The Woman in Black (2012)

Det är tidigt 1900-tal och den unge juristen Arthur Kipps har nyligen blivit änkling och bor ensam tillsammans med sin dotter.

Han får i uppdrag av sin chef att reda upp ett dödsbo i en enslig liten by ute på den Engelska landsbygden och beger sig dit för att om möjligt glömma tragedin på hemmaplan.

När han anländer så visar det sig att den lokala befolkningen är allt annat än vänligt inställda till honom och det stora övergivna huset där han ska jobba gömmer en hemsk hemlighet.

I dagens uppsjö av skräckisar där det slösas med litervis av blod och inälvor så är det otroligt uppfriskande att se en film som är byggd på gammal hederlig spökgrund.

Här finns alla dom ingredienser för att det ska bli en mustig spökhistoria och regissören James Watkins har också verkligen blandat till alltihopa på ett utomordentligt sätt.

Ett stort övergivet hus, dimmiga hedar, fientligt inställda bybor, barn som mystiskt dör, en svartklädd dam som skymtas i tid och otid och så givetvis en gammal legend som cirkulerar runt i byn.

Daniel Radcliffe har bytt om från Harry Potter dräkten och gör här sin första roll utanför magikerskolan Hogwart.

Han är alldeles utmärkt i rollen som den deprimerade juristen Arthur Kipps som för att försöka glömma sin nyligen avlidna hustru, tar sig an detta uppdrag ute på landsbygden.

Han har god hjälp av den rutinerade skådespelaren Ciarán Hinds som spelar byns välbärgde man Daily och som vanligt är mycket bra.

Det är ett strålande och stämningsfullt foto, det är mysigt och läskigt in i varje knarrande dörr trots att det är en historia som kanske inte är speciellt annorlunda.

Paranormal Activity 3 (2011)

https://youtu.be/e70TX_photI?si=zND0qq237p3oSd6Q

Året är 1988, fotografen Dennis (Christopher Nicholas Smith) flyttar ihop med sin flickvän Julie (Lauren Bittner) och hennes två döttrar.

Det börjar snart höras mystiska ljud i familjens nya hus samtidigt som den yngsta dottern Katie (Chloe Csengery) påstår att hon ser och pratar med en man som hon kallar Toby,

som dock ingen annan ser.

Dennis placerar ut kameror i huset för att om möjligt få svar på vad det är för något skumt som händer.

Dom två systrarna Katie och Kristi som vi fick följa som vuxna i dom två första Paranormal-filmerna får vi här följa som små.

Vi får veta att spökerierna har följt med dom under hela deras liv och att det dessutom har att göra med deras arv.

Personligen så tyckte jag att denna var den sämsta av dom två jag sett hittills, den är inte alls lika läskig och det känns lite som om idéerna börjat sina lite.

Det går ju inte att flytta möbler, slå i dörrar eller kasta folk genom rum på hur många olika sätt som helst,

det känns lite som en upprepning.

När det sen också blandas in en gammal sekt av häxor i det hela så förvandlas hela historien lite mera åt en ordinär skräckfilm i stället för dom här dokumentära spökerierna som i dom två första som ju bands ihop på ett enastående sätt.

Visst är det riktigt läskigt i vissa scener men det är faktiskt mest spännande när det inte händer någonting alls för då sitter man själv och bygger upp skräckscenerier inom sig men det var väl kanske meningen.

Chawu (2009)

Trafikpolisen Kim blir förflyttad från storstaden Seoul till en liten ort uppe i bergen och tror att han kommer att få ett lugnt och stillsamt arbete med frisk luft och kanske även lite fiske.

När han anländer till platsen så visar det sig dock att polisen på plats har problem med någon eller något uppe i bergen som dödar befolkningen.

Regisören Jeon-Won Shin som även skrivit manus har byggt upp hela historien efter Peter Benchley's historia "Hajen".

Enda skillnaden är att denna utspelar sig uppe i bergen och inte på en turistfylld kust stad. Några scener är till och med faktiskt identiska från Steven Spielbergs filmatisering av "Hajen".

Polisen vill stänga av området från turism medans dom undersöker morden men höjdarna i området motsätter sig detta för att inte förlora intäkterna från från turisterna som kommer upp dit för att leva friluftsliv.

När väl en best är infångad och borgmästaren står och ler inför journalisternas kameror och meddelar att allting nu är över så dyker den åldrade rutinerade jägaren helt sonika upp och menar på att det inte är den som är skyldig till dåden.

Fotot är riktigt bra, effekterna rätt hyfsade men skådespelarna håller inte måttet i den här filmen som är en blandning av skräckfilm och komedi.

Poliserna springer omkring, snubblande och skrikande som en mix av Dupontarna och Stefan & Krister och som åskådare vet man inte riktigt på vilket ben man ska stå.

Idén var väl inte så pjåkig och det kunde ha blivit rätt sjyst men tyvärr.

The Other Man (2008)

Företagsledaren Peter upptäcker av en slump att hans fru, den kända skodesignern Lisa haft ett hemligt förhållande en längre tid.

Genom en mail adress i Lisas dator så hittar han italienaren Ralph och han reser till Milano för att konfrontera honom.

Det som börjar som ett svartsjukedrama förvandlas så sakteliga till att nästan bli en thriller och det finns en hel del små twister i historien längs vägen.

När Peter sitter på ett café i Milano och spelar schack med den helt ovetandes Ralph så blir spelet synonymt med dessa två mäns kamp om samma kvinna och det blir ett nervkittlande skådespel.

Det är en katt och råttalek där ingen är vad den utger sig för att vara och där dom får visa vilka dom är under pressade situationer..

Bra skådespelare med Liam Neeson, Laura Linney och Antonio Banders. Snyggt foto och ett rätt klurigt manus, tyvärr så blir det lite för stelt och ytligt ibland.

Blue Valentine (2010)

Dean och Cindy är ett medelklass par boende i en liten trevlig förort med sin dotter Frankie.

Cindy som arbetar som sjuksköterska börjar mer och mer fundera på deras förr så kärleksfulla förhållande och varför inte Dean som nu tillfälligt jobbar som målare inte har några som helst mål eller ambitioner i livet.

Det här var en otroligt kärleksfull och samtidigt smärtsam film att titta på.

Man får följa det här paret i återblickar när dom träffas och så nu i modern tid när kärleken och äktenskapet hamnat i någon sorts vakum där det inte verkar finnas några utvägar eller lösningar längre.

Dean är en otroligt varm människa som bryr sig om folk runtomkring honom och speciellt då dottern Frankie, Cindy är likadan mest på grund av sitt arbete men någonstans på vägen så har dom slutat att bry sig om eller ens se varandra,

dom är bara två fysiska kroppar som rör sig i samma hus, inte så mycket mer.

Ryan Gosling och Michelle Williams är helt fantastiska i det här enastående realistiska och gripande dramat och det är svårt att inte tappa andan när Dean börjar inse att hans familj är på väg att rinna genom hans fingrar.

Otroligt foto och säker regi och det var länge sedan som jag blev så här tagen av ett relationsdrama. 

Historien känns så äkta och sann så att den nästan kryper innanför skinnet på en, det blir nästan obehagligt intimt.

Denna produktion är så långt bort man kan komma från dom vanliga Amerikanska filmerna om detta ämne,

en frisk (om än något sorglig) filmfläkt.

Slå Nollan till Polisen (1954)

Original titel: Dial M for Murder

Den före detta tennisspelaren Tony Wendice är gift med den rika Margot och lever ett gott liv på hennes pengar. Han vet att hon under en längre tid haft ett förhållande med den yngre Mark Halliday och planerar nu med hjälp av en gammal skum vän att mörda sin fru för att kunna plocka ut ett fett arv.

 

Alfred Hitchcock var ju en av dom få regissörerna som kunde göra fantastiska filmer med mycket små medel,

den här historien är ju ett strålande exempel på detta.

Så gott som hela filmen utspelar sig i ett och samma vardagsrum, det är historien och skådespelarna som är maskinen i allt och som får det hela att rulla på.

Effekter och maffiga scenerier existerar inte, det är avskalat enkelt och ett enastående foto av Robert Burks.

Ett fantastiskt filmmanus av Frederick Knott efter hans egna pjäs där planeringen och utförandet av det perfekta brottet i ena sekunden verkar gå hur bra som helst för att i den andra helt rasa samman men ånyo verka lösa sig till det bästa (eller det sämsta kanske man ska säga). Som tittare så vet man inte hur eller vad som ska hända härnäst, det är som en berg och dalbana fast i ett lugnare tempo.

Spänningen är som ett gummiband som minut för minut tänjs ut mer och mer tills man sitter och nervöst skruvar på sig för att man inte vet hur länge det ska hålla.

Ray Milland är helt strålande som den bedragne maken, en fullblodspsykopat ända ner i strumplästen som manipulerar hela sin omgivning och då speciellt sin osäkra fru som gestaltas av en underskön Grace Kelly.

För att verkligen understryka hennes skönhet så ligger det hela tiden ett soft ljus över hennes ansikte som gör att hon glider fram i scenerierna nästan som ett andeväsen.

En fantastisk liten film av världens kanske genom tiderna bästa regissör.

Monster Brawl (2011)

8 klassiska monster möts i en kamp på liv och död på kyrkogården Necropolis för att en gång för alla utse den grymmaste av dom alla.

Det absolut bästa med den här filmen var när den var slut.