Gustaf Mannerheim är en av dom mest berömda, en av dom mest uppburna men också en av dom mest omstridda personerna i Finlands historia.
Mannen som pratade bättre svenska och ryska än finska hade en viktig central roll under åren 1917-1919 och under det andra världskriget.
Han hade en personlighet som väckte både beundran och avsky både privat och i militära och politiska kretsar.
I den här boken så tar författaren och den före detta intendenten på Mannheimer-museet Henrik Meinander upp både dom positiva och mörkare sidorna upp på ett fascinerande, spännande och dramatiskt sätt.
En ung kille dör av en överdos på en fest och polisen inleder nu en jakt på några kända knarklangare i regionen. Polisen Tommy (Ardalan Esmaili) misstänker att hans styvbror är inblandad men vågar inte säga något till dom andra och Rebecka Martinsson (Sascha Zacharias) börjar fundera på att lämna Norrland och flytta tillbaka till Stockholm men Sivving (Lars Lind) och hennes arbetskollegor gör allt för att hon ska stanna.
Stämningen tätnar bland alla brottsbekämpare hos Kiruna-polisen och privatliv och arbete tenderar att korsa varandra mer än en gång och dessutom på ett tragiskt dramatiskt sätt som ingen väntat sig.
Bra skådespelare och spännande trots en gnällig Rebecka Martinsson med röd och snorig näsa som inte kan bestämma sig för någonting och som man tröttnar lite på.
Historien börjar precis där den förra avslutades. Rey (Daisy Ridley) har hittat Luke Skywalker (Mark Hamill) och försöker få honom med tillbaka för att hjälpa motståndsrörelsen i kriget mot Den Nya Ordningen.
Kylo Ren (Adam Driver) eller Ben Solo som ju är hans riktiga namn slåss fortfarande med sitt inre och balanserar på gränsen mellan den onda och goda sidan och både han och Rey märker att dom har någon underlig koppling till varandra.
Regissören Rian Johnson har tyvärr här inte lyckats så där jättebra med att ta över stafettpinnen efter J.J. Abrams som gjorde den förra filmen.
Tempot är betydligt långsammare, det är ojämnt och effekterna hänger inte alltid med. Några försök till en del gulliga och roliga scener fungerar inte alls och så dyker en annars så eminent skådespelare som Benicio Del Toro upp i en rätt löjlig karaktär. Hade det inte varit för spänningen mellan Rey och Kylo Ren så hade detta inte varit speciellt intressant.
Den unga skrotletaren Rey (Daisy Ridley) snubblar över roboten BB-8 som visar sig ha en karta som ska visa vad den mytomspunna Luke Skywalker gömmer sig. Med hjälp av den avhoppade Stormtroopern Finn (John Boyega) så försöker hon ta BB-8 till motståndsrörelsen som leds av Prinsessan Leia (Carrie Fischer) men jagas samtidigt av den maskerade Kylo Ren och Den Nya Ordningen.
Den här filmen utspelar sig ca 30 år efter Darth Vaders död och det nya mörka hotet mot demokratin i galaxen heter här Kylo Ren och som visar sig inte bara ha en Jedi krigares krafter utan också vara släkt med några av filmseriens hjältar. Trots att det finns en hel del mer eller mindre intressanta karaktärer i denna historia så är den självklara huvudpersonen den unga kvinnan Rey som också visar sig ha kopplingar till både Luke Skywalker och Prinsessan Leia.
Ett antal karaktärer från långt tillbaka i tiden dyker upp och det blir lite nostalgiskt mys för oss som började titta på den här filmserien redan i slutet av 70-talet.
Effekterna sitter klockrent, skådespelarna är bra och det är riktigt tajt regisserat av J.J. Abrams.
Original titel: Star Wars Episode III - Revenge of The Sith
Den här filmen var helt klart ett par steg uppåt om man jämför med den förra som var ett riktigt bottennapp. Det har nu gått tre år sedan klonkrigen, Padme (Natalie Portman) väntar barn med Annakin Skywalker (Hayden Christensen) men han har svårt att riktigt glädjas eftersom han brottas med sitt inre som mer och mer drar åt den mörka sidan och det blir inte bättre av att Kansler Palpatine inte riktigt visar sig vara den alla tror. Jedi krigarna anar oråd men dom förstår inte hur nära inpå dom hotet verkligen är.
Den här historien inleds ungefär som den förra avslutades. En massa skjutande, explosioner och jagandes i rymdskepp fram och tillbaka så att man knappt hinner med att fatta vad som händer eller vem som är vem men efter en stund så hittar historien en bra balans och ju mer Annakin Skywalker rör sig mot den mörka sidan ju bättre blir också filmen och slutet är riktigt bra även om filmmakarna nog hade sett en hel del på Sagan om Ringen innan dom satte ihop denna.
Hayden Christensen känns mer bekväm här i rollen som Annakin och det gör även Ewan McGregor som Obi-Van Kenobi men störst plats här tar nog ändå Ian McDiarmid som gör Kansler Palpatine strålande bra.
Agent 007 (Daniel Craig) har pensionerat sig och lever nu ett lugnt och tillbakadraget liv på Jamaica.
Lugnet störs dock av att hans gamle vän Felix Leiter (Jeffrey Wright) kommer på besök och vill ha hans hjälp att leta upp den ryske vetenskapsmannen Valdo Obruchev (David Dencik) som har kidnappats av terrororganisationen Spectre och som ska befinna sig på Kuba.
Uppdraget visar sig dock vara mycket större än så och snart så är inte bara James Bond åter i tjänst utan hela världen hotad.
Historien är ju det vanliga när det handlar om Bond, en maktgalen man här i form av Ljutsifer Safin som obehagligt spelas av Rami Malek och som vill leka gud och styra över liv och död och då helst död.
Den här filmen är kanske den bästa Bondfilmen, alla kategorier. Det är actionunderhållning på absolut högsta nivå och alla skådespelare är perfekta i sina större och mindre karaktärer och det är nog också den mest känslosamma filmen i den här serien också där det finns ett par scener som nog framkallar en och annan tår i biomörkret.
Det finns mängder med referenser till gamla Bond-filmer vilket framkallade ett antal behagliga och nostalgiska leenden hos en annan som följt Agent 007 genom åren. Actionscenerierna är enastående, fotot av Linus Sandgren fantastiskt och regin av Cary Joji Fukunaga handfast säkert.
Den här filmen knyter också ihop hela Bond-eran på ett strålande sätt och det känns som om att vad som än händer framöver finns det alla möjligheter att börja om från scratch med allt vad det kan innebära.
Original titel: Star Wars Episode II: Attack of The Clones
Det har gått tio år sedan invasionen av Naboo och den dåvarande drottningen Padme Amidala (Natalie Portman) som nu är senator reser till Coruscant för en röstning för ett projekt att skydda den republikanska armén. Hon råkar ut för ett attentatsförsök och Jedi rådet ser till att Annakin Skywalker (Hayden Christensen) som nu är fullvärdig lärling hos Obi-Van Kenobi (Ewan McGregor) blir hennes livvakt.
Det här blir ett test för Annakin som inte bara slåss med saknaden av sin mor utan även dom starka känslorna för Padme.
Effekterna kan man väl inte klaga på, dom är mäktiga och snygga men för övrigt är detta en irriterande rörig film som när den inte fylls av långa tråkiga strids och krigs-scener med skjutande, explosioner och rymdskeppsjakter i all oändlighet bjuder på romantiska scener med solnedgångar och vattenfall där Annakin och Padme förklarar sin kärlek för varandra. Hayden Christensen och Ewan McGregor är också tyvärr alldeles för gråa och trista i sina karaktärer för att det ska bli intressant.
