Captain America - The Winter Soldier (2014)

 

Nick Fury (Samuel L Jackson) upptäcker att någon ond kraft befinner sig mitt inne i kärnan av SHIELD och han hinner precis överlämna bevis för detta till Steve Rogers (Chris Evans) innan han skjuts.

Rogers hinner knappt hoppa i Captain America-utstyrseln innan han inser att han är ett jagat byte och han får hjälp av The Black Widow (Scarlett Johansson) och kompisen Sam (Anthony Mackie) att hålla sig undan och samtidigt försöka ta reda på vem som ligger bakom allt.

Man hinner ta ungefär två andetag i början av den här historien innan allting brakar loss för att sen fortsätta i ett explosionsartat tempo med enastående filmade biljakter, fighter och skottlossningar för att sen avslutas med en sammandrabbning som är som ett dubbelt nyårsfyrverkeri.

Strålande regisserat av bröderna Anthony och Joe Russo, skådespelarna är bra och fotot av Trent Opaloch är imponerande coolt och effekterna övermäktiga.

Riktigt bra och maffig underhållning där Captain America förvånat står inför en motståndare som han väl känner till sen gammalt.

 

Beck - Döden i Samarra (2020)

 

En Syrisk kandidat till Nobels Fredspris blir brutalt mördad utanför ett hotell i Stockholm medans två delegater från Krigstribunalen i Haag väntar på honom innanför dörrarna. Ett politiskt väldigt känsligt fall för Beck-Gruppen att ta tag i.

En ganska tråkig och orealistisk historia där Martin Beck (Peter Haber) precis vaknat upp på sjukhuset efter att i förra filmen ramlat ihop på balkongen mitt framför ögonen på Grannen.

Man känner ju att manusförfattarna försöker fasa ut Martin Beck från berättelsen sakta men säkert och det jag retar upp mig på är att det ska vara så jädrans svårt att bara låta honom gå i pension istället för att precis som Kurt Wallander i den serien pumpa dom fulla med ett antal deprimerande sjukdomar.

Det verkar som om manusförfattarna börjar få dåligt med idéer och måste fylla ut historierna med personlig dramatik som inte heller blir speciellt intressant trots bra skådespeleri.

Näe, den här filmen var ett steg tillbaka.

Den Inre Kretsen av Mari Jungstedt (2005)

 

Den unga arkeologistuderande Martina Flochten försvinner spårlöst efter en sommarkonsert utanför Visby bara för att hittas några dagar senare mördad och upphängd naken i ett träd. Poliskommissarie Anders Knutas och hans kollegor tar tag i fallet samtidigt som dom undersöker gåtan med en häst som hittats utan huvud.

Den tredje historien om poliskommissarie Anders Knutas på Gotlandspolisen och journalisten Johan Berg som nu är far till en dotter med Emma och som mer eller mindre flyttat från Stockholm till ön där han nu också blir en bidragande orsak till att detta fallet löser sig som visar sig ha förgreningar långt tillbaka i tiden.

En klurigt ihopsatt berättelse där pengahungriga arkeologer och rituella sällskap går han i hand medans polisen Knutas drar i alla lösa trådar så gott det går samtidigt som han försöker få ihop lite ledig tid med familjen i sommarstugan.

Human Lanterns (1982)

 

Original titel:  Ren Pi Deng Long

En riktigt intressant och framförallt färgsprakande och mustig action, thriller, skräckis från Hong Kong där dom två mäktiga och rivaliserande Lung (Tony Liu) och Tan (Kuan Tai Chen) ska deltaga i byns årliga tävling om vem som kan skapa den vackraste lanternan.

Lung vänder sig till Chao Chun-Fang (Lieh Lo) som ska vara den bäste lanternmakaren men det visar sig då att Chao i många år planerat en gruvlig hämnd mot honom för en händelse långt tillbaka i tiden, en hämnd som han nu sätter i rörelse och där han även blandar in Tan.

Den här filmen är som sagt en sällan skådad färgexplosion med visuellt riktigt coola och snyggt filmade fighting-scenerier. Filmen har en liten ton av, För en Handfull Dollar och dom här scenerna nere i Chao's blodiga verkstad som är fylld av avhuggna huvuden, kroppar och allehanda tortyrredskap för ju tankarna till gamla engelska skräckfilmer eller till och med Dario Argento's verk.

Överdrivet skådespeleri och med löshår på skådespelarna som ser ut att ha blivit över vid Butterick's lagerrensning gör detta cineastiska färg fyrverkeri mera intressant än bra men jag hade ändå roligt i 1 timma och 35 minuter.

Se Upp för Jönssonligan (2020)

 

En alldeles strålande hyllning till dom gamla Jönssonligan-filmerna och huvudkaraktärerna i dessa signerad Henrik Dorsin och Tomas Alfredsson där Dorsin ikläder sig rollen som mästertjuven Charles Ingvar Jönsson som tillsammans med Ragnar Vanheden (Anders "Ankan" Johansson), Doris (Hedda Stiernstedt) och Dynamit-Harry (David Sundin) ska stjäla tillbaka den mytomspunna stenen Karelens Hjärta som givetvis ligger inlåst i ett Franz Jägerskåp, ett antal våningar ner under en av Hötorgsskraporna.

Det är gjort med fingertoppskänsla, varje scen är i detalj väldigt genomtänkt och det är en riktigt rolig nostalgitripp med en hel hoper enastående karaktärer där bla Lena Olin och Reine Brynolfsson är hysteriskt roliga som Anita & Televinken, två gangsters som driver ett grossistlager i Slakthusområdet.

Riktigt roligt och välgjort.

Liar Liar (1997)

 

Fletcher Reed (Jim Carrey) är en otroligt skicklig advokat som har byggt sin karriär på att ljuga för alla, tyvärr så sviker han sin son Max (Justin Cooper) också som han ändå älskar över allt annat vilket för med sig att hans exfru Audrey (Maura Tierney) funderar på att flytta till Boston med sin nya pojkvän Jerry (Cary Elwes).

När Max fyller år, en födelsedag som givetvis Fletcher missar men som han lovat att komma på så önskar Max att hans pappa inte ska kunna ljuga på ett helt dygn. Önskningen som av någon magisk oförklarlig anledning slår in gör att Fletchers hela liv vänds upp och ner på ett enda ögonblick.

En ganska typisk sötsliskig amerikansk historia egentligen men som fungerar enastående bra tack vare Jim Carrey som här i nästan varje scen han är med i får användning av precis alla kroppsdelar han bär på från tårna till örsnibbarna. Det är hysteriskt roligt varenda sekund han är i bild och det gör att man köper historien och det är nästan synd om dom andra skådespelarna som ju ändå är bra men som här förpassas till kulisserna.

 

Villospår (2001)

 

Den här historien var väldigt mörk och dyster och dom medverkande likaså, Kurt Wallander (Rolf Lassgård) mår dåligt mest hela tiden över det mesta runtomkring honom och hans kollegor vandrar mest omkring som gråa spöken utan att vara det minsta intressanta på något sätt och det finns inte en enda sekund av humor eller färg någonstans.

Inget ont att säga om historien av Henning Mankell men regin av Leif Magnusson kändes rätt deprimerande.