En kvinna som lever med skyddad identitet mördas brutalt tillsammans med sin son och det blir ett fall som tar Kari Sorjonen över gränsen till Ryssland där Lena är tvungen att avslöja detaljer från sitt förflutna.
Samtidigt får Pauliina ett tungt besked som hon inte vet om hon vill dela med övriga familjen.
En råkall och brutal historia där gamla oförrätter och stolthet är en del av ingredienserna och så givetvis kryddat med en del familjära personliga problem som nästan alla inblandade brottas med.
Fram till dom sista minuterna så är det här en helt suverän serie men sen så fick jag känslan av att manusförfattarna inte riktigt var klara med hur dom skulle avsluta det hela och då satt man ju där som tittare med öppen mun och undrade om det var detta man suttit och väntat på med söndertuggade naglar i 8 avsnitt.
Jag måste ändå ge denna Svensk, Finska produktion ett högt betyg för regin, skådespelarna, fotot och stämningen är enastående bra så då får jag väl acceptera besvikelsen över slutet.
Handlingen utspelar sig i den lilla norrländska orten Bryksele där Lars Ruud leder arbetet med att skapa världens största anläggning för förvaring av kärnkraftsavfall i en gammal nedlagd gruva.
Under arbetet så sker en explosion i gruvan och efteråt så upptäcks en vit vägg som senare visar sig vara ett enormt stort äggformat föremål.
Drama, thriller, Sci-fi och skräck i en riktigt snygg och smakfull blandning trots att jag fortfarande retar upp mig lite på slutet.
Kan det månne komma en säsong 2?
Medverkande:
Aksel Hennie, Vera Vitali, Eero Milonoff, Mattias Nordkvist,
Henrik Dorsin har skrivit ett manus till en revy som Micke Lindgren ska sätta upp på Scalateatern i Stockholm. Förutom Dorsin så ska Johan Ulveson, Vanna Rosenberg och Louise Nordahl vara med men med tanke på Corona så har dom ingen aning om när premiären kommer att vara och om ens publik får närvara.
En fiktiv dokumentär där skådespelarna agerar som sig själva och där vi får följa en virus nojig Ulveson, en själsligt djup Rosenberg, den relativt nya Louise Nordahl och så Henrik Dorsin och Micke Lindgren som sliter med att få alla att trivas och att få ihop denna revy.
Träffsäkert, hysteriskt roligt och ett enastående kulturinlägg i dessa virustider.
Den svenska agenten Carl Hamilton beger sig till Hamburg för att hjälpa den tyska polisen att krossa en terrororganisation som enligt källor planerar en attack i Stockholm.
Hamilton lyckas infiltrera organisationen och bli en medlem men allting går inte enligt hans och den tyska polisens planer.
Jag tycker att det här är en rätt usel produktion, det är nästan noll spänning och faktiskt riktigt långtråkigt. Stellan Skarsgård går omkring i 90 minuter som om han hade en klädhängare innanför skjortan och kniper ihop läpparna som om dom vore ihopklistrade.
Det regissören Pelle Berglund gjorde så bra i filmen Täcknamn Coq Rouge är som bortblåst i den här historien och det är väl egentligen bara i en scen på en strand där Hamilton tvingas göra ett grymt val som det blir lite dramatiskt.
Fyra år efter den första filmen om den äldre och till
synes timide gentlemannen Robert McCall (Denzel Washington) så arbetar han som taxichaffis men
hoppar ibland in för att hjälpa orättvist behandlade människor i samhället för
att se till att rättvisa skipas och det gör han på ett sätt som nästan Rambo
skulle höja ett ögonbryn för.
Vi som sett den första filmen vet ju att McCall i ett
tidigare liv jobbat på en väldigt hemlig avdelning inom CIA och under den
stillsamma ytan är ett mänskligt dödligt vapen.
Här rubbas hans lugn av att hans bästa vän och före detta chef
Susan (Melissa Leo) mördas under ett uppdrag i Bryssel och McCall börjar då rota i fallet
vilket gör att gamla minnen och vänner dyker upp men inte bara på ett positivt
sätt.
Den här historien blir lite för mycket och Denzel
Washington som var så naturlig som McCall i den första filmen är lite stel och
tillgjord här. Visst är det skickligt regisserat av Antoine Fuqua och coolt
foto designat Oliver Wood men manuset är väldigt ihåligt och slutet är så
sockersött så att man nästan får kväljningar.
Skådespelarna ska jag inte klaga på, dom sköter
sig bra och Denzel Washington är ju en av dom där som kan göra en bra karaktär
i sömnen och figuren Robert McCall är ju ändå en riktigt cool snubbe.
Fyra stycken tonårsgrabbar från Gustavsberg blir efter ett framträdande i Måndagsbörsen 1980 popstjärnor över en natt. Vart dom än kom i Sverige den sommaren så blev det hysteri och dom drog fulla hus överallt.
Men i den här dokumentären får vi också se den tragiska sidan att nästan lika snabbt som dessa killar blev rikskändisar så gick det även utför och bara tre år senare så fanns inte bandet Noice längre och år 2002 så var både sångaren Hasse Carlsson och keyboardisten Fredde Hansson döda efter många års missbruk.
En riktigt bra dokumentär som jag ändå tycker kändes lite kort, jag hade nog velat grotta in mig lite mer. Intressant och tragiskt.
Det här är den tredje boken om advokaten Emelie och den fd brottslingen Teddy.
Emelie har nu öppnat egen advokatfirma och får en dag besök av den unga kvinnan Katja och helt plötsligt så finner hon sig tillbaka i det nätverk som hon och Teddy försökt spränga och som utnyttjat unga kvinnor. Spåren dom följer leder inte bara upp i samhällets toppar utan även in bland lagens företrädare.
Den här historien inleds lite segt men den ökar i tempo och intensitet ju längre in i berättelsen man kommer och slutet är både explosivt och överraskande.
