The Other Man (2008)

Företagsledaren Peter upptäcker av en slump att hans fru, den kända skodesignern Lisa haft ett hemligt förhållande en längre tid.

Genom en mail adress i Lisas dator så hittar han italienaren Ralph och han reser till Milano för att konfrontera honom.

Det som börjar som ett svartsjukedrama förvandlas så sakteliga till att nästan bli en thriller och det finns en hel del små twister i historien längs vägen.

När Peter sitter på ett café i Milano och spelar schack med den helt ovetandes Ralph så blir spelet synonymt med dessa två mäns kamp om samma kvinna och det blir ett nervkittlande skådespel.

Det är en katt och råttalek där ingen är vad den utger sig för att vara och där dom får visa vilka dom är under pressade situationer..

Bra skådespelare med Liam Neeson, Laura Linney och Antonio Banders. Snyggt foto och ett rätt klurigt manus, tyvärr så blir det lite för stelt och ytligt ibland.

Blue Valentine (2010)

Dean och Cindy är ett medelklass par boende i en liten trevlig förort med sin dotter Frankie.

Cindy som arbetar som sjuksköterska börjar mer och mer fundera på deras förr så kärleksfulla förhållande och varför inte Dean som nu tillfälligt jobbar som målare inte har några som helst mål eller ambitioner i livet.

Det här var en otroligt kärleksfull och samtidigt smärtsam film att titta på.

Man får följa det här paret i återblickar när dom träffas och så nu i modern tid när kärleken och äktenskapet hamnat i någon sorts vakum där det inte verkar finnas några utvägar eller lösningar längre.

Dean är en otroligt varm människa som bryr sig om folk runtomkring honom och speciellt då dottern Frankie, Cindy är likadan mest på grund av sitt arbete men någonstans på vägen så har dom slutat att bry sig om eller ens se varandra,

dom är bara två fysiska kroppar som rör sig i samma hus, inte så mycket mer.

Ryan Gosling och Michelle Williams är helt fantastiska i det här enastående realistiska och gripande dramat och det är svårt att inte tappa andan när Dean börjar inse att hans familj är på väg att rinna genom hans fingrar.

Otroligt foto och säker regi och det var länge sedan som jag blev så här tagen av ett relationsdrama. 

Historien känns så äkta och sann så att den nästan kryper innanför skinnet på en, det blir nästan obehagligt intimt.

Denna produktion är så långt bort man kan komma från dom vanliga Amerikanska filmerna om detta ämne,

en frisk (om än något sorglig) filmfläkt.

Slå Nollan till Polisen (1954)

Original titel: Dial M for Murder

Den före detta tennisspelaren Tony Wendice är gift med den rika Margot och lever ett gott liv på hennes pengar. Han vet att hon under en längre tid haft ett förhållande med den yngre Mark Halliday och planerar nu med hjälp av en gammal skum vän att mörda sin fru för att kunna plocka ut ett fett arv.

 

Alfred Hitchcock var ju en av dom få regissörerna som kunde göra fantastiska filmer med mycket små medel,

den här historien är ju ett strålande exempel på detta.

Så gott som hela filmen utspelar sig i ett och samma vardagsrum, det är historien och skådespelarna som är maskinen i allt och som får det hela att rulla på.

Effekter och maffiga scenerier existerar inte, det är avskalat enkelt och ett enastående foto av Robert Burks.

Ett fantastiskt filmmanus av Frederick Knott efter hans egna pjäs där planeringen och utförandet av det perfekta brottet i ena sekunden verkar gå hur bra som helst för att i den andra helt rasa samman men ånyo verka lösa sig till det bästa (eller det sämsta kanske man ska säga). Som tittare så vet man inte hur eller vad som ska hända härnäst, det är som en berg och dalbana fast i ett lugnare tempo.

Spänningen är som ett gummiband som minut för minut tänjs ut mer och mer tills man sitter och nervöst skruvar på sig för att man inte vet hur länge det ska hålla.

Ray Milland är helt strålande som den bedragne maken, en fullblodspsykopat ända ner i strumplästen som manipulerar hela sin omgivning och då speciellt sin osäkra fru som gestaltas av en underskön Grace Kelly.

För att verkligen understryka hennes skönhet så ligger det hela tiden ett soft ljus över hennes ansikte som gör att hon glider fram i scenerierna nästan som ett andeväsen.

En fantastisk liten film av världens kanske genom tiderna bästa regissör.

Monster Brawl (2011)

8 klassiska monster möts i en kamp på liv och död på kyrkogården Necropolis för att en gång för alla utse den grymmaste av dom alla.

Det absolut bästa med den här filmen var när den var slut.

Safe House (2012)

Den unge och oerfarne CIA-agenten Matt Weston har ansvaret för ett så kallat "Safe House" i Kapstaden där CIA gömmer agenter eller hotade kontakter när det behövs.

Matt har inte haft en gäst på ett år, är uttråkad och längtar efter lite mer spännande uppdrag när han helt plötsligt får reda på att en legend inom agentvärlden måste inhysas och skyddas,

den gamle avhoppade CIA-agenten Tobin Frost.

Matt's tidigare så lugna och stillsamma arbete förvandlas nu till ett helvetiskt kaos där ingen går säker och ingen vet vem som är god eller ond.

                               

Det här är den Svenska regissören Daniel Espinosas första internationella film och han visar verkligen att han redan behärskar actiongenren.

Detta är en tung högoktanig adrenalinkick med en grym Denzel Washington som den rutinerade dubbelagenten Tobin Frost och en riktigt bra Ryan Reynolds som den något valpigare Matt Weston som ska försöka skydda Frost och sig själv mot allehanda mördare, bland annat den iskallt grymme Vargas, eminent gestaltad av Fares Fares.

Mitt i allt skjutande så blir det en biljakt i filmen som går igenom Kapstadens gator och som är bland det svettigaste jag sett på film och känner man sig inte lite yr och tagen efter denna så vet jag inte vad.

Samspelet mellan Washington och Reynolds är strålande och gör bara det historien värd att ses.

Själva manuset i sig är väl inte så annorlunda och nyskapande och har ingen betydande roll i den här filmen heller,

detta är visuell underhållning och som det så är det riktigt jädrans bra.

Bra skådespelare och tajt regisserat, stenhård action och ett strålande kamerarabete av Oliver Wood.

The Way Back (2010)

Det är år 1941 när en grupp utsjasade män passerar gränsen mellan Tibet och Indien och påstår att dom för flera månader sedan flytt från ett Ryskt fångläger i Sibirien och alltså vandrat hundratals mil genom snö, öknar och bergstrakter.
En av männen, Slavomir Rawics skrev ner deras berättelse som senare släpptes som bok och det här är filmatiseringen.

Den Australiensiska Regissören Peter Weir gjorde en del riktigt bra filmer under 80 och början på 90-talet men hamnade sen lite i ett skuggland och gjorde inte så mycket väsen av sig men med det här äventyrliga dramat så känns det som om han är tillbaka lite igen.

En samling män med olika nationaliteter flyr alltså från ett fångläger i Sibirien för att till fots ta sig rätt söderut.
Varje minut, dygnet runt är en kamp för att överleva och det är inte bara naturen med snö och sandstormar, öknar och bergslandskap som tär på männen utan även personliga stridigheter.

Dom lär sig dock att den enda chansen att överleva är att hålla ihop i en enda stor grupp och att hjälpa varandra.

Fantastiskt foto med enorma naturscenerier och skådespelare som är riktigt bra i sina luggslitna karaktärer.
Boken var helt fantastiskt gripande och filmen når väl inte riktigt upp till det men det är ändå ett kraftfullt och maffigt äventyr även om slutet kanske känns lite abrupt.

Down The Road (2012)

Ett gäng ungdomar åker ut till ett skogsområde för att campa en helg och just i det området så florerar det ett rykte om att en man (som för ett antal år sedan fick sin dotter dödad i en trafikolycka) smyger omkring och dödar alla som rör sig i skogen.

                        

Jag läste att den här filmen som också går under namnet "Nobody Gets Out Alive" fått en del lovord på ett antal filmfestivaler och efter att ha sett den så undrar jag förvånat vilka andra filmer som var med på dessa för det här var en av dom uslaste filmer jag tillbringat 90 minuter tillsammans med.

Redan efter den inledande minuten så har regissören satt ribban,

man vet att det här bara kan barka åt ett håll..Utför.

Skådspelarna är fruktansvärt dåliga i sina karaktärer och man sitter hela tiden och hoppas på att mördaren ska döda dom så fort som möjligt så man slipper se eländet,

fotot är som filmat från en mobiltelefon, musiken hörde jag inte ens, manuset är totalt i avsaknad av handling och regin är lika smidig som en rullator med punktering.