Ginger Snaps Back: The Beginning (2004)

Vi befinner oss i mitten av 1800-talet, dom två systrarna Ginger och Brigitte är på väg genom Kanadas snöfyllda vildmark på hästryggen när dom råkar ut för en olycka vilket gör att hästen drar sin kos.

Dom blir räddade av en indian som för dom till ett fort i närheten där ett antal män håller till. Dom menar på att det är någonting demoniskt i skogarna runt fortet som gör att dom måste hålla vakt dygnet runt.

Där dom två första delarna i den här filmserien utspelar sig i nutid så slängs vi här helt oförklarligt tillbaka 150 år i tiden för att på något sätt få en förklaring till systrarnas förflutna (det är ju samma systrar som i del 1 och 2).

Någon förklaring fick man dock inte och det var väl det som blev den här filmens fall, det var så mycket lösa trådar som inte satt fast någonstans så frågetecken fanns det en hel del av.

Skådespelarna var dessutom väldigt träiga och tråkiga vilket gjorde att gäspningarna tog över den sista halvtimman.

Näe, regissören Grant Harvey verkar inte riktigt haft koll på vad han sysslat med här och det aldrig vare sig dramatiskt eller speciellt läskigt.

Halloween II (2009)

Efter dom fruktansvärda händelserna i staden Haddonfield bor nu Laurie Strode hos Sheriffen Lee Bracket och hans dotter Annie.

Hon kämpar varje minut, vaken som sovande med mardrömmar om hennes bror Michael Myers vars kropp inte hittades efter att han försvunnit under transporten till bårhuset.

Den här uppföljaren av regissören Rob Zombie kör igång direkt efter hans förra film Halloween från 2007 men där den följde originalet från 1978 hyfsat bra så har han här i del II egentligen gjort filmen baserat på en helt ny historia långt ifrån del II från 1981.

Eftersom man tror att den mest ska utspela sig i sjukhusmiljö så blir man efter en stund lite konfunderad men när det släpper så är detta väldigt bra.

Det är våldsamt tungt och rått, det är som att sitta inuti en av Cozy Powells baskaggar i 1 timma och 45 minuter

Påfrestande både psykiskt och fysiskt.

I den förra filmen av Zombie så tog det en stund att acceptera Myers som en långhårig hippie i vårdutstyrsel men här med lika långt skägg som hår så köpte jag detta direkt och han blev ju inte mildare när han satte på sig den klassiska masken direkt.

Filmen är ju i första hand en kamp mellan Myers och hans syster Laurie, alla som Myers dödar är bara små hinder för honom på vägen till systern men det är också en en psykologisk kamp mellan Sheriffen Lee Bracket som enastående spelas av Brad Dourif och Doktor Loomis (Malcolm McDowell) som ju försöker tjäna pengar på Myers och hans offer genom böcker och TV-shower.

Tung regi av Rob Zombie, bra foto av Brandon Trost och psykologisk påfrestande musik av Tyler Bates.

Det är våldsamt, otäckt brutalt och riktigt jädrans bra.

Frankenstein Möter Varulven (1943)

Org Titel:  Frankenstein meets The Wolf Man

Larry Talbot vaknar upp på ett sjukhus i Cardiff och har ingen aning om hur han kommit dit.

När hans minne börjar att återvända kommer han ihåg hur han under fullmånen förvandlas och att han mördat flera personer.

Hans läkare Dr Mannering börjar att undersöka saken och upptäcker att Talbot dött för fyra år sedan och att hans grav är tom.

Den här filmen borde ju egentligen heta Varulven möter Frankenstein för det är Varulven eller Larry Talbot som han heter när han bär kostym och inte ylar som är huvudfiguren i historien och som ju letar efter Dr Frankenstein men istället råkar snubbla över hans skapelse (Monstret kallad) som är infrusen i is i ruinerna av det gamla slott där Dr Frankenstein utförde sina hemska experiment.

Detta är ju en historia om Varulven där Frankensteins Monster kommer in efter halva filmen och får vara med och röja lite kan man väl säga.

Lon Chaney Jr som Varulven och Talbot är bra men Bela Lugosi som Frankensteins Monster är ett skämt som stapplar omkring och ser ut som en stelare variant av den onda häxan i OZ.

Regissören Roy William Neill gjorde en en hel del filmer både före och efter denna om detektiven Sherlock Holmes och kunde ju det här med dimhöljda hedar och ruskiga kyrkogårdar men han var nog inte så bekväm med själva skräckgenren så denna film håller tyvärr inte måttet trots riktigt sjysst visuellt arbete av fotografen George Robinson.

Egentligen så hade ju Frankensteins Monster en hel del scener i filmen där han pratar men dessa klipptes senare bort så i den slutgiltiga filmen så är han stum.

Hur det än är med det så hade nog inte fimen blivit så mycket bättre ens om Monstret sagt ett och annat.

Näe, detta var inget roligt.

Dominion: Prequel to The Exorcist (2005)

Arkeologen och fd prästen Lankister Merrin håller på med en utgrävning i norra Kenya där dom en kristen kyrka hittats begravd i sanden.

Kyrkan visar sig ha byggts flera hundra år innan kristendomen kom till regionen.

 Historien om tillkomsten av den här filmen är lite komplicerad. Regissören Paul Schrader fick jobbet att regissera filmen under namnet Exorcist: The Beginning och han var så gott som klar när produktionsbolaget stoppade allting pga att dom tyckte att den innehöll alldeles för lite skräck och blod och antagligen inte skulle gå bra på biograferna.

Schrader sparkades och istället så anställdes den finska regissören Renny Harlin som började om från början och regisserade en ny film, med nya skådespelare (utom Stellan Skarsgård) men med samma namn och som sen hade premiär 2004.

Denna film fick dock dålig kritik av både recensenter och publik så produktionsbolaget kontaktade ånyo Paul Schrader och bad honom komma tillbaka och slutföra hans första film, vilket han gjorde (efter gedigen dollarövertalning) och den filmen fick då premiär 2005 under namnet Dominion: Prequel to The Exorcist.

Jo, den här filmen håller bra mycket högre klass än kopian om man nu får kalla den det, den är regisserad med ett helt annat handlag och även om den inte innehåller lika mycket skräck så är den ändå på något sätt läskigare.

Stellan Skarsgård är enastående som Fader Merrin som brottas med personliga trauman från Andra Världskriget, sin kristna tro och nutida demoner och den engelska skådespelaren Julian Wadham likaså som den till galenskap principfasta Major Granville.

Dom sista 20 minuterna då allting kommer till sin spets är dock dom sämsta i filmen tyvärr men fram till dess så är det spännande, dramatiskt och lite demoniskt läskigt.

Jumanji Welcome to The Jungle (2017)

Under en kvarsittning då eleverna Spencer, Fridge, Bethany och Martha ska städa ett förråd på skolan så hittar dom ett till synes gammalt TV-spel.

Dom kopplar in det i TV:n som finns i rummet bara för att ögonblicket senare befinna sig i en helt annan värld och i helt andra kroppar.

Man behöver inte ha sett filmen Jumanji från 1995 för att hänga med i handlingen här, man kan se detta som en väldigt fristående fortsättning med bra bruksanvisning.

Ett ganska svulstigt djungeläventyr med hyfsat charmiga aktörer i dom ledande rollerna, speciellt Jack Black som gestaltar Bethany, en ung snygg och självupptagen kvinna som fastnar i en medelålders lite rund och manlig kropp och där hennes feminina sida skriker om att få tillbaka sin egen kropp tills hon fascinerat upptäcker vad hon nu har mellan benen.

Regissören Jake Kasdan som mest sysslat med TV-serier har tittat en del på såna här äventyr, det märks för han har snott från en herrans massa filmer men det gör ju ingenting om man nu gör det bra och med hjärta.

Tyvärr så är det ju inte riktigt bra, filmen håller som tillfällig underhållning och man fnissar en del under dom två timmar den håller på men i slutändan så var det här bara sisådär.

John Wick: Chapter 2 (2017)

Bunden till ett kontrakt signerat i blod så måste John Wick åta sig ett uppdrag som han egentligen inte vill.

Målet är att döda kvinnan som styr den Italienska maffian Gianna D'Antonio och uppdragsgivaren är hennes egen bror Santino.

Där den första filmen i serien om den fd lönnmördaren John Wick var rätt intressant så måste jag säga att jag tappade intresset väldigt snabbt i denna.

Innan ens förtexterna börjat rulla så har han väl skjutit ihjäl 20 personer så man är ju redan mätt när själva filmen sätter igång.

Sen så fortsätter allting på samma sätt. 

Keanu Reeves skjuter ihjäl fler busar än ord han låter passera mellan läpparna och varför han gör det har man bara efter en liten stund glömt bort, historien är inte prio ett i denna film.

Filmen är regisserad av Chad Stahelski som också gjorde den första John Wick och det märks att han är stuntman i grund och botten för actionscenerna är ju enastående snyggt koreograferade, fotot av Dan Laustsen jävligt tajt och så riktigt tung musik av Tyler Bates och Joel J Richard men detta räcker tyvärr inte för att rädda den här filmen som jag tyckte bara till slut blev en gäspning.

En rolig detalj är ju att regissören Chad Stahelski var Keanu Reeves stuntman i Matrixfilmerna.

American Assassin (2017)

Mitch Rapp förlorar sin flickvän i en terroristattack på Ibiza när dom precis förlovat sig.

Efter det så tillbringar han varje vaken sekund med att planera för hämnd.

Samtidigt som han lyckas med att infiltrera en terroristcell i Libyen så fångar CIA upp honom bara för att ge honom två alternativ, fängelse eller arbete.

Den här filmen bygger på en väldigt populär bokserie och det är tänkt att det ska bli fler filmer om den unge Mitch Rapp som lite utav en slump blir en av CIA's främsta terroristbekämpare.

Filmen känns som en blandning av Jason Bourne och Mission Impossible med en liten ton av James Bond så det är ju egentligen ingenting nytt som presenteras här men det är ändå hyfsat spännande och det är lite råare och mera med fötterna på jorden än dom filmserier jag ovan nämnde.

Våldet och actionscenerna är inte alls sådär Hollywoodskt snyggt utan skitigare och hårdare, dom blåmärken som dom inblandade får bär dom med sig under hela historien.

Dylan O'Brien som spelar Mitch Rapp som har otroligt svårt för att lyda order och rätta sig i ledet var väl rätt sjysst i den rollen men annars så är det väl Michael Keaton som den brutalt hårde CIA-agenten Stan Hurley som man minns bäst.

Filmen är regisserad av Michael Cuesta som hittills mest sysslat med TV-serier (Bla Dexter, Homeland och Six Feet Under) och som pusslat ihop detta rätt bra med hjälp av fotografen Enrique Shediak som står för ett tajt kameraarbete och så bra tät musik av Steven Price.

Hyfsat spännande och dramatiskt dock känns det som om själva filmen aldrig riktigt lyfter utan håller sig på samma plan vad som än händer, den där riktiga toppen saknas.