Cleo - Säsong 2 (2002)

Cleo (Suzanne Reuter) som höll på att bli ihjälskjuten av Åke (Johan Rheborg) i slutet på förra säsongen lever inte längre något singelliv utan har nu ett förhållande med sin chef Claes (Loa Falkman), Frank (Gustaf Hammarsten) har det lite problematiskt med sin pojkvän vs sina föräldrar och Cleo's son Jonas (Gustaf Skarsgård) vet inte vilket ben han ska stå på när det kommer till kärlek.

I den här andra säsongen så har humorn tagit ett litet steg tillbaka till förmån för allvar och drama och även om det till och från är förbannat roligt så har tempot saktats ner betydligt. Skådespelarna är fantastiska i sina mer eller mindre kufiska karaktärer men om man ska jämföra serien med en slips så var den första säsongen en färgglad oknuten som vajade friskt i vinden medan den här säsongen mera kändes som en snygg och elegant, knuten mörkblå som sitter oklanderligt på plats. 

Pocahontas (1995)

Året är 1607 och ett engelskt skepp under ledning av den girige guvernören Ratcliffe (David Ogden Stiers) har precis kastat ankar utanför Virginias kust där guvernören räknar med att hitta guld. Med på resan är också den berömde äventyraren John Smith (Mel Gibson) som så fort han kommit iland beger sig iväg för att undersöka området och då stöter ihop med den vackra unga indianprinsessan Pocahontas (Irene Bedard). Kärlek vid första ögonkastet vilket innebär problem här eftersom guvernören vill döda alla indianer och Pocahontas far, hövdingen Powhatan (Russell Means) inte hyser några varmare känslor för främlingarna.

Den här filmen som är den 33:e animerade långfilmen från Disney vann en del priser för sin musik och det är väl egentligen det enda som den här produktionen har att luta sig emot för resten håller faktiskt ganska låg kvalitet. Det var många år sedan jag såg denna första gången och jag minns faktiskt inte att animeringen var så stel och själlös och dom bifigurer som i Disney's produktioner brukar stå för det komiska och intressanta här är helt karaktärslösa och bleka. Historien funkar väl okey men när det är över 20 personer som suttit och skrivit manus så borde den väl vara det tycker man.

En av dom sämre animerade långfilmerna signerade Walt Disney Studios.

Chernobyl - Säsong 1 (2019)

I april 1986 så exploderade en reaktor i kärnkraftverket Tjernobyl och radioaktiva partiklar spreds över en stor del av Europa. Tusentals människor i närheten av olycksplatsen dog på bara någon vecka och ännu fler dog efter några år i sjukdomar till följd av olyckan som egentligen aldrig behövde ha hänt. Den här serien i 5 delar visar på ett fascinerande dramatiskt sätt hur sovjetisk byråkrati och rädsla gömde alla negativa resultat och fel för att det inte skulle visa på några brister i det kommunistiska systemet och hur, när olyckan ändå skedde, tjänstemän och politiker ändå ljög för att inte sanningen skulle komma fram.

Några modiga människor vågade ändå gå emot Centralbyrån och KGB, ställa sig upp och berätta sanningen och det var dom som såg till att denna katastrof kunde mildras, åtminstone något. Skådespelarna i denna serie med Jared Harris som fysikprofessorn Valery Legasov, Stellan Skarsgård som den i början så kommunistiskt strikte politikern Boris Shcherbina och Emily Watson som spelar kärnfysikern Ulana Khomyuk är enastående bra och miljöerna känns så äkta att det ligger en dokumentär känsla över hela produktionen, att skådespelarna sen är riktigt porträttlika verklighetens personer gör ju allt bara ännu mer realistiskt.

Serien har regisserats av Johan Renck som här har gjort ett enastående jobb tillsammans med fotografen Jakob Ihre som verkligen visar upp en sunkigt brungrå bild som ligger som en deprimerande tung filt över allting.

Förutom en dramatisk explosion i början så händer det ju inte så mycket, det är mest diskussioner och så några obehagliga besök på sjukhuset där offren för strålningen tas in men det är ändå intensivt spännande precis hela tiden där varje mening som sägs betyder oändligt mycket för slutresultatet.

Det är dramatiskt, fascinerande, tragiskt men ändå vackert på något konstigt sätt mitt i all död och galenskap och det enda jag hakade upp mig lite på är att filmskaparna inte kunnat hålla sig till ett språk utan blandar engelska och ryska, vilket faktiskt känns lite dåligt men som ändå inte stör helhetsintrycket nämnvärt.

Transformers - The Last Knight (2017)

Regissören Michael Bay har ju sagt att det här är den sista filmen om Transformers som han kommer att vara inblandad i och det känns väl nästan som om det är så för här har han ju verkligen försökt stoppa in så mycket det bara går under dom 2 timmar och 34 minuter som allting håller på. Om dom tidigare filmerna varit sci-fi, action-historier så är det här mera action, äventyr, sci-fi, komedi och jag kan väl förstå att dom riktiga Transformersnördarna inte gillar detta.

När vi som tittare slängs in i handlingen så hamnar vi på ett slagfält i England på 400-talet där Kung Arthur och hans välkända riddare är mitt uppe i grymheter mot ett motståndargäng som vi inte riktigt får veta vilka dom är men som ser ut ungefär som dom statister som var med i Braveheart. Arthur (Liam Garrigan) och hans grabbar håller på att få smisk när helt plötsligt den onyktre trollkarlen Merlin (Stanley Tucci) glider in på scenen med en trehövdad drake i släptåg som då gör slut på stridigheterna till Arthurs favör. Den här draken har han kunnat framkalla med hjälp av en speciell stav som han fått av en Transformer som legat och kurat i bergen under en längre tid och som Merlin blivit lite bundis med.

Ja sen så kastas vi ju fram till nutid där förra filmens hjälte Cade Yeager, även i denna film spelad av Mark Wahlberg gömmer sig på en bilskrot där han räddar och lagar Transformers som nu är jagade över hela planeten eftersom myndigheterna tröttnat på den förstörelsen som följt i deras spår. Efter diverse skjutande och jagande från både myndigheter och rymdvarelser så kommer han i alla fall i kontakt med en äldre gentleman från England vid namn Sir Edmund Burton (Anthony Hopkins) som säger sig veta att hotet från rymden kan fixas med just den där staven från 400-talet och att den som kan hitta den är den numera enda levande släktingen till Merlin, den vackre historieprofessorn Viviane Wembley (Laura Haddock) som givetvis till en början inte alls tror på dessa barnsliga sagor om Kung Arthur, riddarna kring det runda bordet och trollkarlen Merlin.

I filmen så dyker också några gamla välkända ansikten upp igen, den gode Löjtnant Lennox (Josh Duhamel) och så den smått galne fd agenten Simmons (John Turturro) men annars så är det här nog den mest annorlunda av dom fem filmer som gjorts, här har mycket kraft lagt på komiken och personligen så tycker jag som aldrig har varit någon Transformersnörd att det funkar bra. Man känner också igen en hel del detaljer från en massa andra filmer och det är nog medvetet gjort och med glimten i ögat (Hoppas jag). Det finns en robotbutler som heter Carson som ser ut som C3PO:s brorsa och som slänger ur sig lustiga kommentarer i parti och minut och sen så finns det en sunkigare men gulligare variant av R2D2 och i en del scener i slutet så känns det nästan som om man hamnat någon av Alien-filmerna.

Mark Wahlberg tycker jag är bättre än vad Shia Labeouf var som hjälte, han är lite ruffigare och med mer muskler än den förre finnige tonåringen och Anthony Hopkins som Sir Edmund Burton vet ju alltid vad han sysslar med. Det är förbannat snyggt, det visuella är imponerande och coolt, det är full fart och riktigt roligt emellanåt även om historien ibland känns väldigt rörig.

Om man nu inte vill tänka utan bara luta sig tillbaka och bli underhållen så har man över två timmar här som borde lösa det.

Transformers - Age of Extinction (2014)

Det har nu gått fem år sedan slaget mellan Autobots och Decepticons höll på att ödelägga hela Chicago. Uppfinnaren Cade Yeager (Mark Wahlberg) bor med sin dotter ute på landet och får en dag chansen att köpa en gammal lastbil för nästan ingenting. Väl hemma igen så upptäcker han att lastbilen är Autobots ledare Optimus Prime och nu dröjer det inte länge förrän gården kryllar av agenter med dragna vapen beredda att döda för att lägga vantarna på den skadade roboten.

I den här fjärde filmen om dom goda och onda robotarna från yttre rymden så har regissören Michael Bay dragit ner lite på specialeffekterna och låter faktiskt skådespelarna ta ett kliv fram och agera lite vilket känns bra men då är också filmen till en början också mera som en ordinär actionfilm med lite biljakter och sånt som ingår i den genren, det är först mot slutet när hela gänget befinner sig i Hong Kong som han låter specialeffektsmakarna härja fritt och då smäller det också rejält.

Det känns dock som att effekterna i den här filmen inte riktigt är så genomarbetade som i den förra, det är lite slarvigt på sina håll.

Av dom som var med i dom tidigare filmerna syns inga spår, här är det Mark Wahlberg som spelar den bonniga hjälten Cade och i rollen som skurken Harold Attinger ser vi den annars så roliga Kelsey Grammer.

Det är bra och underhållande, bäst skådespelare hittills, till och från riktigt coolt.

Brottsplats Prag - Václav Erben (1976)

Original Titel:  Efektivné Mrtvá Zena

På den lilla intima teatern i Prag med det något udda namnet Teatern i Pussarna så hittas en kvinna brutalt mördad. Gärningsmannen har använt sig av ett sådant övervåld att det tar en bra stund innan identifieringen av offret är klar.

Poliskommissarie Michal Exner och hans närmaste man Beránek får hand om fallet och det visar sig snart att det finns en hel del personer som kan läggas till på listan över misstänkta.

En riktigt spännande, rolig och bra kriminalhistoria med den välklädde kvinnotjusaren Exner som spårhund i ett Tjeckoslovakien som vid den här tiden fortfarande var någon form av Sovjetisk lydstat och där människorna levde under tyngden av en kontrollerande kommunistisk regering.

Författaren Václav Erben tar ändå ut svängarna ordentligt och hymlar minsann inte med att det finns människor i samhällets maskineri som kan och tar för sig av västerländsk lyx och skaffar sig andra fördelar. 

Med ett brutalt mord som grundsten så är detta mycket roligt och riktigt bra och den käre Exner kan man nästan likna vid en softare variant av James Bond.

Transformers 3 (2011)

Original Titel:  Transformers - Dark of The Moon

En hemlighet som varit dold sen dom Amerikanska astronauterna landade på månen 1969 avslöjas nu när dom onda Decepticons ännu en gång vänder sig mot Jorden, människorna och deras beskyddare Autobots.

Sam Witwicky (Shia LeBouf) har sina egna problem med att försöka hitta ett jobb och samtidigt se till att flickvännen Carly (Rosie Huntington-Whiteley) och föräldrarna är nöjda och tycker väl att han kunde behandlas lite bättre, hjälte som han ändå är efter att ha varit med om att tidigare rädda vår planet två gånger.

I den här filmen så har regissören Michael Bay verkligen sänkt hastigheten och har en mycket känsligare fot på gaspedalen än i den förra historien som gick i en smått kaotisk fart.

Här får man ju som tittare tid att njuta av alla enastående specialeffekter vilket ju fortfarande är den detaljen som driver dom här berättelserna framåt. Skådespelarna är egentligen bara statister allihopa och det kanske dom är medvetna om för några större intryck gör dom inte trots att den här filmen innehåller en hel del kända aktörer. Förutom Shia LeBouf som för tredje gången spelar Sam så är också John Turturro med för tredje gången, Frances McDormand ses som ansvarig för den nationella säkerheten och så en överspelande John Malkovich vars karaktär Bruce Brazos tyvärr känns totalt meningslös i den här historien.

Det finns också en längre scen på Sams arbetsplats med asiaten Jerry Wang som på ett bisarrt underligt sätt vill varna honom för kommande faror och jag vet inte om filmmakarna har tagit med denna scen för att det ska vara roligt men tyvärr så är den bara konstig och ger inte historien någonting sen så har Sam givetvis en kvinna vid sin sida, ännu en totalt karaktärslös plastliknande dam som spelas av Rosie Huntington-Whiteley. Man undrar ju när han ska skaffa en riktig levande flickvän.

I början av filmen så finns det ett par rätt coola scener som visar månlandningen och vad dessa astronauter egentligen hittade däruppe på månens mörka baksida och coolare blir det ju sen på Jorden i nutid då astronauten som var med 1969, Buzz Aldrin som spelar sig själv får träffa roboten Optimus Prime.

Bortsett från ganska träigt skådespeleri och ibland en rätt rörig historia så är ju detta mustigt och maffigt, det är enastående mäktiga scenerier och plåtskrammel så det står härliga till.

Underhållande är det minsann.