Mary (2019)

 

Det här var en skräckfilm som jag tyckte jag har sett minst 20 gånger förut. En demon som terroriserar en familj och vänder barnen och föräldrarna mot varandra är ju verkligen inte en ny idé i filmens värld det som gör denna lite annorlunda är att hela sällskapet befinner sig på en segelbåt ute på Atlanten.

Pappan i familjen, David (Gary Oldman) har köpt en gammal segelbåt som han tänker ta med fru Sarah (Emily Mortimer), döttrarna Lindsey (Stefanie Scott) och Mary (Chloe Perrin), kompisen Mike (Manuel Garcia Rulfo) och så Lindseys pojkvän Tommy (Owen Teague) på en tripp till Bahamas.

Det han inte berättat för sitt resesällskap är att alla som tidigare ägt denna båt mystiskt försvunnit ute på havet och givetvis så dröjer det inte länge förrän det börjar hända mystiska saker både i och utanför kajutan.

Som sagt så är detta ingenting nytt, filmen är smockfylld av klichéer och man vet hela tiden vad som komma skall och då blir det ju aldrig läskigt vilket ju krävs för att en skräckfilm ska fungera. Skådespelarna kan jag inte klaga på men slutet är riktigt töntigt och öppnar ändå för en del 2.

Vi Fara till Sahara (1939)

 

Original titel: The Flying Deuces

Helan och Halvan befinner sig i Paris där Helan (Oliver Hardy) blivit kär i den unga Georgette (Jean Parker) som är dotter till hotellägaren där han och Halvan (Stan Laurel) hyr ett rum.

När Helan får veta att Georgette redan är gift så beslutar han sig för att ända sitt liv i floden Seine men blir övertalad att istället söka sig till Främlingslegionen i Marocko för att glömma sin kärlek.

En ganska god idé som blivit en rätt löjlig film och som enbart andas tack vare Oliver Hardys och Stan Laurels enastående samspel.

Karaktärerna runtomkring dom är rätt själlösa och det är inte många scener som får en att tänja på smilbanden.

Lance (2020)

 

Fascinerande och tragisk dokumentär om världens genom tiderna bäste cyklist Lance Armstrong. I alla fall så räknades han som det innan han 2013 gick ut och erkände att han så gott som under hela sin professionella karriär dopat sig. 

Han blev idol för miljoner människor världen över när han mitt i karriären drabbades av cancer som han besegrade och kom tillbaka för att vinna ännu fler segrar för att sen över en natt bli en av USA:s mest hatade män.

Man får här även en inblick i en sport som på 90-talet var så genomrutten att det inte gick att vinna dom stora loppen om man helt enkelt inte stoppade i sig förbjudna preparat.

Swamp Thing - Säsong 1 (2019)

 

På 70-talet så älskade jag den tecknade serien Swamp Thing eller Träskmannen som den hette på Svenska, mest för den fantastiska serietecknaren och illustratören Bernie Wrightson och därför så såg jag med spänning fram emot den här serien.

Dr Abby Arcane (Crystal Reed) skickas till den lilla staden Marais i Louisianas träskmarker där det verkar ha utbrutit ett mystiskt virus. Det här är Abbys barndomstrakter och hon konfronteras genast med både bra och dåliga minnen i form av både döda och levande personer och så stöter hon ihop med forskaren Alec Holland (Andy Bean) som befinner sig på platsen av samma anledning som Abby men som upptäckt att någon dumpar giftigt avfall i träskmarkerna.

Det visar sig att Alec lägger näsan i för mycket blöta, han skjuts och hans båt exploderar en natt och i samma veva så dyker en hemsk varelse upp i träsket som verkar vara ett mellanting mellan människa och växt.

Jag såg ju som sagt fram emot det här men blev mäkta besviken för det här är allting förutom bra. Skådespelarna är dåliga, specialeffekterna billigt gjorda, manuset är fånigt och rörigt. Hela produktionen är lika sunkig som träsket där historien utspelar sig och jag tror Bernie Wrightson skulle vrida sig i sin grav om han fick veta vad dom gjort med hans träskmonster. 

Den två jag gav denna serie i betyg fick den enbart för att den i alla fall framkallade några sjyssta nostalgiska serietidningsminnen i mig.

Dark - Säsong 3 (2020)

 

Om den första säsongen av Dark kändes komplicerad så blev det ju än rörigare i den andra och här i den tredje så är man helt borta. Man sitter med ett kilo lösa trådar som aldrig får fäste någonstans även om man till och från tror det.

Men det är ju så förbannat bra och spännande så det går ju inte att värja sig, man måste bara se vad som händer oavsett om man fattar någonting.

Fascinerande serie med enastående skådespelare, jädrans snyggt och coolt foto och mörk suggestiv musik. 

Arne Dahl: Ont Blod (2012)

 

En amerikansk seriemördare som FBI jagat i 30 år visar sig ha kommit till Sverige och det dröjer inte länge förrän hans första offer hittas.

A-gruppen i Stockholm och FBI samarbetar för att hitta mördaren och spåren leder högt upp bland Sveriges politiker.

Den här filmen är ganska stel och kantig, skådespelarna känns ganska ointresserade och historien rätt rörig. Det är först dom sista 30 minuterna som kvalitén höjs och det blir ordentligt spännande men tyvärr så räcker ju inte detta för att rädda helheten.   

Mindhunter - Säsong 2 (2019)

 

I den här andra säsongen av den verklighetsbaserade serien så befinner vi oss i den senare delen av 70-talet. FBI-profilerarna Holden Ford (Jonathan Groff), Bill Tench (Holt McCallany) och Dr Wendy Carr (Anna Torv) har nu blivit en accepterad avdelning inom FBI och även ute bland poliskåren i landet, vilket innebär att dom tillbringar mer tid på hotell, flyg, på mordplatser och i fängelser intervjuandes allehanda mördare än på hemmaplan.

Här koncentreras det mesta till ett antal mord på yngre färgade pojkar i Atlanta men även på privatlivet hos våra hjältar från FBI som rullar på långt ifrån smärtfritt, mycket beroende på det krävande arbete dom har.

Nagelbitande spänning, fascinerande läskigt och intressant med enastående skådespelare.