The Wolf of Wall Street (2013)

 

Under 80 och 90-talet så drog aktiemäklaren Jordan Belfort in en sanslös mängd med pengar och han levde som varje dag vore hans sista med alkohol, droger och prostituerade. Den här filmen regisserad av Martin Scorsese och med Leonardo DiCaprio i huvudrollen bygger på Belforts väg till toppen, livet däruppe och fallet därifrån.

Historien är som en Highway to Hell i 300 kilometer i timmen från första bildrutan och det är egentligen bara den sista minuten av filmen som man kan andas ut. 

Många har påpekat att Scorsese här förskönar användandet av droger och prostituerade men jag tror bara att den över 70-åroga rebellen är ute efter att provocera och det lyckas han ju verkligen med redan dom första fem minuterna där det kastas prick med dvärgar på kontoret och där Belfort snortar kokain ur en kvinnas stjärt.

Det är till och från obehagligt beklämmande och tragiskt men också förbannat bra och skådespelarna är enastående med Leonardo DiCaprio som den utan livsbromsar helt galna Jordan Belfort.

En käftsmäll till film och sanslöst underhållande.

Min Mormor Hälsar och Säger Förlåt av Fredrik Backman (2013)

 

Elsa som snart är 8 år har bara en vän i världen och det är hennes mormor. Mormor är en väldigt speciell kvinna som gör allt som man enligt gängse normer inte ska eller får göra, finns det en regel så bryter mormor mot den och hon bryr sig föga om vem eller vilka hon trampar på tårna utmed den resan men Elsa älskar hon över allt annat och för henne har hon många gånger berättat historier om sagovärlden Miamas.

Elsa bor med sin mamma som väntar barn med sin nya man och mormor bor i samma hyreshus där också en samling andra mer eller mindre udda personer lever sina liv.

En dag så dör mormor plötsligt och lämnar efter sig ett brev till Elsa som skickar ut Elsa på en skattjakt, inte bara i hyreshuset bland dom andra boende utan också till sagans värld tillbaka i historien och det visar sig ganska snart att alla i huset hör ihop på ett eller annat sätt och att mormor kanske inte riktigt var den Elsa trott.

Fredrik Backman skriver ju väldigt bra och till och från så är han hysteriskt rolig. Här har han blandat komik, drama och tragik på ett riktigt bra och färgglatt äventyrligt sätt men det är en detalj som störde mig genom hela berättelsen och det är denna lillgamla Elsa som faktiskt är way-beyond vad man kan kalla lillgammal. Här har vi en flicka på 7 år som beter sig och pratar som en cool 14-åring och så får man en känsla av att hon har en 30-årings livserfarenhet och det där kunde jag helt enkelt inte köpa. Det funkade inte och det var synd för det blev ett störningsmoment i historien för mig.

Parallel Minds (2020)

 

Teknikföretaget Red Eye under ledning av den egensinniga Conrad Stallman (Neil Napier) är på väg att utveckla en kontaktlins som kan spara allt man upplever för att man senare ska kunna återuppleva händelser i det förflutna men precis innan nyheten ska lanseras så mördas företagets huvudansvarige ingenjör Elise Perrott (Michelle Thrush).

Utredaren Thomas Elliot (Greg Bryk) börjar rota i fallet tillsammans med Perrotts kollega Margo Ellson (Tommie-Amber Pirie) och dom finner sig snart i en värld där nutid mixas med dåtid och där mörka minnen kommer upp till ytan.

Ser man på den här filmen ur en teknisk synvinkel så är den förbannat snygg, fotot är strålande bra. Tyvärr är detta den enda positiva vinklingen jag har att komma med.

Filmfotografen Jeff Maher är så mycket bättre än den här produktionen som är sååå tråkig från manuset och regin till skådespelarna.

 

Alien Conquest (2021)

 

Två astronomer upptäcker att någonting har lämnat planeten Mars och är på väg till Jorden och dom hinner knappt dricka upp kaffet förrän 9 rymdskepp med allt annat än vackra besättningsmän landar utanför New York och börjar döda alla i sin väg.

Ingen speciellt annorlunda historia direkt, det här har man ju sett mängder med gånger förut och dessutom många filmer som håller bra mycket högre kvalitet än denna usla produktion.

Dom första scenerna i rymden lovar dock gott, effekterna är riktigt snygga och det är coolt filmat men sen så har man svårt att tro att det är samma filmteam som ligger bakom resten för resterande 1 timma och 25 minuter är bland det sämre jag sett.

Regin är amatörmässig, skådespelarna ett skämt och specialeffekterna är bara special...

Filmen finns också under namnet 2021 The War of The Worlds men det spelar ju ingen större roll vad den heter, den är lika dålig för det.

The Tomorrow War (2021)

 

Chris Pratt spelar läraren Dan Forester som sitter och tittar på en livesänd fotbollsmatch på TV när det plötsligt dimper ner en samling soldater ur ett till synes hål i himlen. En kvinna stiger fram och berättar att dom kommer från framtiden där dom i denna stund bekämpar ett krig mot utomjordingar som dom håller på att förlora och att dom behöver hjälp att rädda befolkningen på Jorden.

Det här är en film som man tycker att man sett förut och det beror väl på att den känns som en blandning av flera olika sci-fi skräckfilmer som kommit dom senaste 35 åren och faktum är att det i vissa scener känns som om filmskaparna använt sig av scenerier från andra filmer också.

Specialeffekterna håller bra tycker jag och fotot är coolt och snyggt men skådespelarna är riktigt tråkiga och historien föga originell och det här med att blanda in en känslomässig detalj om hjältens dotter och far och att ge människor en andra chans i livet blir bara sååå fånigt men typiskt amerikanskt.

Smäller gör det i alla fall så det räcker och blir över i 2 timmar och 20 minuter.

Gudfadern Del III (1990)

 

Michael Corleone (Al Pacino) känner sig gammal både fysiskt och psykiskt. Han gör allt han kan för att lämna allt olagligt bakom sig och enbart syssla med lagliga affärer. För att stilla sitt samvete så skänker han enorma summor pengar till välgörenhet. När han inleder ett samarbete med den Katolska kyrkan i Vatikanen så kräver dock dom andra bossarna att få vara med och helt plötsligt så ser sig Michael ånyo involverad i gamla gangsteruppgörelser.

Dom två första filmerna är riktiga mästerverk och det gör ju att förväntningarna på denna film var skyhöga. Tyvärr så håller den inte lika hög klass men den är ändå enastående bra med fantastiska skådespelare i tung regi av Francis Ford Coppola och den andra halvan av historien som utspelar sig på Sicilien är som en enda mörk tung opera vars handling styr rätt mot döden.

Once Upon a Time in Hollywood (2019)

 

När man ser en Tarantinofilm så vet man vad man får och det är att man egentligen inte har en aning om vad man får förutom att kvalitén i alla detaljer är på mycket hög nivå.

I den här filmen så får vi resa tillbaka till år 1969 och Quentin Tarantino har verkligen inte slarvat med detaljerna när vi får följa skådespelaren Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) som far land och rike runt och överlever på att oftast spela buse i diverse B-filmer och så hans stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) som mer fungerar som en allt-i-allo för den lätt alkoholiserade Dalton som börjar inse att hans karriär nu under en längre tid inte tagit ett enda steg i rätt riktning.

Miljöerna, musiken och karaktärerna är helt fantastiska och är en egen historia i sig och paret DiCaprio / Pitt är helt enastående ihop.

Själva historien är ju påhittad men har en hel del verkliga händelser i grunden som t.ex. Manson morden på skådespelerskan Sharon Tate och hennes vänner men här i Tarantinos film så vrids givetvis den verkliga historien ett par bisarra varv och i slutändan så vet man knappt själv vad som hänt och inte hänt.

För att vara en film av Tarantino så är den faktiskt ganska befriad från våld men efter ett tag så kan han ju ändå inte hålla sig och då blir det givetvis smaskigt så det räcker och blir över.

Det finns mängder med referenser till gamla filmer, TV-serier, händelser och mer eller mindre kända skådespelare och för en filmälskare så är det ju verkligen en skattkista att gotta sig i.

En enastående rolig scen är när Cliff Booth under en paus i inspelningen av TV-serien Green Hornet läxar upp självaste Bruce Lee och det finns flera orsaker i den här filmen att få skratta ordentligt.

 

Gudfadern Del II (1974)

 

Original titel: The Godfather Part II

Michael Corleone som aldrig skulle fortsätta i sin fars och sina bröders fotspår är nu Gudfader Don Corleone där han styr över familjens imperium, liv och död.

I den här andra delen så är det mycket tillbakablickar till Vito Corleones barndom på Sicilien och senare uppväxt i New York där Robert DeNiro gör rollen som den kommande Gudfadern.

Michael utvecklar en paranoia där han misstänker hot från alla håll vilket medför att alla som han misstror elimineras och det spelar ingen roll om det är familjemedlemmar eller gamla vänner samtidigt som hans äktenskap med Kay rasar ihop. Det är inte många ljuspunkter för den nu bittre och plågade Michael Corleone i den här filmen som liksom den förra är enastående bra i alla delar, allt från skådespeleriet till fotot, regin och musiken.

Dramatiskt, spännande och obehagligt våldsamt.

I am Alfred Hitchcock (2021)

 

En dokumentär om en av historiens mest inflytelserika och kanske bästa regissörer Alfred Hitchcock och där vi får följa honom från hans tid i England där han regisserade sin första officiella långfilm 1925 till hans död i USA 1980 då han hade över 50 filmer bakom sig.

En massa kända regissörer och skådespelare är med här och ger sin syn på denna enastående filmskapare och hans verk.

Fascinerande och intressant.

Peaky Blinders: Säsong 1 (2013)

 

Det 1:a Världskriget är över och familjen Shelby med Thomas i spetsen och deras gäng Peaky Blinders gör nu allt för att befästa sin makt i Birmingham.

Deras prio ett är att få så mycket makt som möjligt inom hästsporten där nu en viss Billy Kimber regerar.

Thomas har lyckats få tag i en mängd vapen som tillhör staten vilket innebär att den stenhårda kommissarien Chester Campbell kommer till området för att återta stöldgodset och med sig har han den unga Grace Burgess som lyckas att få jobb på den bar där Peaky Blinders hänger.

Fantastiska miljöer och skådespelare, det är dramatiskt så det räcker och blir över, våldsamt och spännande men det är en sak jag hängde upp mig på lite grann. Musiken är riktigt cool men eftersom det handlar om en tid runt 1920-talet så känns rock och blues lite felplacerat.

Denna lilla detalj är dock inget som förstör helhetsintrycket utan bara lite allmänt gnäll från mig.

 

Evig Eld av Jonas Moström (2011)

 

Kriminalkommissarie Johan Axberg slits mellan två kvinnor och får därmed också brottas med sitt samvete eftersom han delar säng med båda två.

Han blir nästan lite glad när överläkaren Ola Karlgren blir brutalt ihjälskjuten en kväll utanför sjukhuset i Sundsvall eftersom han då får andra saker att tänka på.

Axberg och hans kollegor har nu fullt upp eftersom en pyroman härjar i staden samtidigt som raden av misstänkta till mordet blir längre och längre. Det har visat sig att överläkaren varit sjukhusets Casanova och haft förhållande med flera kvinnor och dessutom så är han delägare i ett tvivelaktigt företag som säljer billig medicin med kort utgångsdatum till U-länder.

Läkaren Erik Jensens fru Sara skriver på en roman och i sin historiska research så hittar hon plötsligt information som kan hjälpa till i sökandet efter den pyroman som under en tid gäckat polisen.

Allt detta har fantastiskt bra satts ihop av författare Moström till att bli ett riktigt underhållande spänningsbygge.