptäcker att hans tidigare liv plötsligt får betydelse för händelser som hotar pakten samtidigt som en förbannelse sänker sig över Moskva.

Den här Ryska fantasy, skräck, äventyrs historia var ingen speciellt dyr produktion men resultatet visar att man inte behöver spendera en massa miljoner för att slutresultatet ska bli bra.
Det här var en av dom bästa och fräschaste filmer jag sett på länge och fotot är enastående briljant av Sergey Trofimov. Det finns en scen som börjar med att en skruv lossnar från ett flygplan och som sen slutar i en kaffekopp i ett kök och den är helt fantastiskt filmad.

Lite Matrix varning är det på dom här väktarna som hela tiden springer omkring i solbrillor men det köper man lätt eftersom historien i sig räddar upp såna små detaljer.
Det är inte bara blodigt, spännande och en massa häftiga kameraåkningar det finns en liten komisk touch där i bakgrunden också så man blir bjuden på en del skratt också bara man håller ögon och öron öppna.

En dialog ur filmen mellan en mor och sin son:
-Mamma, finns det vampyrer?
-Ja, det finns det...Det är små barn som suger livet ur sina föräldrar!

Rekommenderar denna varmt till alla som älskar älskar skräck, fantasy men också film överhuvudtaget.