Batman Begins (2005)

https://youtu.be/neY2xVmOfUM?si=Eocx201ttVsKXcYM

När Bruce Wayne är 8 år gammal så mördas hans föräldrar brutalt och Bruce blir dessutom vittne till mordet.

Han kommer aldrig över detta dåd och överlever dagarna och nätterna med hämnd i tankarna som enda drivkraft.

Som vuxen så flyr han civilisationen i USA till Asien där han kommer i kontakt med Henri Ducard (Liam Neeson) och Ra's Al Ghul (Ken Watanabe) som lär honom allt om rädsla, hämnd och rättvisa.

Christian Bale är alldeles utmärkt i rollen som Bruce Wayne alias Batman som patrullerar staden Gothams takåsar om natten,

faktum är att jag nog tycker att han hittills är den bäste.

Regissören Christopher Nolan har verkligen fläskat på med stilfulla och mustiga effekter och en hel del mycket bra skådespelare i birollerna såsom Michael Caine som betjänten Alfred och Morgan Freeman som uppfinnaren Lucius Fox.

Tyvärr så blir det dessa goda karaktärer som är dom mest minnesvärda i filmen och man sitter faktiskt och saknar Jokern och Pingvinen som ju verkligen var megaskurkar som var lika viktiga som Batman i dom första filmerna som kom på 1980-talet.

Tungt laddad actionunderhållning är det i alla fall om än något rörigt.

Safe Haven (2013)

https://youtu.be/p4vhm3_-3VM?si=XNFBa8dU6FpoazFC

Katie (Julianne Hough) är på flykt med en hel del mörka hemligheter i bagaget.

Hon hamnar i en liten hamnstad i North Carolina där hon slår sig ner och försöker att leva sitt liv utan att märkas alltför mycket.

Hon träffar ortens butiksinnehavare Alex (Josh Duhamel) och kärlek uppstår som gör att hennes hemligheter till slut tvingas fram ur mörkret.

Det är lite Amerikansk TV-film känsla över den här produktionen, det är snyggt, stilfullt och elegant men ändå ganska styltigt och långtråkigt.

Skådespelarna som är relativt okända är väl hyfsat bra men har inte det där speciella som gör filmen intressant och även om det är Lasse Hallström som regisserat denna så känns det inte riktigt som om hjärtat varit med ordentligt.

Han har dock kryddat hela anrättningen på ett riktigt smart sätt med några små teskedar av spänning i form av tillbakablickar som då gör att man ändå sitter kvar eftersom man ju blir nyfiken på vad som egentligen hänt denna unga till synes så oskyldiga Katie.

Den sista halvtimman bjuder på en rätt cool twist i historien också som ändå lyfter det här rätt mellanmjölksaktiga dramat så att det ändå i slutändan blir hyfsat intressant och rätt underhållande.

Filmen kanske var värd 3 ölglas egentligen men....Näe ändå inte.

Babycall (2011)

https://youtu.be/uwByqaE5b4s?si=xX0r024WNthwN144

Anna (Noomi Rapace) har precis kommit ur ett förhållande av psykisk och fysisk misshandel och har nu fått ett boende tillsammans med sin son Anders (Vetle Qvenild Werring) i en lägenhet på hemlig adress.

Hon klarar dock inte av att leva ett normalt liv eftersom hon är säker på att hennes ex-man kommer att hitta dom.

Den här filmen går ibland under namnet The Monitor men varför det är så vet jag inte..Hur som helst så är detta en Feel Bad-film av absolut högsta klass och mår man lite sämre så ska man nog inte titta på denna gråa och deprimerande historia.

Men, missförstå mig rätt.

Det är riktigt bra i allt detta mörker som omsluter huvudkaraktärerna och Noomi Rapace som den totalt schizofrene Anna är enastående bra.

Hennes och Kristoffer Joner som spelar elektronikförsäljaren Helges samspel är fantastiskt och det gör ont att titta på dessa trasiga människors försök att få tag i någonting ljust att glädjas åt.

I början av historien så känns ju detta som en rätt ordinär thriller där Anna och hennes som gömmer sig för en misshandlande far och man men sen efter ett tag när Anna tar med sig Anders till den lilla sjön som ligger en liten promenad från bostadsområdet så förändras allting och som tittare så blir det för ett tag fullt kaos i huvudet och efteråt blir ingenting sig likt igen.

Imponerande regi och historia av Pål Sletaune, fotot designat John Andreas Andersen är strålande tungt och grått och musiken som är komponerad av Fernando Velázquez likaså.

Det är svårt att inte bli tagen av detta psykologiska thrillerdrama och det känns i maggropen en lång stund efteråt.

A Liar's Autobiography: The Untrue Story of Monty Python's Graham Chapman (2012)

https://youtu.be/2pIMGFR09PI?si=vBsOFgj1QPZOnCqi

Graham Chapman skrev boken med samma namn och spelade dessutom in en hel del på band där han själv berättar ur sin dagbok och det är detta som är grunden i denna film som är en blandning av autentiskt rörliga bilder och animerade sådana.

Visst är det roligt att se och höra det gamla Monty Pythongänget och dessutom ett par andra av Englands stora komiker men det är dom animerade delarna i den här filmen som är behållningen.

Animeringen ändrar karaktär från minut till minut och blir till ett fyrverkeri i fantasi och genialitet.

Detta ska ju enligt Graham Chapman själv inte vara en helt sann självbiografi men det är nog en 50/50 blandning där och vad som är sant och inte spelar ingen roll egentligen, underhållande är det på typiskt Engelskt Monty Pythonskt sätt och en synd att denne store komiker gick bort så tidigt.

Wild Target (2009)

https://youtu.be/8axaecPy3CA?si=5HeOOFnToHOjAYXr

Den här filmen av Jonathan Lynn är en remake av den Franska filmen "Cible Émouvante" från 1993 men den har jag personligen inte sett ännu så några jämförelser kan jag inte göra.

Lönnmördaren Victor Maynard som strålande spelas av Bill Nighy är känd som den effektivaste och kallaste i sin genre.

Han utför sina uppdrag med minutiös noggrannhet ända tills den dag han får i uppdrag att mörda den kvinnliga bedragaren Rose (Emily Blunt).

Känslor som Victor aldrig förr känt visar sig plötsligt och han som i vanliga fall har kontroll på varje sekund på dygnet vet nu varken ut eller in.

Mitt i allt detta så får han den unge Tony (Rupert Grint) på halsen som har fått för sig att Victor är privatdetektiv och har i uppdrag att skydda Rose.

Själva upplägget har man ju sett i otaliga filmer förut men den första halvan av den här historien är riktigt bra och mycket rolig mest tack vare Bill Nighys enastående porträtt av den iskalla lönnmördaren Victor med sina hysteriska ticks.

Emily Blunt är rätt tråkig i sin roll faktiskt och den andra halvan av historien planar ut och blir till vilken vanlig lättsam buskis som helst.

Hela produktionen räddas av dom första 50 minuterna och Bill Nighy och den är värd att ses enbart på grund av honom.

Unstoppable (2010)

https://youtu.be/fyuoIqeL-bc?si=Xj03DBoclf9WHYjA

En slarvig tågbanearbetare ser till att ett 800 meter långt godståg fullastad med brandfarliga ämnen skenar iväg utan förare och skulle detta tåg spåra ut på fel ställe så kan en hel stad utplånas.

Dom höga cheferna på tågbolaget gör allt för att minimera kostnaderna medans den rutinerade Frank (Denzel Washington) och gröngölingen Will (Chris Pine) som befinner sig på ett tåg framför det skenande godståget gör allt för att rädda situationen.

Det dröjer inte många minuter i den här historien förrän gasen är tryckt i botten och sen är det fullt ös ända in över målsnöret.

Visst, det är proffsigt gjort och Denzel Washington är alltid sevärd trots att han här verkar jobba mest på rutin.

Tyvärr så blir det lite tråkigt och onyanserat när allt bara är full fart och efter ett tag så är man rätt trött på dessa svepande kameraåkningar fram och tillbaka över det skenande tåget.

Regissören Tony Scott är ju en skicklig hantverkare när det kommer till action men här har det blivit lite för stelt och förutsägbart för att det ska bli intressant och hur det slutar förstår man ju rätt tidigt.

Spännande till och från är det dock.

Casablanca (1942)

https://youtu.be/BkL9l7qovsE?si=VxvvUCAZB0Q0r4zK

En av dom största klassikerna i filmhistorien och en film som verkligen håller ännu.

Det är mitt under andra världskriget i staden Casablanca i dåvarande Franska Marocko,

staden har blivit en sluss för flyktingar på väg till USA men här samlas även människosmugglare, nazister och spioner i en salig blandning.

Mitt i allt så finns Rick Blaine (Humphrey Bogart) som ägare av Rick's Café där allsköns människor samlas på kvällarna och så den korrumperade polischefen Renault (Claude Reins) som ser till att ha ett finger med i allt som händer.

Fotot av Arthur Edeson är magnifikt, hans sätt att jobba med ljus och skuggor är imponerande och det är fascinerande att se hur han lagt en form av änglalik strålning över Ingrid Bergmans ansikte så fort hon är i närbild.

Humphrey Bogart och Ingrid Bergman är suveräna i dom två ledande rollerna men Claude Reins som den lille spjuveraktiga polischefen Renault är nog ändå den man minns bäst.

Varenda mindre karaktär i filmen spelas perfekt och regissören Michael Curtiz har skapat ett visuellt mästerverk där dialogen för historien framåt på ett sätt som nästan är oöverträffat i filmhistorien.

Det är spännande, dramatiskt och strålande vackert i detta imponerande Oscarsvinnande drama.