Dödens Pendel av Jonas Moström (2005)

 

När Gerd Ekstedt avlider i sömnen så är hennes son den enda som misstänker att döden inte kommit naturligt. Han påpekar att någon stulit klockan som alltid stått på sängbordet. Kriminalkommissarie Johan Axberg och hans kollegor som har fullt upp med en knarkhärva tror dock inte på mord och glömmer hela saken tills hans vän, tillika läkaren Erik Jensen börjar prata om ett fall där en till synes helt frisk ung kvinna dött av hjärtstillestånd. Axberg börjar titta på fallet och hittar flera liknande dödsfall där även klockor verkar ha försvunnit hos dom avlidna.

Riktigt bra debutroman av Johan Moström om polisen Johan Axberg i Sundsvall. Det är välskrivet och med en intressant samling karaktärer. 

Spännande och dramatiskt.

Bilar (2006)

 

Original titel:  Cars

Den kaxige racerbilen Lightning McQueen (Owen Wilson) är på väg för att delta i tävlingen Piston Cup som går av stapeln i Los Angeles. Efter ett smärre missöde på vägen så hamnar han dock i den lilla ökenstaden Radiator Springs där han ställer till oreda och förstörelse. McQueen vill bara komma bort från stan men måste stanna och fixa det han har ställt till med och börjar så sakteliga ära känna dom gamla dammiga bilar som befolkar orten.

Visst är detta förutsägbart och sockersött men det är så skickligt gjort och bra animerat och då bryr man sig inte om den enkla historien. Det är förbannat snyggt, sjyst gjorda actionscener och en hel de humor och det räcker långt.

Gustaf Mannerheim: Aristokrat i Vadmal av Henrik Meinander (2017)

 

Gustaf Mannerheim är en av dom mest berömda, en av dom mest uppburna men också en av dom mest omstridda personerna i Finlands historia.

Mannen som pratade bättre svenska och ryska än finska hade en viktig central roll under åren 1917-1919 och under det andra världskriget.

Han hade en personlighet som väckte både beundran och avsky både privat och i militära och politiska kretsar.

I den här boken så tar författaren och den före detta intendenten på Mannheimer-museet Henrik Meinander upp både dom positiva och mörkare sidorna upp på ett fascinerande, spännande och dramatiskt sätt.

Rebecka Martinsson: Lögnen (2020)

 

En ung kille dör av en överdos på en fest och polisen inleder nu en jakt på några kända knarklangare i regionen. Polisen Tommy (Ardalan Esmaili) misstänker att hans styvbror är inblandad men vågar inte säga något till dom andra och Rebecka Martinsson (Sascha Zacharias) börjar fundera på att lämna Norrland och flytta tillbaka till Stockholm men Sivving (Lars Lind) och hennes arbetskollegor gör allt för att hon ska stanna.

Stämningen tätnar bland alla brottsbekämpare hos Kiruna-polisen och privatliv och arbete tenderar att korsa varandra mer än en gång och dessutom på ett tragiskt dramatiskt sätt som ingen väntat sig.

Bra skådespelare och spännande trots en gnällig Rebecka Martinsson med röd och snorig näsa som inte kan bestämma sig för någonting och som man tröttnar lite på.

Star Wars Episode VIII: The Last Jedi (2017)

 

Historien börjar precis där den förra avslutades. Rey (Daisy Ridley) har hittat Luke Skywalker (Mark Hamill) och försöker få honom med tillbaka för att hjälpa motståndsrörelsen i kriget mot Den Nya Ordningen.

Kylo Ren (Adam Driver) eller Ben Solo som ju är hans riktiga namn slåss fortfarande med sitt inre och balanserar på gränsen mellan den onda och goda sidan och både han och Rey märker att dom har någon underlig koppling till varandra.

Regissören Rian Johnson har tyvärr här inte lyckats så där jättebra med att ta över stafettpinnen efter J.J. Abrams som gjorde den förra filmen.

Tempot är betydligt långsammare, det är ojämnt och effekterna hänger inte alltid med. Några försök till en del gulliga och roliga scener fungerar inte alls och så dyker en annars så eminent skådespelare som Benicio Del Toro upp i en rätt löjlig karaktär. Hade det inte varit för spänningen mellan Rey och Kylo Ren så hade detta inte varit speciellt intressant.

Star Wars Episode VII: The Force Awakens (2015)

 

Den unga skrotletaren Rey (Daisy Ridley) snubblar över roboten BB-8 som visar sig ha en karta som ska visa vad den mytomspunna Luke Skywalker gömmer sig. Med hjälp av den avhoppade Stormtroopern Finn (John Boyega) så försöker hon ta BB-8 till motståndsrörelsen som leds av Prinsessan Leia (Carrie Fischer) men jagas samtidigt av den maskerade Kylo Ren och Den Nya Ordningen.

Den här filmen utspelar sig ca 30 år efter Darth Vaders död och det nya mörka hotet mot demokratin i galaxen heter här Kylo Ren och som visar sig inte bara ha en Jedi krigares krafter utan också vara släkt med några av filmseriens hjältar. Trots att det finns en hel del mer eller mindre intressanta karaktärer i denna historia så är den självklara huvudpersonen den unga kvinnan Rey som också visar sig ha kopplingar till både Luke Skywalker och Prinsessan Leia.

Ett antal karaktärer från långt tillbaka i tiden dyker upp och det blir lite nostalgiskt mys för oss som började titta på den här filmserien redan i slutet av 70-talet.

Effekterna sitter klockrent, skådespelarna är bra och det är riktigt tajt regisserat av J.J. Abrams.

Maffigt, spännande och enastående snyggt.

Star Wars Episod III: Mörkrets Hämnd (2005)

 

Original titel:  Star Wars Episode III - Revenge of The Sith

Den här filmen var helt klart ett par steg uppåt om man jämför med den förra som var ett riktigt bottennapp. Det har nu gått tre år sedan klonkrigen, Padme (Natalie Portman) väntar barn med Annakin Skywalker (Hayden Christensen) men han har svårt att riktigt glädjas eftersom han brottas med sitt inre som mer och mer drar åt den mörka sidan och det blir inte bättre av att Kansler Palpatine inte riktigt visar sig vara den alla tror. Jedi krigarna anar oråd men dom förstår inte hur nära inpå dom hotet verkligen är.

Den här historien inleds ungefär som den förra avslutades. En massa skjutande, explosioner och jagandes i rymdskepp fram och tillbaka så att man knappt hinner med att fatta vad som händer eller vem som är vem men efter en stund så hittar historien en bra balans och ju mer Annakin Skywalker rör sig mot den mörka sidan ju bättre blir också filmen och slutet är riktigt bra även om filmmakarna nog hade sett en hel del på Sagan om Ringen innan dom satte ihop denna.

Hayden Christensen känns mer bekväm här i rollen som Annakin och det gör även Ewan McGregor som Obi-Van Kenobi men störst plats här tar nog ändå Ian McDiarmid som gör Kansler Palpatine strålande bra.