Jorden Runt på 80 Dagar (2021)

 

Original titel: Around The World in 80 Days

Ännu en version av Jules Verne's klassiska roman från 1873 där den omåttligt rika Phileas Fogg en dag på herrklubben slår vad med sin vän Lyle Bellamy om att han kan resa jorden runt på 80 dagar. Med sig på detta äventyr så tar han sin nyanställda betjänt Passepartout och den unga journalisten Abigail Fortescue.

Visuellt så är denna serie riktigt läcker och det är en fröjd för ögat att få följa med runtom i världen och skådespelarna är också mycket bra men konceptet känns lite fegt och något otidsenligt på många sätt. Jag tror inte att Abigail skulle ha respekterats som en kvinnlig skribent på samma sätt som visas här och inte heller Passepartout som färgad. Dessutom så beskrivs Phileas Fogg som en ganska feg person som mer eller mindre tvingas runt på det här äventyret av sina medresenärer.

Serien vinner ändå på att den är så pass snygg visuellt och att skådespelarna är bra sen så finns det en del roliga referenser till andra romaner skrivna av Jules Verne, både före och innan den här berättelsen.

Beck - Dödsfällan (2022)

 

Martin Becks barnbarn Vilhelm som har sin första dag som polisaspirant ute på fältet kastas in i hetluften på en gång när han och hans handledare åker på ett inbrottslarm där en 17-årig pojke hittas död.

Den första filmen av fyra som spelades in 2022 och det är väl en historia med typisk Beck-känsla, det är inte bara spänning och action utan en berättelse om människorna runtomkring också, både dom som håller sig innanför lagens ramar och dom som omedvetet eller av egen fri vilja hamnat utanför dessa.

En klar känga till dom politiker som ska hållas ansvariga för hur det ser ut för en polis idag och också hur människor med makt i samhället mer eller mindre tror att dom kan bete sig precis hur dom vill när media stängt av kameror och mikrofoner.

Valter Skarsgård som spelar Vilhelm Beck är mycket bra och eftersom hans morfar Martin nu syns mindre och mindre så kanske det blir en yngre upplaga av Beck som snart tar över?

  

Thomas Hellberg 1941-2023 - Vila i Frid

 

The Northman (2022)

 

I början av den här filmen så får vi vara med när den unge prinsen Amleth (Oscar Novak) blir vittne till när hans farbror Fjölnir (Claes Bang) mördar hans far, vikingakungen Aurvandil (Ethan Hawke). Amleth lyckas fly men lovar att återvända för att hämnas sin far och befria sin mor Gudrún (Nicole Kidman).

I vuxen ålder så tillhör Amleth (Alexander Skarsgård) som nu har fått namnet Björnulv en grupp bärsärkar som utan samvete sprider förödelse omkring sig i Rusernas land i öst. Vid ett möte med trollkvinnan Seeress (Björk) så påminns han om sitt gamla löfte om hämnd och ger sig av mot Island för att leta upp Fjölnir.

Recensionerna av denna maffiga och våldsamma vikingasaga är antingen toppar eller dalar, personligen så lägger jag mig någonstans mitt emellan. Det är ett mustigt äventyr, det är skitigt och kallt, rått våldsamt och blodigt och mörkt, det finns inga ljuspunkter eller humor i den här hämndhistorien. Faktum är att dom enda leenden som kan skönjas är onda grin i ärrade ansikten.

Alexander Skarsgård är som en 900-tals Rambo där ingen eller ingenting kan stoppa honom från att utkräva hämnd på den som mördat hans far och visst passar han alldeles utmärkt i den karaktären. Han är en vrålande galen björn i varenda fysiska och psykiska skrymsle och har egentligen bara någon form av lugn när han träffar den älvliknande Olga.

Tyvärr så tycker jag att historien har ett ganska dåligt flyt, dom rituella och drömlika sekvenserna är behövliga men dom är för långa och blir lite tröttsamma och tar bort intresset för själva historien som ju bygger på en gammal Isländsk saga som även William Shakespeare tog tag i och förvandlade till Hamlet.

Skådespelarna gör vad dom ska men jag är lite besviken på Nicole Kidman som jag tycker spelar över en del, annars är det kul att se Björk som trollkvinnan Seeress även om hon bara är med en kort stund och som sagt, Skarsgård har väl aldrig varit så här grym.

 

Den Fjärde Mannen (2015)

 

Lars Martin Johansson (Rolf Lassgård) kallad Slaktaren från Ådalen av sina kollegor blir ny operativ chef på Säpo och öppnar upp ett gammalt sidospår som har med terrorattentatet på Västtyska ambassaden i Stockholm 1974 att göra. Redan på den tiden så misstänkte utredarna att dom tyska terroristerna haft hjälp av en eller ett par svenskar men utredningen om dessa arkiverades.

Som vanligt när Leif GW Persson ligger bakom historien så är det polisiära kontra det politiska spelet enastående detaljerat och fascinerande intressant och det blir spännande utan att det egentligen händer någonting.

En herrans massa bra skådespelare i mindre och större roller får vi följa från 70-talet och fram till nutid där bland annat Claes Malmberg sticker ut som den exceptionellt sviniga kriminalkommissarien Evert Bäckström. 

Stormfödd av Buthler & Grimwalker (2021)

 

Livet håller på att rasa samman för Alex Storm som nu sitter fast långt inne i hans brors maffia imperium. Han försöker med alla medel att lämna det livet men när hans fru Jessica får reda på allt och även blir inblandad så gör det ju inte saken lättare. 

Alex försvinner till Hong Kong med Lily-Rose, Jessica och Sussie tar sig till Sydamerika och hemma i Sverige så pressas organisationen av en polis som verkar komma allt närmare.

Det är fortfarande ett enastående högt tempo i denna historia om den före detta bilförsäljaren Alex som på något sätt halkar in i en av dom största och grymmaste gangster organisationerna. Det är spännande och tajt och inte speciellt svårt att hänga med i alla skarpa kurvor. Tyvärr tyckte jag väl att slutet uppe i norra delarna av Sverige kändes lite hafsigt och stressat skrivet men helheten är ändå bra.

Karl XII (1974)

 

Att August Strindberg inte var förtjust i Karl XII är ju ingen hemlighet och hans teaterpjäs från 1901 innehåller en hel del svidande kritik mot den forne konungen.

I det här dramat från 1974 så har regissören Keve Hjelm tonat ner kritiken mot kungen lite grann även om den hela tiden finns där i bakgrunden.

Det folkliga missnöjet mot honom presenteras i form av en vanlig man gestaltad mycket bra av Nils Ahlrot som obemärkt tar sig in i kungens rum i Lund där han efter 15 år utomlands befinner sig och som då på kungens sängkant spyr galla över honom och hans gärningar.

Annars så beskrivs Karl XII här som en rätt nyfiken och hörsam person som vill veta vad folk tycker om honom och vad som sägs på gator och torg men som ju i och för sig lika gärna vara misstänksamhet.

Intressant och dramatisk version är det med mycket bra skådespelare där Jarl Kulle som Karl XII växer från att i hans första scen verka vara en tyst, nästan rädd människa till en stor och stark ledare på slutet.