En Helt Annan Historia av Stefan Ahnhem (2022)

 

Den här historien utspelar sig samtidigt som Stefan Ahnhems förra bok Den Sista Spiken men i Stockholm och här är det kriminalkommissarie Fabian Risks förra kollega Malin Rehnberg som står i händelsernas centrum.

En ung känd kvinnlig bloggare hittas brutalt mördad i en svit på ett av Stockholms sjystare hotell och Malin får fallet men hon har svårt att få stöd av sin nye chef som hon inte kommer överens med eller ens gillar. Han vill istället lägga fokus på en utredning om trafficking där den ökände gangstern Arcas som för tillfället sitter inlåst verkar vara inblandad.

Malin och hennes sambo Anders har samtidigt stora problem och pratar mest med varandra via små arga lappar i köket, dessutom så har en man som hon tidigare misstänkt ligga bakom mordet på bloggaren börjat att förfölja henne på ett minst sagt obehagligt sätt.

Här har författaren Stefan Ahnhem tagit ett stort kliv åt sidan från sina tidigare intensiva berättelser om Fabian Risk, det känns nästan som om han i ett par år rusat fram i omänsklig fart på motorvägen för att nu helt plötsligt bromsa in och ställa sig på en rastplats och bara pusta ut. Tyvärr så tjänar inte den här historien på det, det blir liksom inte så mycket av någonting egentligen. Det mest spännande och dramatiska är nästan det giftiga samspelet mellan Malin och Anders där man gärna vill veta hur det går.

Malin Rehnberg har definitivt inte samma skarpskurna karaktär som Fabian Risk och hon har inte heller några intressanta personer runtomkring sig. Visst är det välskrivet och tajt men inte så engagerande i alla fall var det svårt för mig att bli engagerad.

The Aztek Mummy (1957)

 

Oroginal titel: La Momia Azteka

Dr. Eduardo Almada är en vetenskapsman med mins sagt kontroversiella åsikter om hypnos och tidigare liv. Efter att ha presenterat sina teorier för en samling vetenskapsmän och mer eller mindre blivit utbuad så inser han att han behöver fysiska bevis att visa upp.

Hans fru Flora ställer villigt upp som försökskanin men paret vet inte att deras minsta steg övervakas av den ökände brottslingen The Bat som Dr. Eduardo inte vet är forskarkollegan Dr. Krupp.

Under hypnos så visar det sig att Flora för flera hundra år sedan levde i Mexiko som den Aztekiska kvinnan Xochitl som var utvald för att offras till gudarna men som försökte fly med sin älskare, krigaren Popoca.

Båda togs till fånga, Popoca och Xochitl begravdes levande med en förbannelse över sig att i all evighet bevaka ett heligt armband och en bröstplatta i guld.

Nu tar sig Dr. Eduardo och några vänner till den pyramid där denna antika grav ska finnas och hittar den givetvis på en gång. Dom guldföremålen från dom mumifierade kropparna och tar med sig dessa för att visa upp för sina kollegor men dom inser inte att dom nu väckt Popoca som givetvis tänker göra allt för att återföra sina ägodelar.

Ja vad ska man säga om denna mexikanska monsterfilm. Den har egentligen ingenting av kvalitet men den är ändå på något sätt underhållande i all sin dålighet. Skådespelarna är genomusla och verkar läsa innantill om dom så bara ska gäspa, historien enbart löjlig men regissören Rafael Portillo verkar ändå ha satt ihop den här historien med lite själ och hjärta och det ska man respektera sen så är fotot av Enrique Vallas inte alls dåligt.

Men i slutändan så är det så att man skrattar mer än man skräms så någon ryslig skräck framkallar den inte.

Överraskade av Natten (1932)

 

Original titel: The Old Dark House

https://youtu.be/06RuAO980U4?si=0KKzk2MYaXmIroFU

Regissören James Whale var en av dom stora filmskaparna på 30-talet, han gjorde bland annat Frankenstein, Frankensteins Brud och Den Osynliga mannen och så mitt bland dom enastående filmerna så kom den här 1932. 

En ganska underlig historia som bjuder tittaren på mängder med frågetecken som tyvärr aldrig får några svar.

Philip Waverton, Hans fru Margaret och deras vän Roger Penderel är på väg med bil i Wales ödemarker på natten när dom överraskas av en fruktansvärd storm. Dom stannar till vid ett stort slottsliknande hus byggt i sten där dom blir insläppta av en till utseendet grotesk butler som dom senare får veta går under namnet Morgan.

Dom tas emot av den gänglige Horace Femm och hans syster Rebecca som lite motvilligt låter dom stanna över natten.

Dom blir bjudna på mat och när dom väl sitter till bords så bultar det ånyo på dörren. In kommer den fryntlige och bullriga Sir William Porterhouse och hans sällskap, den dansande skönheten Gladys DuCane som också söker skydd från ovädret utanför.

Det dröjer inte länge förrän sällskapet inser att det är någonting skumt i det stora huset och när elektriciteten går och Philip blir anvisad att ta sig upp till övervåningen för att hämta en lampa så hör han en röst bakom en av dom stängda dörrarna och dessutom en dörr som är låst med flera tjocka kedjor.

Det är verkligen ingen dålig ensemble som samlas i filmens hus som lika gärna skulle kunna vara Greve Draculas hem och som kanske egentligen har huvudrollen i den här historien, byggnaden är i alla fall det läskigaste den här filmen har att bjuda på. Boris Karloff spelar den stumme butlern Morgan och rör sig i huset ungefär som han gjorde året innan när han spelade monstret i Frankenstein sen så har vi Lillian Bond som Gladys, (hon heter ju inte Gladys egentligen vilket hon avslöjar för Roger Penderel när dom en stund hamnar ensamma i ladan utanför huset) en ganska ung Charles Laughton, Melvyn Douglas och Raymond Massey. 

Dessa eminenta skådespelare verkar tyvärr inte så engagerade i den här produktionen och regissören James Whale har också gjort ett något hafsigt jobb. Agerandet känns lite för överspelat och teatraliskt och som sagt så är det mycket frågor man skulle ha velat ha svar på, helt plötsligt när stormen upphör och morgonen gryr så slutar bara filmen och där sitter man och hade hoppats att man skulle fått en förklaring till alla dom där underliga men intressanta karaktärerna.

Speciellt läskigt är det inte men eftersom man hela tiden sitter och funderar på vilka dom här människorna är och vilken historia som ligger gömd i stenväggarna så blir det ändå spännande och det är tur för filmen som behöver den spänningen för att klara sig fram till ett idéfattigt slut.

 

The Quiet One (2019)

 

https://youtu.be/BrDNYXW9a_Y?si=R4845OAPmo5fedWH

En dokumentär där vi får följa med Bill Wyman in i hans allra heligaste rum där han har samlat allt i sitt liv i form av foton, böcker, dokument, saker och filmer.

Bill Wyman var med och startade The Rolling Stones 1962 och var deras basist tills han helt plötsligt hoppade av den enorma rockcirkusen som bandet blivit 1992.

Bill har alltid kallats för The Quiet One eller The Quiet Stone, han har inte deltagit i det rock n roll liv dom andra i bandet levat utan hållit sig på sin kant med sina intressen.

Vi får här följa hans liv från liten arbetarklass grabb i Sydöstra London till han blir berömd på 60-talet som medlem i ett av världens absolut största band, avhoppet och nu när han på hobbynivå åker runt och spelar blues med Rhythm Kings.

Han har alltid sen början av 60-talet haft en kamera eller en filmkamera i handen och dokumenterat allt runtomkring sig och det får vi ta del i i den här fascinerande intressanta dokumentären.

Eller som Keith Richards säger i början av filmen: Jag kommer inte ihåg mycket av 70-talet, allt där får du fråga Bill Wyman om.

Aquaman (2018)

 

https://youtu.be/WDkg3h8PCVU?si=MRSjwyRgIczZ-4FK

En fyrvaktare räddar en kvinna som spolats upp på land och som visar sig vara Atlanna som spelas av en strömmingsblek Nicole Kidman och som flytt från ett tvångsgifte i den mytomspunna undervattensstaden Atlantis.

Kärlek uppstår och som så ofta så föds ett barn en tid senare.

Atlannas tilltänkta make har dock inte gett upp hoppet och skickar ett gäng för att ta hem henne. Efter att med sin treudd gjort mos av inkräktarna så beslutar hon sig ändå för att återvända under ytan för att bespara sin familj framtida problem.

Hennes son Arthur (Jason Momoa) växer upp som ett mellanting mellan landlevande människa och undervattensvarelse med enorma krafter och dom använder han för att ta hand om både mänskliga pirater och en galen halvbrorsa under ytan.

Det känns som om regissören James Wan och fotografen Don Burgess har gått all-in här för att göra någon form av Avatar i dubbla hastigheten. Det är en färgexplosion av sällan skådat slag och det blir så mycket till slut att man blir trött i både ögon och huvud.

Historien är som ett ordnat kaos utan ordning, ingenting har ett fäste i någonting och när allting slutar så sitter man där och frågar sig vad det var som hände egentligen och varför.

Jag undrar hur Willem Dafoe och Nicole Kidman hamnade här under vattnet, dom måste ha fått miljoner snäckor i betalning.

65 (2023)

 

https://youtu.be/bHXejJq5vr0?si=jujs0cljFq-yyFeH

För 65 miljoner år sedan så fanns det tydligen intelligent liv ute i rymden och dom såg ut precis som oss och talade även engelska. Adam Driver spelar Mills en man som bor med sin fru och dotter på en planet som vi inte får veta namnet på. Hans dotter Nevine (Chloe Coleman) är sjuk och behöver speciell behandling som kostar så mycket pengar att Mills måste ta ett jobb som pilot som kommer hålla honom borta på resa under en längre tid.

Under färden så överraskas han av en asteroid storm som för med sig att skeppet kraschar på en för han okänd planet.

Alla passagerare dör i kraschen utom Mills och en yngre flicka men eftersom hon tillhör ett annat folkslag så kan dom inte kommunicera verbalt med varandra.

Grejen är att den planet dom hamnat på är Jorden för 65 miljoner år sedan och alla vet ju att det då var dinosaurierna som härskade här vilket blir själva problemet för Mills och hans nyfunna vän som vi får veta senare heter Koa och spelas av Ariana Greenblatt när dom måste ta sig till en bergstopp där den del av rymdskeppet där räddningskapseln sitter. Nu måste då dom två överlevande ta sig igenom täta skogar där enorma dinosaurier lever.

Själva idén tycker jag är spännande men allting blir ganska fånigt och förutsägbart och samspelet med den här unga flickan som givetvis påminner om Mills dotter kunde ha gjorts med mer hjärta. Scenografin är dock riktigt bra, visuellt är det förbannat snyggt och coolt men det räcker inte till för att rädda den här tillbakablicken till vår planets forna dagar.

Columbo: Requiem for a Falling Star (1973)

 

Efter att i den förra historien varit på utflykt i London så är Columbo (Peter Falk) här tillbaka i Los Angeles där han får göra ett besök i filmindustrin och den dalande stjärnan Nora Chandler (Anne Baxter) som är utpressad av författaren Jerry Parks (Mel Ferrer) och som visar sig ämnar gifta sig med Chandlers assistent Jean Davis (Pippa Scott).

Detta triangeldrama leder givetvis till ond bråd död där det kommer att visa sig att filmstjärnan Chandler har en hel del benpipor i garderoben.

Peter Falk är som vanligt bra som Kommissarie Columbo och Mel Ferrer gör den överlägsna författaren av skandalbiografier Jerry Parks strålande.