The Chelsea Detective: The Reliable Witness (2023)

 

Samtidigt som den kände terapeuten Iain Frankland (Dominic Mafham) håller en session på nätet med en patient så smyger någon in på hans kontor och tar livet av honom. Patienten Khalid (Esh Alladi) ser aldrig mördaren men larmar polisen vilket innebär att Kriminalkommissarie Max Arnold (Adrian Scarborough) och hans team med Layla Walsh (Vanessa Emme), Connor Pollock (Peter Bankolé), Jess Lombard (Lucy Phelps) och rättsläkaren Ashley Wilton (Sophie Stone) snabbt är på plats.

Utan att avslöja för mycket så tar den här berättelsen upp det här med att som polis kanske ha en viss sympati för en mördare, att gärningspersonen kanske innerst inne är en bättre människa än offret.

Med tanke på den mördades yrke så går misstankarna först mot några av hans patienter men det finns en del andra runtomkring som också tilldrar utredarnas intresse bland annat hans egna familj.

Som i dom tidigare fallen så är det karaktärerna som driver historien framåt här snarare än själva mordfallet även om mystiken kring den mördade terapeuten är intressant och spännande sen så utvecklas också mordutredningen på ett överraskande sätt när det visar sig i slutet att ett annat brott uppklaras samtidigt.

Sherlock Holmes in New York (1976)

 

Sherlock Holmes (Roger Moore) får vetskap om att mästerbusen Moriarty (John Huston) planerar ett exceptionellt brott, utformat och utfört för att förnedra och förstöra den stora detektivens rykte.

Holmes och Dr. Watson (Patrick Macnee) beger sig till New York där Holmes återser skådespelerskan och sångerskan Irene Adler (Charlotte Rampling), en gammal vän som nu är en stor stjärna i staden.

Det visar sig att Moriarty kidnappat Adler's son Scott (Geoffrey Moore) och utövar nu utpressning mot Holmes för att han ska försöka utreda mästerbrottslingens nästa plan samtidigt som New Yorks polischef Lafferty (David Huddleston) vänder sig till Holmes angående en enorm mängd guldtackor som försvunnit på ett mystiskt sätt från ett bankvalv.

Den här filmen gjordes ju när Roger Moore var mitt uppe i sin James Bond-period och faktum är att han tagit med sig lite av den där eleganta charmen och torra humor som kännetecknar just Agent 007.

Detta gör att karaktären Holmes känns lite mer lättillgänglig här än normalt, både på gott och ont.

Dr. Watson som spelas av Patrick Mcnee står för humorn i filmen, hans ansiktsuttryck och små kommentarer gentemot Holmes är allt som oftast personligt giftiga även om Holmes inte märker dessa eller inte bryr sig om dom kanske.

Charlotte Rampling är vacker och för sig elegant både fysiskt och i dialogerna men det är väl John Huston som Moriarty som man minns mest även om han kanske tar i lite väl mycket ibland.

Det är en ovanlig miljö för Sherlock men scenografin är strålande, fotot av Michael D. Margulies riktigt bra, stämningsfull musik av Richard Rodney Bennett och så är det en säker och stadig regi av Boris Sagal.

Berättelsen kan ibland kännas lite seg och förutsägbar, dialogen stel och det är skådespelarna som mera gör denna film intressant än själva historien. Denna räknas inte som en av dom bättre Sherlock Holmes-filmerna men vill man se Roger Moore, Patrick Mcnee, John Huston och Charlotte Rampling i en lite annorlunda Sherlock Holmes-historia så är den väl värd att ses.

 

The Chelsea Detective: Golden Years (2023)

 

Den äldre Celia Swanson (Sara Kestelman) har i ett antal år bott på ett äldreboende för dom allra rikaste i landet. Nu har hon hittats död i sin säng och det som först ser ut som  naturliga orsaker visar sig snart vara mord när rättsläkaren Ashley Wilton (Sophie Stone) har undersökt kroppen.

Kriminalkommissarie Max Arnold (Adrian Scarborough) och hans team Layla Walsh (Vanessa Emme), Connor Pollock (Peter Bankolé) och Jess Lombard (Lucy Phelps) får fallet och börjar genast undersöka äldreboendet och dess ägare Steph Lang (Naoko Mori) samt Swanson's familj som visar sig ha en mörk historia.

Vem ärver egentligen den enorma summa pengar som den ganska impopulära Celia Swanson lämnar efter sig?

Ett fall för Max Arnold och hans team där mordet visar sig ha begåtts av en lite annorlunda anledning och där vi får fundera lite på om man kan rättfärdiga ett våldsdåd som är utfört för att betala tillbaka till offren för en ond gärning i det förflutna.

Dramatiskt med riktigt intressanta karaktärer där polisinspektören Jess Lombard sticker ut en del när hon på egen hand försöker komma in på skinnet på en av dom misstänkta men där utfallet gör att Max för en gångs skull tappar humöret.

Shogun av James Clavell (1975)

 

Berättelsen följer den engelska navigatören John Blackthorne vars skepp Erasmus förliser utanför Japans kust år 1600. Blackthorne och dom andra som överlevande i besättningen hamnar nu i ett land där språk, seder och bruk, religion och politiskt system är helt främmande för dom.

Japan är ett splittrat land där rivaliserande länsherrar kämpar om makten efter den tidigare härskaren Taikos död. I centrum för denna brutala maktkamp står Lord Toranaga, en ambitiös och beräknande krigsherre som gör allt för att bli landets Shogun, Japans högste militära härskare.

Blackthorne betraktas till en början som en barbar och behandlas som en fånge men lär sig gradvis Japanska sedvänjor och börjar så smått förstå den nya värld han hamnat i och hans kunskaper om navigation, politik, militär teknik och strategi är något som Toranaga ser som oerhört värdefullt.

Blackthorne dras nu in i Toranagas kamp mot sina fiender samtidigt som hans relation med tolken Lady Mariko fördjupas.

En riktigt mäktig roman om de missförstånd som uppstår när två olika kulturer möts och där navigatören Blackthorne's övertygelse om europas överlägsna sedvänjor verkligen ställs på ända där han får lära sig att ära, lojalitet och plikt står över allting annat men där han också får en annan syn på religion där buddhismen nu utmanas av kristendomen.

Dramatiskt och spännande, våldsamt och intressant.

Världens Natur: Sötvatten (2023)

 

Sötvatten är en förutsättning för livet på Jorden, det är vår planets livgivande blod.

I Costa Rica's regnskogar så samlas tusentals glidande trädgrodor i en sötvattensdamm och på Sri Lanka så utnyttjar sumpkrokodilerna hjortars desperata törst i en sötvattenspöl.

En gång om året i Kalahariöknen så förvandlar sötvattnet hela landskapet till det som kallas för okavangodeltat som lockar miljontals djur bland annat fågeln Jacanan som lever sitt liv på stora flytande blad.

I Malawisjön så finns det över tusen arter av fiskar, mest i hela världen och på vulkanön Bioko så genomgår den lilla fisken Smörbulten en förvandling som gör att den kan klättra uppför ett vatten fall.

Tentacles (1977)

 

Original titel: Tentacoli

https://www.imdb.com/video/vi2257698585/?playlistId=tt0076809&ref_=tt_ov_ov_vi

När flera mystiska försvinnanden och dödsfall sker i den lilla kuststaden Solana Beach i Kalifornien tar den luttrade journalisten Ned Turner (John Huston) tag i detta och påbörjar en egen undersökning eftersom polischefen Douglas Robards (Claude Akins) mera tror på tillfälligheter.

En del spår leder till storföretaget Trojan Corporation och deras VD Mr. Whitehead (Henry Fonda) som håller på med ett stort bygge av en undervattenstunnel där en enorm borr utstrålar kraftiga ultraljudsvibrationer som verkar påverka det marina djurlivet.

Marinbiologen Will Gleason (Bo Hopkins) har också börjat att engagera sig samtidigt som simmare, dykare och till och med båtar börjar att attackeras av någonting av enorm storlek under vattenytan.

Den årliga segelbåtstävlingen för stadens ungdomar ska nu också äga rum trots allt som hänt vilket bäddar för katastrof.

Efter att filmen Hajen blivit en sådan succé världen över så producerades det mängder med filmer om mordiska undervattensvarelser med blandad kvalitét och den här måste nog räknas som en av dom absolut sämsta. Jag var förväntansfull när jag såg att sådana stora och bra skådespelare som John Huston, Henry Fonda, Bo Hopkins, Claude Akins och Shelley Winters medverkade men den förhoppningen skrynklades ihop ganska fort.

Regissören Ovidio G. Assonitis har gjort en fruktansvärt usel film på ett lika uselt manus av Jerome Max, Tito Carpi och Steven W. Carabatsos för att inte tala om musiken av Stelvio Cipriani som är det mest obehagliga i hela den här filmen som ändå ska klassas som en skräckfilm.

Jag förstår inte varför denna samling bra skådespelare har ställt upp i denna kassa produktion, dom måste ha fått förbannat bra betalt eller så var dom skyldiga producenterna ett antal gentjänster.

The Chelsea Detective: The Blue Room (2023)

 

Här i den femte filmen i serien The Chelsea Detective så har Kriminalkommissarie Max Arnold (Adrian Scarborough) fått en ny kollega vid sin sida, Kriminalinspektör Layla Walsh (Vanessa Emme). Vad som hänt med Priya får vi inte veta men hon nämns i alla fall som hastigast så man får anta att hon slutat och gått vidare med andra saker.

Efter en uppmärksammad utställning bestående av sällsynta och dyra konstverk och en kväll där Londons överklass frotterat sig med likasinnade så hittas gallerichefen Chris Milton-Elwes mördad.

När Max, Layla, Jess (Lucy Phelps) och Connor (Peter Bankolé) tar tag i fallet så verkar det först vara ett rån som gått fel eftersom det saknas ett antal tavlor men efter ett tag när Max och hans team börjar fördjupa sig i konstvärlden och dom personer som har en relation till galleriet och offret så öppnas en värld av falskhet, avund och stulen konst och vad pengar kan göra med människor men också äkta kärlek till konst.

Personligen så tycker jag att den nya karaktären Layla Walsh är ett lyft för serien (även om jag gillade Priya) och just den här historien tycker jag också är seriens hittills bästa och faktiskt också roligaste där det mitt i all död och mystik finns utrymme för en hel del humor, mest har det då att göra med Max Arnolds personlighet och hans omgivning som har rätt kul åt hans egenheter.

Layla visar sig inte bara vara en duktig polis utan även väldigt tuff och hård när det behövs och det får vi se när hon i detta fall stöter på en gammal kollega som slutat som polis efter en uppmärksammad händelse på deras förra arbetsplats.

Max exfru Astrid (Anamaria Marinca) bidrar här också till utredningen med en viktig detalj och dessutom så verkar det som om både hon och Max bör jar närma sig varandra igen, vi får väl se vart det leder.