Se Upp för Jönssonligan (2020)

 

En alldeles strålande hyllning till dom gamla Jönssonligan-filmerna och huvudkaraktärerna i dessa signerad Henrik Dorsin och Tomas Alfredsson där Dorsin ikläder sig rollen som mästertjuven Charles Ingvar Jönsson som tillsammans med Ragnar Vanheden (Anders "Ankan" Johansson), Doris (Hedda Stiernstedt) och Dynamit-Harry (David Sundin) ska stjäla tillbaka den mytomspunna stenen Karelens Hjärta som givetvis ligger inlåst i ett Franz Jägerskåp, ett antal våningar ner under en av Hötorgsskraporna.

Det är gjort med fingertoppskänsla, varje scen är i detalj väldigt genomtänkt och det är en riktigt rolig nostalgitripp med en hel hoper enastående karaktärer där bla Lena Olin och Reine Brynolfsson är hysteriskt roliga som Anita & Televinken, två gangsters som driver ett grossistlager i Slakthusområdet.

Riktigt roligt och välgjort.

Liar Liar (1997)

 

Fletcher Reed (Jim Carrey) är en otroligt skicklig advokat som har byggt sin karriär på att ljuga för alla, tyvärr så sviker han sin son Max (Justin Cooper) också som han ändå älskar över allt annat vilket för med sig att hans exfru Audrey (Maura Tierney) funderar på att flytta till Boston med sin nya pojkvän Jerry (Cary Elwes).

När Max fyller år, en födelsedag som givetvis Fletcher missar men som han lovat att komma på så önskar Max att hans pappa inte ska kunna ljuga på ett helt dygn. Önskningen som av någon magisk oförklarlig anledning slår in gör att Fletchers hela liv vänds upp och ner på ett enda ögonblick.

En ganska typisk sötsliskig amerikansk historia egentligen men som fungerar enastående bra tack vare Jim Carrey som här i nästan varje scen han är med i får användning av precis alla kroppsdelar han bär på från tårna till örsnibbarna. Det är hysteriskt roligt varenda sekund han är i bild och det gör att man köper historien och det är nästan synd om dom andra skådespelarna som ju ändå är bra men som här förpassas till kulisserna.

 

Villospår (2001)

 

Den här historien var väldigt mörk och dyster och dom medverkande likaså, Kurt Wallander (Rolf Lassgård) mår dåligt mest hela tiden över det mesta runtomkring honom och hans kollegor vandrar mest omkring som gråa spöken utan att vara det minsta intressanta på något sätt och det finns inte en enda sekund av humor eller färg någonstans.

Inget ont att säga om historien av Henning Mankell men regin av Leif Magnusson kändes rätt deprimerande.

I Denna Stilla Natt av Mari Jungstedt (2004)

 

En av Visbys kändaste parkbänks original, den fd fotografen Henry Dahlström hittas ihjälslagen i sin ateljé och eftersom han bara några dagar tidigare vunnit en större summa pengar på travet så misstänks någon av hans suparpolare ligga bakom dådet men när den unga tjejen Fanny försvinner spårlöst på väg hem från stallet och det verkar finnas gemensamma nämnare med fallet Dahlström så får Anders Knutas och hans kollegor på Gotlandspolisen ändra riktning i sökandet efter svar.

Den andra berättelsen om poliskommissarie Anders Knutas, journalisten Johan Berg och alla karaktärer runtomkring dom på Gotland och sökandet efter två gärningsmän som till slut visar sig vara en enda är inte bara en spännande och klurig historia utan också ett drama om kärlek, otrohet och social misär.

Vår Tid är Nu 1951 - Säsong 4 (2020)

 

I den här fjärde säsongen så tar historien ett hopp tillbaka från 70-talet till sommaren 1951 då familjen Löwander med Helga (Suzanne Reuter) ska öppna sommarkrog på Gällnö i Stockholms Skärgård medans Djurgårdskällaren har semesterstängt.

Den här, fyra avsnitt långa (eller korta) säsongen är regisserad av Måns Herngren och den är riktigt snyggt filmad och skådespelarna är mycket bra men den känns tyvärr rätt onödig. 

Koncentrationen här ligger ju på Calle (Charlie Gustafsson) och Ninas (Hedda Stiernstedt) kärlekshistoria och alla dom problem det medför eftersom ju faktiskt båda två är gifta på varsitt håll.

Calle och Nina är ju det paret som blivit populärast i den här serien och det känns väl som om denna minisäsong producerats enbart av den anledningen för det är ingenting viktigt som tillförs till historien.

Själen (2020)

 

Original titel:  Soul

Joe (Jamie Foxx) jobbar som musiklärare men har i hela sitt liv drömt om att lira jazz på heltid. Nu får han helt plötsligt en chans att få spela med den kända saxofonisten Dorothea Williams (Angela Bassett) men på vägen hem, i lyckorus så ramlar han ner i en brunn och ser sig helt plötsligt stå på bron mellan döden och livet.

En fantastiskt film där jag imponerades enormt av animeringen som kanske är det bästa jag sett. Den är enastående rolig och allvarligt dramatisk på samma gång och med otroligt bra musik som flyter ihop med varje bildruta.

Mirakel - Säsong 1 (2020)

 

Julkalendern 2020 tyckte jag personligen var riktigt bra, det var en historia som bjöd in till många roliga förvecklingar och skådespelarna, både dom yngre och äldre skötte sig med den äran och sen så fanns ju den där lilla mystiska magiska tonen också som man ju vill ha i en Julkalender, här i form av resande i tiden genom ett svart hål mellan 2020 och 1920 där dom två unga tjejerna Mira (Sarah Rhodin) och Rakel (Bibi Lenhoff) byter både tid och kropp med varandra.

Madagaskar 2 (2008)

 

Original titel:  Madagascar 2 - Escape to Africa

Alex (Ben Stiller), Marty (Chris Rock), Melman (David Schwimmer) och Gloria (Jada Pinkett Smith) har beslutat att ta sig från Madagaskar tillbaka till New York och det tänker dom göra i ett upprustat flygplansvrak som lemurkungen Julien (Sacha Baron Cohen) och hans undersåtar fixat i ordning och som pingvinerna ska köra.

Saker och ting går dock inte riktigt som tänkt och vännerna ser sig istället kraschlanda på en savann någonstans på det Afrikanska fastlandet.

Den här filmen var mycket bättre än den första, animeringen är enastående, humorn vassare och historien sitter bättre. Den första kvarten när gänget befinner sig på det allt annat än säkra flyget är enastående och det enda minuset i den här berättelsen är väl den där utomordentligt irriterande gamla damen som vi stiftade bekantskap med redan i den första filmen och som har en benägenhet att även här dyka upp i tid och otid.

Beck - Utom Rimligt Tvivel (2020)

 

I dom här senaste historierna om och med Martin Beck (Peter Haber) och hans team så har ju Beck mer eller mindre förflyttats till kulisserna där han då och då sticker fram huvudet och ger goda råd eller förmaningar med bister min och så givetvis dom där obligatoriska stunderna på balkongen med grannen (Ingvar Hirdwall).

Steinar (Kristofer Hivju) har ju i alla fall tillfälligt tagit sig tillbaka till Norge och istället så har den fd knarkspanaren Josef (Martin Wallström) tagit hans plats, en polis som går sina egna vägar och inte alltid följer reglementet ganska likt Gunvald Larsson.

Själva grunden i den här historien är att ingenting är som det verkar vara, räkna med alla möjligheter hur otroliga dom än verkar.

Riktigt bra och obehaglig berättelse.

Bloody Pit of Horror (1965)

 

Original titel:  Il Boia Scarlatto

Bara några minuter in i denna film så undrade jag om detta var tänkt att vara en komedi eller om det verkligen skulle vara en seriös skräckfilm. Jag insåg dock fort att det inte skulle vara roligt men eftersom den här produktionen är så genomusel så blev det med den vetskapen bara ännu roligare.

Det är en Italiensk produktion där skådespelarna är dubbade till Engelska men det gör varken till eller ifrån för skådespelarna är ändå så dåliga, varenda sekund är så amatörmässigt regisserad och musiken låter som om det är någon blind enarmad och berusad person som sitter med en synth på Ålandsbåten och plinkar.

Handlingen om man nu kan kalla det för det utspelar sig på ett gammalt slott där det hundratals år tidigare bott en brutal mördare kallad The Crimson Executioner som sen också avrättades i källaren på sitt egna slott.

Nu kommer det en bokförläggare, en författare och några manliga och kvinnliga modeller till platsen för att ta bilder inför en kommande bok men det dröjer inte länge förrän det första dödsfallet inträffar och gänget inser att den nuvarande ägaren av slottet har mer än ett skelett i garderoben.

Denna film kan vara värd att ses enbart för fightingscenerna som ändå är enastående roliga i all sin uselhet och dessutom en scen med ett lik som upprepade gånger blinkar med ögonen.

The Thrill Killers (1964)

 

Man kan väl säga att det är tre historier som vandrar bredvid varandra i den här filmen och som sen i slutet korsar varandra i en våldsam och dödlig krasch i och runtomkring ett vägcafé. Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Ray Dennis Steckler som gjort en del kultstämplade b-filmer ligger bakom den här filmen som mest innehåller rätt tråkigt filmade avsnitt, en del våldsamma scener och faktiskt en riktigt bra fighting-scen i slutet uppe på ett berg.

I stort så är detta en rätt ointressant produktion med lika ointressanta skådespelare men med vissa små intressanta stunder.

Gulliver hos Lilleputtarna (1939)

 

Original titel:  Gulliver's Travels

Bröderna Dave och Max Fleichers animerade film från 1939 om när Lemuer Gulliver (Sam Parker) efter ett skeppsbrott i slutet av 1600-talet vaknar upp på en mystisk ö befolkad av lilleputtar.

På den här ön så har dom båda kungarna Kung Lille (Jack Mercer) och Kung Bombo (Tedd Pierce) precis förklarat krig mot varandra eftersom dom inte kunnat komma överens om vilken sång som ska sjungas på deras barns bröllop.

Gulliver ser sig nu helt plötsligt inblandad i denna konflikt och försöker göra allt för att det ska lösa sig för dom två älskande paren Prinsessan Glory (Jessica Dragonette) och Prins David (Lanny Ross).

Tyvärr så är karaktärerna i denna film alldeles för ojämnt animerade och själlösa för att det ska bli riktigt bra, det är en väldigt komprimerad och kort film där mängder med detaljer ur boken som skrevs av Jonathan Swift 1726 tyvärr saknas. Vissa scener är riktigt bra men det är bara sisådär.

Det här är ju efter Snövit, världens äldsta animerade långfilm men inte i närheten av den historien.

En Oscarsnominering fick dock filmen för bästa musik och sång.