Ducka Skitstövel (1971)

 

Original titel: Giu La Testa

https://youtu.be/OfAkrWQ-0NQ?si=lLEHLhaYnLbnlKEp

Den här filmen som finns med två titlar: Duck, You Sucker och A Fistfull of Dynamite är nog den minst kända av alla filmer regisserade av Sergio Leone och är lite ojämn men den är intressant och till och från både rolig och visuellt riktigt snygg. 

Den irländske dynamitarden John H. Mallory (James Coburn) stöter av en slump ihop med busen Juan Miranda (Rod Steiger) i Mexiko och deras möte kommer att förändra, inte bara deras liv utan hela den revolution som då pågår i landet.

Juan som till en början enbart är intresserad av pengar ser en möjlighet att använda Johns kunskaper i sprängning till att råna en känd bank i staden Meza Verde men under deras resa tillsammans så upplever dom och ser saker som till slut får dom att resa sig emot förtryckarna och ansluta sig till rebellerna.

Visst finns det en hel del politiska detaljer i den här historien men det är ändå samspelet mellan den iskalle irländaren John och otroligt charmige Juan som driver hela berättelsen framåt. Karaktären Juan är riktigt lik Tuco som spelades av Eli Wallach i Sergio Leones film Den Onde, Den Gode, Den Fule från 1966, en riktig buse men med ett stort hjärta innanför den skitiga skjortan.

Fotot av Giuseppe Ruzzolini är strålande och givetvis så har Leone som i alla hans filmer använt sig av kompositören Ennio Morricone för musiken. Det är roligt, explosivt, vackert och våldsamt trots att det är lite ojämnt.

Jack Murphys Lag (1986)

 

Original titel: Murphy's Law

https://youtu.be/LFidj2czQ3M?si=ydoB18EKie0sONQB

Jack Murphy (Charles Bronson) är en trött och bitter polis som precis blivit lämnad av sin fru. Han tillbringar sin fritid med att dricka whiskey och spionera på sin exfru och hennes nya partner.

Någon förföljer dock Jack, mördar hans fru och hennes nya man och får det att se ut som om Jack är den skyldige.

Nu måste Jack fly från sina gamla kollegor och med på den resan så råkar han få den unga biltjuven Arabella (Kathleen Wilhoite) vilket ingen av dom två är speciellt förtjusta i.

Det är inte så vanligt att se Charles Bronson spela en polis som är så här på dekis och trött på livet och det är ju rätt intressant även om han är en skådespelare som inte direkt kryper in under huden på sina karaktärer. Han gör det som han gör i alla sina filmer, det är ingen större skillnad. Berättelsen är en ganska ordinär hämndhistoria även om mördaren överraskar en del.

En film regisserad av J. Lee Thompson som ligger strax under hyfsat i underhållningsvärde.

Dune: Part two (2024)

 

https://youtu.be/Way9Dexny3w?si=8A1SIKtSpS_-Dw0k

Paul Atreides (Timothée Chalamet) och hans mor Jessica (Rebecca Ferguson) befinner sig på ökenplaneten Arrakis efter att deras far och hela hertigdömet förråtts och utplånats. Efter en tid har dom accepterats av Fremennerna som befolkar planeten och leds av Stilgar (Javier Bardem). Paul hjälper dom nu i kriget mot Baron Harkonnen (Stellan Skarsgård) som för tillfället styr över kryddskördandet på planeten. 

Paul märker också en förändring inom sig, han börjar att få visioner och syner som till slut för med sig att Fremennerna tror att han är Lisan Al-Gaib som enligt en gammal tro är frälsaren som ska rädda Arrakis.

Precis som i den första delen av filmatiseringen som bygger på Frank Herberts roman från 1965 så är det Denis Villeneuve som står för regi och manus och han har verkligen byggt upp ett imponerande epos. Det är en ganska komplicerad historia och mängder med karaktärer som ska kommas ihåg men det är imponerande vackert, ett enastående foto av Greg Fraser. 

Det är det visuella som sätter sig och det man kommer ihåg av den här produktionen, det finns ett stort minus och det är huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet som jag personligen tycker är alldeles för tråkig och eftersom han gör den bärande karaktären så drar det ner en hel del på kvaliteten.

Visuellt fantastiskt är det och med en hel del bra skådespelare runtomkring huvudpersonen.

Journey to The Center of The Earth (2008)

 

Jag kan förstå att det kan vara svårt att överföra en klassisk roman till film men i det här fallet så verkar inte manusförfattarna William Gray, Thomas Baum och regissören T.J. Scott ens ansträngt sig för att den här historien ska följa originalberättelsen som ju skrevs av Jules Verne 1864.

Vetenskapsmannen Jonathan Brock (Ricky Schroeder) och hans brorson Abel (Steven Grayhm) blir kontaktad av den rika Martha Dennison (Victoria Pratt) som vill sätta ihop en expedition för att finna hennes man som försvunnit efter att ha sökt efter en ingång till jordens inre.

Regin är hafsigt utförd och skådespelarna väldigt ointressanta i sina karaktärer. Peter Fonda dyker upp som Professor Edward Dennison men är bara pinsam under den tiden han får vara med. Det enda som lyfter filmen är fotot av Philip Linzey som till och från är riktigt vackert.

Hajar i Paris (2024)

 

Original titel: Sous la Seine

https://youtu.be/jnCefPQIH98?si=6KYl0mD3ucHKlEcc

Marinbiologen Sophia Assalas (Bérénice Bejo) och hennes team råkar ut för en hajattack i Stilla Havet där bland annat hennes man och två kollegor mister livet. En sändare har dock lyckats att sätta på hajen.

Tre år senare så får Mika (Léa Léviant) som är miljöaktivist och jobbar för en organisation i Paris kontakt med sändaren som visar sig befinna sig i floden Seine, mitt i Paris. Nu är det Sophias sak att försöka övertyga polisen och borgmästaren i Paris att det simmar en enorm och livsfarlig haj i den flod där det snart ska bli en internationell triathlon tävling.

Historien känner man delvis igen, det har snotts en hel del från filmen Hajen men manusförfattarna verkar inte skämmas över det utan placerar här den människoslukande besten mitt i Paris för att åtminstone göra det hela lite annorlunda. Skådespelarna klarar sig bra i den här filmen som väl ska vara en skräckfilm men som mera drar åt katastrofhållet utan att jag för den skull ska avslöja vad som händer.

Regissören Xavier Gens Har tyvärr inte lyckats att få till några intensivt spännande eller läskiga scener, det är ganska uppenbart vad som ska hända härnäst så några överraskningar blir det aldrig. Hyfsat underhållande är det och med ett slut som nästan lovar en fortsättning.

Den Tunna Röda Linjen av Lotta Lundh (2022)

 

Efter att den nya Cold Case gruppen i Karlstad med framgång tagit itu med ett äldre fall och löst flera mord så får dom nu ett tjugo år gammalt fall på sina bord där en ung kvinnlig lärare hittades knivmördad på en skolgård. Det udda gänget Jon, Simon, Amanda, Ofelia och Peo börjar genast rota i den gamla utredningen och hittar snart både spår och felaktigheter som måste undersökas.

Jag gillar verkligen den här samlingen av karaktärer i Kalla Fall gruppen, dom är lika intressanta och mångfacetterade som själva fallet i sig. Det är bra skrivet, spännande och klurigt även om denna berättelse inte håller samma kvalitét som den förra.

Chato's Land (1972)

 

https://youtu.be/kG-iqEn8q44?si=EjchOJYZtQkfoEM5

Halvblodsindianen Chato (Charles Bronson) dödar en sheriff i självförsvar på en saloon och det dröjer inte många minuter förrän några män ledda av Kapten Quincey Whitmore (Jack Palance) sätter ihop ett uppbåd för att jaga och ta fast förövaren. Längs vägen så passerar männen några gårdar och får med sig flera män, några som är hungriga efter blod och några som enbart följer med för att det förväntas av dom.

Efter ett tag så inser männen att jakten tagit en för dom olustig vändning, dom är nu inte längre dom som jagar utan dom som är jagade.

När man ser den här filmen så går tankarna direkt till filmen First Blood som inte skulle komma förrän 10 år senare. Så fort Chato kommer till det land han känner väl så ändrar han taktik och blir rovdjuret som tar sina förföljare en efter en. Det blir konflikter bland männen i uppbådet och nu hotar inte bara en yttre fiende utan även en inre.

En bra film regisserad av Michael Winner som kanske inte har det där lilla extra men som har en intressant historia och skådespelare som fungerar bra i sina karaktärer och Charles Bronson har ju också det där utseendet som gör att han kunde spela sin roll utan att sminkavdelningen behövde jobba häcken av sig.