Temple (2017)

Tre amerikanska turister befinner sig i Japan där dom ska söka upp antika tempel. I en bokhandel så får dom tag i en bok om ett övergivet tempel uppe i bergen men som dom blir varnade för att besöka.

Den här filmen regisserad av Michael Barrett utspelar sig i Japan och är faktiskt bara 78 minuter lång och då används ungefär 60 av dom minuterna till att försöka bygga upp någon sorts mystisk stämning för att sen avslutas med en massa läskigheter i så gott som totalt mörker där man som tittare inte riktigt vet vad som händer och känslan är väl ungefär det när allting är över också.

Vad tusan var det som hände egentligen?

Jag tyckte dom inledande scenerna lovade en hel del men sen så blev det ingenting av detta egentligen.

First Blood (1982)

Vietnamveteranen John Rambo lever ute på luffen och kommer till den lilla orten Hope där sheriffen Teasle ganska snabbt låter honom veta att dom inte är så förtjusta i såna lodisar som honom och ger honom skjuts ut från stan bara för att se i backspegeln när han släppt av honom att han vänt och är på väg tillbaka.

Den här actionthrillern i regi av Ted Kotcheff är helt klart en av dom bästa och tyngsta i den genren som gjorts och Sylvester Stallone passar ju också riktigt bra i den här rollen där han ju faktiskt inte behöver prata så mycket utan där handlingarna för historien framåt och där samspelet mellan honom och Brian Dennehy som gestaltar sheriffen Teasle är enastående tajt.

Ett litet politiskt inlägg i debatten om hur många Vietnamveteraner behandlats i USA är det också även om det är action och spänning som är själva huvudtemat.

Riktigt bra film är det.

Monstret tar Hämnd (1955)

Org Titel:  Revenge of The Creature

Några vetenskapsmän har begett sig ner till Amazonas och fångat Monstret i den Svarta Lagunen och tagit med varelsen till ett akvarium i Florida för att undersöka det och givetvis tjäna pengar på den stackarn. Väl där så blir den jättepaddan lite betuttad i den kvinnliga forskaren Helen Dobson och rymmer från anläggningen.

Jack Arnold som regisserade den första filmen om den här arga paddliknande varelsen har även hållit i trådarna i denna uppföljare men tyvärr så har han här inte lyckats med någonting egentligen.
Skådespelarna är sömnigt tråkiga och förutom några vackra naturscenerier från Amazonas i början av historien så är detta riktigt jädra uselt.
En rolig detalj är ju dock att Clint Eastwood är med några sekunder i början av filmen som laboratorieassistent där han har några repliker.

Leatherface (2017)

Den unge Jedidiah Sawyer växer upp i en bisarr familj som inte drar sig för att döda för att hålla ihop släkten. Efter att hans äldre bröder mördat dottern till sheriffen i regionen så låses alla syskon in på det lokala mentalsjukhuset The Gorman House Youth Reformery där den styrande Dr Lang inte drar sig för att använda sig av tortyr för att hålla ungdomarna fogliga.

Den här filmen ska ju berätta historien om hur Leatherface blev den grymma mördaren han blev och det gör den väl men historien går ju inte hand i hand med den filmen i serien som ju hette The Beginning, kom 2006 och som berättade en helt annan historia, dock något kortfattad.

Jag gillade den här filmen även om jag tyckte historien i föregångaren var coolare, den här filmen skulle egentligen kunnat vara en skräckthriller med ett eget liv utan att behöva gömma sig under Motorsågsmassakerns skyddande vingar för den är så pass bra att den klarar av det och sen så är den så olik dom andra i serien så tog man bara bort dom här motorsågssekvenserna som ju faktiskt inte är många så hade den kunnat bli en egen mycket bra och intressant film.

En intressant detalj är ju att Tobe Hooper som 1974 regisserade den allra första Motorsågsmassakern har producerat denna och även den förra där ju då grundhistorierna är helt olika. Han verkar inte riktigt veta vilket ben han ska stå på här.

Regissörerna som är två och heter Alexandre Bustillo & Julien Maury har i vilket fall som helst pusslat ihop en psykologisk skitigt grym och väldigt rå film med bra skådespelare och läskiga miljöer.

Son of Kong (1933)

Filmaren Carl Denham gömmer sig i New York, jagad av människor och myndigheter som vill stämma honom för att tidigare ha tagit jättegorillan King Kong till staden och som dödat en massa människor och förstört för miljoner dollar. Han blir kontaktad av den gamle kaptenen Englehorn som också lever under hot och som kommer med förslaget att dom ska fly landet med fartyget och bege sig mot Söderhavet.

Inte lång tid efter att filmen King Kong haft premiär så kom den här uppföljaren i regi av Ernest B. Schoedsack.

Robert Armstrong spelar även här filmaren Carl Denham som mer av en slump ännu en gång hamnar på ön Skull Island och givetvis så är det en kvinna med i sällskapet också vid namn Hilda och som gestaltas av Helen Mack.

Denna gång är det ju en skatt dom letar efter men så snubblar dom plötsligt över King Kongs son (hur dom vet att det är sonen förtäljer inte historien) som till skillnad då från sin rätt buttre farsa visar sig vara en riktigt trevlig apa som hjälper våra vänner med både det ena och det andra.

Näe, detta var en rätt sunkig fortsättning på en av filmhistoriens största klassiker även om det finns en del snygga scener att njuta av.

Den känns snabbt och okänsligt ihoprafsad och det finns många frågetecken och den framkallar mer skratt än spänning.

Coco (2017)

Trots sin familjs mångåriga förbud mot musik så drömmer den unge Miguel om att bli musiker som sin stora idol Ernesto de la Cruz.

I desperation så söker han upp Ernestos mausoleum för att låna gitarren som hänger där bara för att sekunder senare befinna sig i dom dödas värld.

En fantastisk animerad film som kanske inte passar dom allra yngsta som kanske har lite svårt att ta in allvaret i historien och sen så finns det inte så många roliga sidokaraktärer att skratta åt förutom en hund som inte är alltför smart.

Men det är roligt för oss som varit med och sett mycket animerad film genom åren, det är enastående snyggt med döden som huvudtema och det här med att aldrig glömma dom som inte finns med oss längre utan behålla kärleken och minnet av dom.

Familj, vänner och storheten i att kunna förlåta.

En av dom absolut bästa animerade filmer på många år.

Alien: Covenant (2017)

https://youtu.be/svnAD0TApb8?si=N7LNKsNhSfaehZ4k

11 år efter dom katastrofala händelserna på planeten LV-223 så är rymdskeppet Covenant på väg till planeten Origae-6 för att inleda en kolonisation och byggandet av en ny värld.

Innan dom anländer så fångar dom dock upp ett nödmeddelande som gör att dom landar på en liten närliggande planet som nästan känns som en kopia av Jorden.

Om regissören Ridley Scott for iväg lite väl flummigt och filosofiskt i den förra filmen Prometheus så har han här istället mer tittat tillbaka till stämningen som fanns i den allra första Alien-filmen från 1979, i stora delar så känns det faktiskt nästan som en elegant nyinspelning och det är till och med så att han har slängt in ordagranna repliker från den första filmen som jag hoppas han gjort som en kul grej så att han inte bara glömt bort vad han gjorde i slutet av 70-talet.

Dom frågetecken man satt med efter att ha tittat på föregångaren Prometheus hoppades man ju att man skulle få svar på här men tyvärr så blev det inte riktigt så.

Det är i alla fall en jävligt visuellt läcker film med bra skådespelare och häftiga och läskiga effekter och som sagt så känns det lite mer jordnära än den förra filmen i serien.