Not Another Not Another Movie (2011)

Ett litet obskyrt filmbolag som styrs av Max Storm (Chevy Chase) balanserar på ruinens brant och jagar desperat efter ett manus som ska kunna bringa nytt liv i det döende företaget.
Det visar sig att hoppet ligger hos produktionsassistenten Randy (David Schultz) en minst sagt udda figur med idéer som inte är normalare än han själv.

Med namn som Chevy Chase, Burt Reynolds, Vinnie Jones och Michael Madsen så blev man ju minst sagt nyfiken på den här filmen.
Det är ju i och för sig skådespelare som passerat bäst-före-datum för länge sedan.

Efter ett par usla inledande minuter av historien så hade tyvärr redan den där känslan av att "detta är nog inte så bra" infunnit sig.
Känslan stämde. Det blev bara värre och värre och det var riktigt pinsamt dåligt vissa stunder och det är ju beklämmande att dom här forna bra och coola skådespelarna ställer upp i sån här dynga.

Det fanns två scener i filmen som jag tyckte var riktigt bra och det var en parodi på sluscenen i Titanic och så en med Jesus och Lärjungarna vid den sista måltiden, dessa två skulle kunna bli riktiga klassiker som fristående sketcher men instoppade i den här illasmakande soppan så kommer dom försvinna i glömskans oändliga rymd precis som hela den här produktionen.

Night of The Demons (2009)

Det är Halloween i en mindre stad i USA, ett gäng ungdomar samlas i ett stort övergivet hus för att ha fest.
Detta hus gömmer dock en fruktansvärd hemlighet.
För 80 år sedan så försvann några människor här under en seans medans ägarinnan själv tog sitt liv.

Det här är ju en remake av en film från 80-talet med samma namn och filmmakarna har här försökt på ett litet taffligt sätt återskapa lite av den tidens känsla i bland annat färger, musik och kläder..

Mer eller mindre påtända ungdomar snubblar ner i en källare där dom givetvis råkar hitta en dold dörr (som då polis under flera års undersökningar aldrig fann) som gömmer dessa människor som så mystiskt försvann för ett antal år sedan, eller vad som är kvar av dom åtminstone.
Nu räcker det ju inte utan dom här partyglada filurerna väcker ju också några  demoner med dåligt humör till liv som levt där i källaren under alla dessa år och bara väntat på att få komma ut och utrota hela mänskligheten. Hualigen!

Töntigt manus, dåligt skådespeleri och tråkigt regisserat, mer skrattretande än läskigt.
Sen så är det ju lite deprimerande att se den en gång så lovande Edward Furlong i en av dom ledande rollerna.

Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011)

För andra gången så iklär sig Robert Downey Jr rollen som den gamle finurlige engelske detektiven Sherlock Holmes och detsamma gör då Jude Law i form av Holmes vapendragare Dr Watson.
I den här historien så är det den notoriske busen Professor Moriarty (Jared Harris) som ställer till det för vår hjälte med att försöka starta krig mellan olika länder som då i slutändan ska generera en hel del pengar och makt för den käre professorn.

Charmen som den förra filmen levde mycket på är tyvärr som bortblåst i denna.
Här känns det mera som om dom bara tagit lite ingredienser från den och förstärkt dom gånger tre.
Det springs mer, det skjuts fler skott, det slåss häftigare, det sprängs och exploderar dubbelt upp men den här tänkande detektiven som med sin fantastiska slutledningsförmåga hittar lösningar på det mest underliga problem har helt hamnat i skymundan.

Detta är action på hög nivå och ser man filmen som sådan så är det ju välgjort och häftigt explosivt men så mycket Sherlock Holmes är det ju inte längre.

Den som triumferar bäst i denna produktion är den Franska fotografen Philippe Rousselot som verkar ha fått fria händer och riktigt får leka av sig med coola kameraåkningar, slow-motion effekter och annan fototeknik.
Det visuella är behållningen i filmen.
Skådespelarna är väl bra men går mest på rutin känns det som.
Det är ju dock kul att se Noomi Rapace i rollen som zigenerskan Madam Simza Heron men hon gör ju inte så mycket egentligen förutom att glida runt och se mystiskt skön ut.

Högexplosiv action, snyggt filmad historia men som inte fastnar nämnvärt i minnet.

What Doesn't Kill You (2008)

Vi får följa barndomsvännerna Brian (Mark Ruffalo) och Paulie (Ethan Hawke) och deras uppväxt i Södra Boston.
Deras liv handlar om att överleva på småbrott tills den dag då den lokala gangsterbossen Pat Kelly (Brian Goodman) tar hand om killarna och ser till att deras jobb sker under hans regi.

Mer pengar rullar in men detta är inte bara positivt för killarna.
Girighet, alkohol och droger är något som följer med och för Brian som har en familj att försörja så är detta katastrofalt.

Regissören Brian Goodman (som själv spelar gangsterbossen Pat Kelly) beskriver här sin egen barndom och det känns och syns att detta är självupplevt.
Det är realistiskt in i varje atom av filmen och det ligger nästan en dokumentär känsla över hela produktionen.

Själva handlingen känns kanske lite ryckig men det är ju inte så konstigt eftersom detta handlar om två killar som hela tiden har en massa småbrott på gång, deras liv levdes i små korta olagliga skvättar och inte i en hel lång sekvens.

Mest imponerad är jag av Mark Ruffalo som spelar Brian Reilly.
Han är fantastiskt bra i den rollen och även Ethan Hawke imponerar som den lite mer hårdföre Paulie McDougan.

Det är välspelat, dramatiskt och engagerande. Snyggt fotat och gripande.

5 Days of War (2011)

Filmen bygger på verkliga händelser och kretsar kring krigskorrespondenten Thomas Anders (Rupert Friend) som med sin fotograf Sebastian Ganz (Richard Coyle) tar sig till Georgien där en konflikt med grannlandet Ryssland håller på att bryta ut till regelrätt krig.
Omvärldens ögon är riktade mot Kina som då har OS och verkar blunda för dom bombningar och våldsdåd som Rysk militär gör sig skyldiga till i Georgien.

Regin för filmen står Finländaren Renny Harlin för och han var ju en ung regissör i början av 90-talet som spåddes en lysande framtid inom actiongenren efter filmer som Die Hard 2 och Cliffhanger men sen tog det stopp och det har inte blivit några större produktioner dom senaste åren.
Det här är ett steg in på ett lite mer seriöst område även om det flirtas riktigt friskt med actionvärlden.

Det här med action behärskar han ju väldigt bra, själva krigsscenerna är mycket realistiska och tajt filmade, det är skådespeleriet som det faller på.
Aktörerna är alldeles för gråa och trista för att man ska orka engagera sig i dom och två sådana gamla rävar som Andy Garcia och Val Kilmer ser rätt trötta ut.

Personligen så är jag inte så insatt i den politiska verklighetsbakgrunden till den här händelsen men Ryssarna målas ju här i alla fall som dom onda, Georgierna som offren och dom journalister i området som hjältarna som ska få ut microchips med bevis för övergrepp och våld till omvärlden.

Högexplosivt är det, visuellt imponerande, tunga krigsscenerier och våldsamt. Det är bara agerandet som drar ner på själva helheten..

Tandläkaren 2 (1998)

Original titel: The Dentist 2

Den galne tandläkaren Dr Alan Feinstone (Corbin Bernsen) är tillbaka med borrarna i högsta hugg.
I den första filmen så blev han ju inspärrad på psyket men nu har han givetvis lyckats att fly därifrån och precis bosatt sig i en liten stad långt ifrån sina gamla jaktmarker.

Tandläkaren på orten dör självklart på ett mystiskt sätt och Dr Feinstone som nu bytt namn till Dr Caine kliver då in som en räddande ängel och tar över praktiken.

Det är väl fel att kalla dom här filmerna för skräck egentligen, man får ju mer ont av att se dom än man blir skrämd.
Corbin Bernsen är ju i alla fall riktigt bra och man ser att han verkligen gillar att iklä sig den här karaktären.

Det är en hel del underliggande humor i allt lidande på tandläkarpraktiken och det är smärtsamt underhållande.

Bangkok Dangerous (2008)

Nicolas Cage är ju en skådespelare som man brukar kunna lita på men i den här historien så känns han lite trött faktiskt.
Han gestaltar den iskalla lönnmördaren Joe som reser världen runt och tar dom jobb som betalar bäst, oavsett vem som ska dö.

En ganska ordinär idé som inte nämnvärt sticker ut förrän den dagen i Bangkok då han går in på ett Apotek och Amors pilar träffar honom rätt i hjärtat när han står ansikte mot ansikte med den dövstumme kvinnan bakom disken.

Här öppnas det ju för en riktigt intressant fortsättning.
Hur ska den hårde, osociala mördande ensamvargen klara av en situation där helt plötsligt känslor blir inblandade.
Tyvärr så gör filmmakarna ingenting utav detta utan dom bara öser på med mer action som mynnar ut i någon form av James Bond men mycket sämre.

Det enda som till slut räddar filmen något sånär är slutet som faktiskt är lite oväntat.