Dune (2021)

 

Det här är den andra filmatiseringen av Frank Herberts klassiska sci-fi roman från 60-talet och det är inte en dålig version som presenteras av regissören Dennis Villeneuve som tidigare bland annat gjort Blade Runner 2049. 

Handlingen kretsar kring ökenplaneten Arrakis som även kallas Dune där galaxens dyraste råvara finns, en krydda som är ett livselexir för mänskligheten och som alla vill år och så hertigsonen Paul Artreides som dras in i konflikten och den dödliga kampen om denna krydda.

Denna film nominerades till 10 Oscar och vann 6 och det är minsann en maffig och imponerande produktion där det visuella helt klart vinner över innehållet för det är mäktigt och effektfullt och även om historien innehåller en hel del action och imponerande krigsscenerier så är det ändå någon form av poetiskt lugn över hela berättelsen.

Jag tyckte att skådespelarna till en början kändes lite stela men dom växer in i karaktärerna bra ju längre historien vandrar på och Stellan Skarsgård som Baron Vladimir Harkonnen är som vanligt strålande och knappt igenkännbar.

Dune (1984)

 

Året är 10191 och på planeten Dune eller Arrakis som namnet också är så produceras kryddan Melange som alla i galaxen är beroende av. Fremen som är urinvånarna på planeten har förutspått att en messias kallad Kwisatz Haderach ska anlända och leda dom på ljusets väg.

Samtidigt så pågår ett dödligt spel mellan Kejsaren Shaddam IV, Baron Harkonnen och Hertig Leto Atreides om kontrollen över den eftertraktade kryddan.

Den här filmen är ett bevis för att mycket pengar och kända skådespelare inte alltid är synonymt med kvalitét och produktionen blev också ett ekonomiskt fiasko.

Till och från så är det imponerande visuellt men däremellan också rätt sunkigt gjort och skådespeleriet av alla idel kända ansikten håller tyvärr inte måttet, dom rör sig stelt i sina plastiga utstyrslar och konstnärliga frisyrer som en samling figurer i något tjeckiskt dockspel.

Väldigt ojämn film där ett par maffiga scenerier är det som håller upp allt, tyvärr så är det ganska långt emellan dom.

Johnny The Fucker av Magnus Uggla (2022)

 

Året är 1978 och Magnus Uggla är enormt stor i Sverige efter skivan Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt. Plattan efter som hette Vittring blir dock ett fiasko och turnén som följer en ekonomisk katastrof som gör att Uggla blir skuldsatt hos skivbolaget.

När han på hösten 1978 funderar på att helt lägga av med musiken så kommer produktchefen på CBS med förslaget att ställa upp med en låt i Melodifestivalen 1979.

Riktigt intressant, fascinerande och roligt är det att få följa med Uggla i denna musikaliska berg och dalbana där han omges av skandalkåta journalister, skumma skivbolagsfolk, artistkollegor, vänner och ovänner. En resa som börjar med en förhoppning och slutar i katastrof men ändå inte.

Morbius (2022)

 

Här kommer ännu en i raden av anti-hjältar från Marvel. Här är det Jared Leto som spelar Dr Michael Morbius som har ägnat hela sitt liv åt att försöka få fram ett botemedel mot den allvarliga blodsjukdom som han och hans bästa vän Milo (Matt Smith) lidit av sen födseln.

När han och hans assistent Martine (Adria Arjona) till slut lyckas så visar det sig inte bara vara en räddning utan även en grym förbannelse.

Jag är lite tudelad efter att ha sett det här äventyret som förutom action och sci-fi delar innehåller en hel del skräcksekvenser. Jag gillar verkligen Jared Leto i rollen som läkaren Michael Morbius, han är verkligen den där moderna Dr Jekyll Mr Hyde in i varje detalj och filmens effekter och foto är också maffiga och snyggt utförda men Adria Arjona som spelar Morbius assistent Martine är enbart kyligt steril och tillför ingenting och även om Matt Smith är en bra skådespelare så har jag lite svårt att köpa hans förvandling här och så har vi dessutom poliserna Stroud och Rodriguez som ska hitta en lösning till alla dom av blod tömda kropparna som hittas i staden och som inte nämnvärt verkar tycka att det är underligt med en misstänkt läkare som flyger och far bland skyskraporna med till synes övernaturliga krafter.

Den svenska regissören David Espinosa har gjort ett bra jobb trots dom detaljer jag gnällt lite över och så lär det ju komma en uppföljare, det kan jag lova utan att förstöra slutet.

Don't Open till Christmas (1984)

 

Det är jultider och polisen i London brottas med en seriemördare som på ett utstuderat grymt sätt tar livet av män utklädda till tomtar.

Kriminalkommissarie Harris och hans assistent Powell har inte många spår att gå efter tills en mystisk reporter hör av sig.

Ja, det är inte så mycket att säga om den här produktionen förutom att allt är riktigt dåligt. Regissören Edward Purdom som ju även gör rollen som Kommissarie Harris har försökt att använda sig av gamla beprövade klassiska skräckfilms knep men lyckas inte göra någonting bra av det tyvärr. En töntig historia och skådespelare som inte klarar av att agera gör ju inte saken bättre.

Rogue One - A Star Wars Story (2016)

 

Som liten så blir Jyn Erso vittne till hur hennes mor mördas och hennes far, vetenskapsmannen Galen Erso (Mads Mikkelsen) förs bort av Imperiets utsände Orson Krennic (Ben Mendelsohn).

Som vuxen så kommer Jyn i kontakt med Cassian Andor (Diego Luna) och rebellerna och får reda på att hennes far som tvingats i tjänst hos Imperiet skapat deras nya vapen Dödsstjärnan men han har också i hemlighet byggt in en svag punkt som kan få hela stjärnan att explodera.

En plan börjar nu rota sig hos Jyn, att försöka stjäla ritningarna till Dödsplaneten och om möjligt hitta dess svaga punkt, det gäller bara att få med sig resten av rebellerna på detta, som det verkar självmordsuppdrag.

Ett riktigt bra Star Wars äventyr där vi får en liten historia om hur Dödsstjärnan kom till. Det är coolt och snyggt, häftig action och bra skådespelare och köper man bara en ganska dåligt dataanimerad Prinsessan Leia på slutet så är detta riktigt bra sci-fi underhållning.

Odens Spel av Tim Hodkinson (2019)

 

Original titel: Odin's Game

Det är år 934. Einar Unnsson är 18 år gammal och bor med sin mor på en gård. En dag så råkar han reta upp fel sorts person, förkunnas fredlös och tvingas att lämna ön för att inte riskera att bli dödad. Hans mor säger åt honom att bege sig till Orkneyöarna och söka upp den fruktade Torfinn Jarl eller Skallklyve som han också kallas.

Einar finner sig snart vara en bricka i ett dödligt spel bland både kristna och asatrogna krigare där han inte kan lita på någon förutom sig själv.

Ett svulstigt, blodigt och rått äventyr där det nästan känns hur kallt och vinpinat omgivningarna är. Gillar man TV-serien Vikings så har man en högtidsstund här och även om berättelsen känns lite lätt och tunn ibland så är det god underhållning och välskrivet.