En dokumentär av Leo Razzak och Nils Andersson där Zlatan öppenhjärtigt berättar om sin karriär som en av världens bästa fotbollsspelare och även tiden innan den. Här får man se honom ganska långt ifrån den där hårda tuffa människan som skiter i alla och går sin egen väg, här berättar han om kärleken till fotbollen, Sverige och det Svenska Landslaget och hur stolt han är så fort han får ta på sig den gulblåa tröjan.
En gripande, intressant och fascinerande bild av fotbollsspelaren som visar sig ha ett lika stort hjärta som teknik på den gröna mattan.
Regissören Peter Thorwarth har satt ihop en film som mest går ut på att skjuta, knivhugga, krossa, bränna och spränga ihjäl nazister och det tycker jag att han har lyckats med på ett strålande underhållande sätt. Ibland så kan det bli lite för mycket av det goda i såna här filmer men här finns hela tiden en underliggande humor och ett fantastiskt foto av Marc Achenbach samt riktigt bra skådespelare som alla håller upp ett annars ganska enkelt manus på starka axlar.
När filmen börjar så slängs vi tittare direkt in i våldsamheterna, det är knappt så att man hinner ta ett andetag innan kulorna viner runt öronen. Det är i slutskedet av Andra Världskriget och den Tyska armén håller på att falla ihop. En grupp grymma SS-soldater under ledning av sadisten Von Starnfeld (Alexander Scheer) har fått reda på att det ska finnas en guldgömma i den lilla byn Sonnenberg och tänker lägga vantarna på den innan dom allierade anländer.
Innan dess så tänker han dock först ta hand om desertören Heinrich (Robert Masser) som hans män hänger i ett träd men bråttom därifrån så ser dom inte hur den unga kvinnan Elsa (Marie Hacke) smyger fram och skär ner Heinrich innan döden tagit hand om honom.
Visst har regissören och manusförfattaren Peter Thorwarth fått visuell inspiration av både Quentin Tarantino och Robert Rodrigues men han har gjort det här på sitt egna sätt och det riktigt bra. Det här är en westernfilm flyttad till Tyskland och Andra Världskriget, det är våldsamt rått, roligt, coolt och visuellt jäkligt snyggt och med allt detta så bryr man sig inte om den ganska enkla historien.
Överläkaren och landets främsta expert på psykopater, Nathalie Svensson trivs ypperligt med livet just nu som nyskild från den tråkiga Håkan och med två barn varannan vecka.
På väg hem från Café Opera en sen kväll så får hon ett sms från skådespelaren Rickard Ekengård som hon hamnat i säng med några veckor tidigare.
Han vill träffas snarast vid Karlaplan och efter en stunds tvekan så beger sig Nathalie dit bara för att vid framkomsten på avstånd bli vittne till hur någon skjuter Rickard och knuffar ned honom i fontänen.
Det här överfallet är en kopia av det mord som 10 år tidigare tog Nathalies dåvarande pojkvän ifrån henne och nu lägger sig frågetecknen på hög: Är det samma gärningsman och har det med henne att göra?
Den första berättelsen om Nathalie Svensson är en riktigt intrig fylld historia där man som läsare hela tiden luras åt flera olika håll och där slutet blir en riktigt skruv.
Efter uppgörelsen på Sea World i den förra filmen så har nu Sean Brody återvänt till Amity och har nu ansvaret över polisväsendet på ön, precis som sin far när han levde.
En natt när Sean är ute för att ordna med en boj så blir han attackerad och dödad av en enorm vithaj och hans mor Ellen är övertygad om att det är samma haj som kommit tillbaka för att hämnas på familjen.
Efter begravningen så åker Ellen med sin andra son Michael och hans familj ner till Bahamas där han jobbar som marinbiolog och det dröjer givetvis inte länge förrän Hajen följt efter dit för att avsluta jobbet.
Hajen åker till Bahamas skulle man kunna kalla den här filmen, då skulle det åtminstone finnas någonting att roas av för resten av den här produktionen är allt annat än rolig och bra. Skådespelarna är torra, Lorraine Gary som spelar Ellen Brody är rent usel. Det är ju bara Michael Caine som håller flaggan något sånär uppe men det gör han ju på ren rutin och man sitter ju och undrar vad han ens gör i den här filmen.
Hajen ser ut som någon leksak i gummi, långt ifrån det som Steven Spielberg presenterade i den första filmen om detta vattenlevande monster. Betyget får Caine och så några mysiga scener från Karibien.
Under 2:a Världskriget så håller Nazisterna den berömda polska vetenskapsmannen Dr Alexander Fabien och hans familj fången för att utnyttja hans kunskaper i kriget. En grupp engelsmän ledda av amerikanen Kaminski (Ed Westwick) beger sig djupt in i det ockuperade Polen för att frita Fabien och ta med honom till England.
Jag har inte så mycket mer att säga om denna krigshistoria än att den var förbannat tråkig från början till slut. Regin, manus, skådespelare och fotot var en enda lång gäspning.
Vetenskapsmannen Dr Martin Harris (Liam Neeson) har precis anlänt till Berlin med sin fru Elisabeth (January Jones) för att deltaga på en konferens. Väl framme vid hotellet så upptäcker han att det saknas en väska. Harris hoppar in i en taxi för att åka tillbaka till flygplatsen men i stressen så kör den kvinnliga föraren av vägen och bilen hamnar i vattnet.
Harris vaknar upp på ett sjukhus och får reda på att han legat där i fyra dygn men att ingen har sökt honom. Efter att ha blivit omplåstrad och fått lite ordning på minnet så beger han sig tillbaka till hotellet bara för att träffa på sin fru som inte vet vem han är och som dessutom har en annan man vid sin sida som säger sig vara Dr Martin Harris (Aidan Quinn).
Inledningen på den här filmen är riktigt intressant, det är många spännande frågetecken som flyger omkring runt Harris när han med hjälp av den unga taxichauffören Gina (Diane Kruger) försöker ta reda på vad som hänt och vem han egentligen är. När det är en 20 minuter kvar och när några frågor får sina svar så blir det dock ganska fånigt och den här sista slutspurten sänker den här historien som ändå började så intressant.
Tre väninnor som har ett till synes bra liv får allt omkullkastat en natt när telefonen ringer och polisen meddelar att deras söner varit med om en bilolycka och befinner sig på sjukhuset.
Det är lite svårt i början av denna serie att få ihop alla relationer, vilka som är föräldrar och barn till vilka men det ljusnar när väl kvinnornas söner hamnat på sjukhuset. Det är också nu allting börjar eller början till slutet kanske man ska säga för härifrån så är detta ett otroligt smärtsamt och tungt drama där man som tittare inte får mycket sol att värma sig till. Rakel Wärmländer som spelar Ebba ligger bakom detta drama och hon tillsammans med Sofia Helin och Louise Peterhoff som har dom bärande rollerna är enastående bra och lyfter verkligen hela historien och det behövs för det känns som om det blir lite för mycket efter ett tag. Det räcker inte med att mammorna jobbar med ångesten av att barn har drabbats av allvarliga skador utan det blandas in skilsmässor, ekonomiska problem, otrohet och psykopatiska före detta partners.
Med allt detta så hade man ju hoppats på ett ordentligt avslut på gott eller ont men istället så blir det lite anti-klimax av allting.
Skådespelarna är så fruktansvärt bra så dom ser till att allting ändå hålls ihop ordentligt.
