The Next Three Days (2010)

Den timide familjefadern och collegeprofessorn John Brennan (Russell Crowe) lever ett till synes nästan oförskämt bra liv, en Amerikansk helylletillvaro med fru och son.
Hela familjens liv raseras dock en dag när plötsligt Johns fru Lara (Elisabeth Banks) anklagas för att ha mördat hennes kvinnliga chef.
Bevisen är överväldigande och inga överklaganden har någon som helst verkan.
Efter att ha suttit inlåst i 3 år så börjar både deras advokat och John inse att Lara aldrig kommer att komma ut....I alla fall inte på laglig väg.

Lara själv hävdar ju i filmen att hon är oskyldig till mord men vi tittare är ju inte lika säkra på den saken och detta är ju en grundläggande del i spänningen.
När parets 5-årige son Luke (Ty Simpkins) börjar att ta avstånd från sin mor så beslutar sig John för att frita sin fru med alla medel och detta beslut innebär ju att han måste ge sig in i en värld och göra affärer med personer han aldrig ens varit i närheten av förut.
Han ger sig dock i kast med detta med orubblig övertygelse och envishet.

Det är en gripande historia och den känns verklighetstrogen när den Svensson-aktige och laglydiga läraren John tvingas ge sig in i den brottsliga världen för att införskaffa de verktyg, både bokstavliga och mentala, för att lyckas med ett fritagningsförsök.

Till skillnad från många andra Hollywoodproduktioner så visar det sig ju här att det inte är så lätt att frita någon ur ett fängelse, inte heller att ordna falska papper eller ens att kopiera nycklar för en som aldrig gjort detta förut.

Att John tvingas att bryta mot lagen ett otal gånger är själva filmens moraliska problemställning: Hur långt är man beredd att gå för sin familj och för kärleken?
Ett annat aktuellt ämne som dyker upp är övervakning. Efter 9/11 så har ju alla större städer i USA ett övervakningsprogram och en terrorplan som ska sättas igång i lägen där det behövs och i Pittsburgh där den här historien utspelas så händer ju just detta men det visar sig ju att total övervakning kanske inte är det ultimata sättet att lösa hot med.

Detta är väl inte någon originell idé kanske men regissören Paul Haggis har gjort en mycket tät och spännande film, fotot är strålande och skådespelarna mycket bra.
Dessutom så innehåller manuset en hel del oväntade twistar som bara förstärker allting.

Delikatessen (1991)

Original titel:  Delicatessen

Cirkusartisten Louison anländer till ett hyreshus i en nedgången stadsdel där han läst i en annons att det ska finnas ledigt boende + arbete.
Han möts av hyresvärden Clapet, en enorm man som även äger charkuteributiken i bottenvåningen.
Det visar sig dock snart att detta inte är ett vanligt hyreshus med normala hyresgäster och definitivt inte en normal hyresvärd.
Det är svåra tider och det är meningen att dom nyinflyttade ska fungera som mat åt dom andra boende och det är Clapet själv som står för slakten, styckandet och fördelningen av köttet.
Kärleken dyker dock upp och ställer till det, Louison blir kär i Clapet's dotter Julie och tillsammans försöker dom nu fly från slaktarens knivar och dom utsvultna hyresgästerna.

Postakopalyptisk sci-fi, komedi, skräck och ljuvlig romantik i en enastående färgsprakande och mustig blandning som är en ren fröjd att titta på. Alla ens cineastiska sinnen blir fullmatade.

Serieskaparen Gilles Arden har varit med och skrivit manus och det märks för filmen känns i mångt och mycket som en animerad saga.

Det är sparsamt med dialog, det är karaktärernas uttryck, minspel och ljudeffekter som för handlingen framåt och sällan har jag skådat en sån kufisk blandning av figurer som i denna produktion.

Idén till den här filmen fick regissören Jean-Pierre Junet när han bodde på ett sunkigt hotell i New York där han tyckte att maten smakade som om dom tillagat gästerna.

Fotot av Darius Khondji är strålande, varje bildruta är som ett konstverk i sig och tittar man noga så kan man även hitta en hel del Chaplinska detaljer i många scenerier.

En enastående film och en av mina absoluta favoriter.

Carlito's Way (1993)

Det är år 1975 och den forne knarkkungen Carlito Brigante släpps ut efter att ha avtjänat 5 år av ett 30 årigt fängelsestraff.

Hans advokat David Kleinfeld har hittat oegentligheter i polisens utredning och fallet måste läggas ner.

Åklagaren Atty Norwalk är dock fast besluten att få tillbaka Carlito bakom lås och bom.

Till allas förvåning så har dock Carlito bestämt sig för att nu leva ett hederligt liv och lämna allt brottsligt och alla gamla vänner bakom sig men detta visar sig svårare än han trott, han är som en magnet när det kommer till problem.

Som vanligt när det gäller regissören Brian De Palma så är bildspråket extraordinärt och miljöer och kläder känns verkligen 1975. 

Al Pacino är strålande bra som Carlo Brigante och Sean Penns cocainsniffande advokat Kleinfeld är en bisarr minnesvärd figur för att inte tala om hans frisyr.

En svalt bildskön Penelope Ann Miller är den som tillför lite kärlek i filmen och motsatsen till henne är väl John Leguizamo som spelar uppkomlingen i gangstervärlden Benny Blanco.

Det är en enastående bra film även om katt och råtta-leken i slutet på tågstationen nästan blir lite utav buskis men eftersom det är Brian De Palma som står för regin så har han med all säkerhet haft en mening med det också.

The Warrior's Way (2010)

Yang tillhör klanen "Sad flutes" som har legat i krig med en annan klan i över 500 år.
Yang tror sig ha dödat den sista krigaren av motståndarna men hittar en levande människa kvar, ett litet flickebarn.
Någonting i hans annars iskalla krigarhjärta vaknar till liv och han skonar det lilla barnet och tar henne med sig.

Eftersom han har svurit en ed att döda alla av den andra klanen så har han ju nu brutit det löftet och hans egna vänder sig nu mot honom.
Han flyr över havet och hamnar i USA och till slut i en liten, nästan öde stad i västerns badlands som befolkas av ett gammalt tivolisällskap.


Han slår sig ner på orten och öppnar det gamla nedlagda tvätteriet. Här lever han ett lugnt och stilla liv och ingen vet vem han egentligen är men staden terroriseras av ett gäng banditer och som om inte det var nog så är hans egen klan honom på spåren.

Detta var en enastående visuell upplevelse från första filmrutan till den sista. Fotot är bland det coolaste jag sett och det är en salig bisarr blandning av humor, action och fantasy.
Man hinner knappt dra ett andetag i början innan man handlöst kastas in i ett par sanslöst häftiga svärdsdueller sen så går berättelsen ner i tempo och man får följa Yang's förhållandevis lugna tillvaro när han så sakteliga vänjer sig vid sitt nya liv i det nya landet.
Denna rogivande tid är dock bara tillfällig. När sen både ortens råbarkade busar rider in i staden samtidigt som hans landsmän dyker upp så förvandlas den lilla sömniga hålan till ett krigsskådespel av sällan skådat slag och det är nästan 40 minuter av sanslösa stridsscenerier.

Det är nästan så att det blir lite väl övermäktigt men det är vackert, skruvat och sanslöst coolt.

Public Enemies (2009)

Det är den första halvan av 1930-talet och John Dillinger är USA:s mest efterlyste brottsling.
Han jagas över hela landet av federala säkerhetsavdelningen ledd av agenten Melvin Purvis.

En kväll på en nattklubb så träffar Dillinger den unga brunetten Billie Frechette och dom inleder ett förhållande som innebär att hon hädanefter följer honom och hans män på deras rånarturnéer.

Michael Mann som regissör, Johnny Depp och Christian Bale i dom ledande rollerna kändes ju som riktigt bra förutsättningar men tyvärr så grusades förväntningarna jag hade en del.

Det är ganska segt och långdraget och jag hade lite svårt med Depp som den hårde bankrånaren John Dillinger. Han kändes lite för bildskön för den personen.

Filmen börjar ju mitt i hans brottsliga liv och man saknar historien om hur allt började, det blir lite rörigt när man helt abrupt kastas in i hans liv och alla personer runtomkring honom.

 Det är först mot slutet av filmen när Dillingers frihetsutrymme bara blir mindre och mindre som det blir lite intensitet och spänning.
Även om Dillinger nu var en folkets hjälte och relativt mån om att inte skada den vanlige Amerikanska medborgaren så känns det lite väl mycket Robin Hood över honom här och allt dåligt som sker omkring honom skylls på dåliga partner istället.

Allting bygger ju på verkliga händelser, det gör det ju lite intressantare och det är hyfsat underhållande men jag kan inte ta bort den där känslan av en liten besvikelse ändå.

Inside Ring (2009)

Original titel: Le Premier Cercle

Milo Malakian, överhuvud i den Armeniska maffian på Franska rivieran önskar inget högre än att hans son Anton snart ska ta över företaget.
Anton vill dock inte fortsätta på brottets bana. Han har ett förhållande med den unga sjuksköterskan Elodie och planerar att köpa en gård med henne och öppna ett hotell.

Milo accepterar inte hans planer och befarar att Elodie kommer att så split i familjen. Samtidigt så är familjen Malakian under uppsikt av den Franska polisen under ledning av inspektör Saunier som ett par år tidigare förlorat en partner i en sammandrabbning med Milo.

Undersköna bilder från den Franska rivieran, lyxuösa bilar och snygga kostymer i det här maffiadramat om den Armeniska familjen Malakian.
Jean Reno som maffiabossen Milo är som vanligt bra och Gaspard Ulliel som spelar hans son är ju bildskön så det förslår och till och från så är det väl rätt spännande men det blir lite många klichéer staplade på varandra för att det ska bli riktigt intressant och i slutändan så är det väl mest underhållning för stunden.

The Skeptic (2009)

Advokaten Bryan Beckett är en man som har väldigt svårt för allting som han inte kan se eller ta på.
Allt som har med religion och tron på övernaturliga saker förkastar han bara som ett tecken på människans svaghet.
Hans faster dör en dag och Beckett flyttar in i hennes stora och mycket gamla hus för att sälja av så mycket han kan av alla saker som blivit kvar där.

Ortens präst Father Wymond varnar dock honom för huset och tycker att han ska hålla sig därifrån.
Det dröjer inte länge förrän han börjar höra och se saker som ligger långt bortom hans fattningsförmåga och samtidigt börjar minnen från hans egna barndom dyka upp, minnen som verkar ha med huset att göra.

Något så ovanligt som en skräckfilm som nästan helt saknar blod och häftiga specialeffekter men det gör verkligen inte denna historia mindre läskig.
Fotot av Claudio Rocha är strålande och krypande läskigt i all sin detaljrikedom och tillsammans med musiken så har det blivit en film som omges av en otrolig spänning rakt igenom.

Bra skådespelare överlag även om Tim Daly i huvudrollen, som advokaten Bryan Beckett som upptäcker saker om sig själv som legat förträngt i så gott som hela hans liv, känns lite stel.

En välgjord och trevlig skräckis kan man väl säga om nu trevlig är ett ord man ska använda när det handlar just om den genren.