Bäckström - Säsong 1 (2020)

https://youtu.be/GAeJqH3y_C8?si=-MGtE7dpoZ0rtOQS

Regi: Jonathan Sjöberg & Amanda Adolfsson

Manus: Jonathan Sjöberg & Dennis Magnusson

Foto: David Grehn & Ragna Jorming

Musik: Eric Rosse

Producent: Georgie Mathew

Den välkände mordutredaren Evert Bäckström (Kjell Bergqvist) får en dag besök av grannpojken Edvin (Elvis Stegmar) som efter att ha varit ute i Stockholms Skärgård med scouterna hittat ett kranium med skotthål i på en obebodd ö.

Efter att ha låtit rättsläkare titta på fyndet så visar det sig tillhöra en Asiatisk kvinna som enligt uppgift ska ha dött i Tsunamikatastrofen 2004.

Bäckström här enastående porträtterad av Kjell Bergkvist är lika populär som ifrågasatt, en person som går sin egen väg och som inte bryr sig nämnvärt om vad hans chefer säger. Han tar sig an mordgåtor med samma intensitet och hjärta som kvinnor, mat och dryck.

Det är spännande, klurigt, dramatiskt med bra skådespelare och trots en del scener som drar ned på allt lite så är det mycket tack vare Bergkvist väldigt underhållande.

Gubbvarning av Lennie Norman (2011)

Du vet att du är gammal när du inte längre ljuger om din ålder, för du kommer inte ihåg den.

Lennie Norman beskriver på ett enastående roligt och skarpt sätt hur det är att komma upp i den åldern då man kallas gammal eller gubbe och han drar sig inte för att driva med allt och alla, sig själv inkluderad.

Hysteriskt rolig och vass med en och annan tänkvärd mening också.

Status 12 av Martin Melin (2013)

Thomas Hallgren börjar sin första dag i uniform på Norrmalms Polisstation i Stockholm med en ganska stor press på sina axlar. Hans far var en duktig och populär polis ett antal år tidigare.

Under ett tumultartat bråk på Söder så blir Thomas vittne till hur hans chef misshandlar en yngre man, en händelse som också filmas av en förbipasserande med mobiltelefon. Nu drar en internutredning igång och Thomas brottas med vilket ben han ska stödja sig emot.

Martin Melin är ju polis och det märks för det är väldigt realistiskt skrivet och också en bra debut.

Visst, det är ganska enkelt skrivet men det är intensivt spännande, dramatiskt och som sagt realistiskt.

Under Hatten på Steffo av Steffo Törnquist (2014)

Steffo Törnquist har i den här lilla boken samlat en massa tankar och upplevelser på ett riktigt behagligt och mysigt sätt.

Han kan ju som få beskriva hur det smakar att suga på en cigarr, njuta av en kopp kaffe på ett historiskt café i Italien, beskriva den vackra formen av en pipa eller berätta varför en viss veckodag kräver en speciell sorts penna.

Visst framhäver han sig själv som en ganska stor människa och journalist men han gör det med sådan självdistans och ironi så det blir aldrig plumpt på något sätt.

Roligt och intressant för alla som älskar att njuta av det mesta i livet.

The Haunting of Hill House - Säsong 1 (2018)

Familjen Crain har precis flyttat in i det enorma slottsliknande Hill House. Planen är att bo i huset under sommaren för att Pappan Hugh som är byggare ska renovera upp det gamla huset medans mamma Olivia som är arkitekt står för ritningarna och sen är tanken att dom ska sälja fastigheten.
Det går dock inte riktigt som dom tänkt, huset är i sämre skick än vad dom trott och barnen börjar uppleva underliga saker om nätterna.

En TV-Serie som har fler djup än en ordinär skräckserie med temat familj som flyttar in i ett gammalt hus med mystiskt historia som ju det finns mängder av.
Visst är det här riktigt läskigt till och från men däremellan så får man verkligen lära känna dom inblandade familjemedlemmarna ordentligt och det skyndas inte fram på något sätt utan läskigheterna kommer när det passar historien.

Bra skådespelare, snyggt filmat och även om det ibland hoppas lite väl mycket fram och tillbaka i historien med en del upprepningar så köper man det för i slutet så märker man nödvändigheten i detta för att allting ska falla på plats.

Mystik på Svenska Teatrar av Amelie Ehrensvärd Cardell & Susanne Martinelle (2016)

Författaren Amelie Ehrensvärd Cardell och fotografen Susanne Martinelle har besökt tretton teatrar runtom i landet och träffat skådespelare, dansare, regissörer, sångare och andra teateranställda vilka har berättat om sina mystiska upplevelser på respektive arbetsplatser.

En fascinerande bok som var svårt att lägga ifrån sig, den hade förmågan att gripa tag i och dra med en in dessa gamla historiefyllda teaterbyggnader med alla dessa vindar, källare, trånga utrymmen, antika hissar och loger där massor av legender har suttit genom åren.

Personligen så är jag lite tveksam till det här med spökerier men det gjorde den här boken än mer intressant eftersom det figurerar en del personer som inte heller är troende men som varit med om väldigt underliga saker som dom inte kan förklara.

Det här är ju inte bara en bok som är fylld med spökhistorier, det är också en historisk resa där vi får följa dessa gamla institutioner från början till nu.

Spännande, intressant och med en massa vackra stämningsfulla fotografier.

Leva och Låta Dö (1973)

Original Titel:  Live and Let Die

 Roger Moore hade precis avslutat 24 avsnitt av TV-Serien Snobbar som Jobbar med Tony Curtis när han fick erbjudandet att 1973 ta över rollen som Agent 007 James Bond eftersom Sean Connery nu hade sagt adjö till den karaktären och han kunde ju definitivt inte fått en bättre start för filmen Leva och Låta Dö är i mitt tycke en av dom bättre i den här serien.

Flera Brittiska agenter mördas samtidigt på olika platser och James Bond åker till USA där han träffar sin vän och CIA-agenten Felix Leiter som tipsar honom om en ökänd knarkboss vid namn Mr Big som verkar ha någonting med dessa dödsfall att göra.

Det är en actionfylld historia med slagsmål, skottlossningar, biljakter och en enastående jakt med båtar i Louisinanas träskmarker, Bond får tampas med Voodoopräster, krokodiler och så skurken Kananga som gestaltas av Yaphet Kotto och som då givetvis har en obehaglig mördare vid sin sida med en arm och hand i metall som han givetvis använder på våran hjälte i tid och otid. 

Den vackra Bondkvinnan i den här historien heter Solitaire och spelas av Jane Seymor som faktiskt till skillnad mot många andra Bondkvinnor är riktigt bra. 
Regissören Guy Hamilton har här verkligen tagit ett enormt steg uppåt från den förra bondfilmen Diamantfeber och fotot av Ted Moore är tajt och intensivt.

En kul detalj är att när Sean Connery tackat nej till rollen så fick Clint Eastwood frågan men han tyckte inte att en Amerikan skulle göra James Bond så han sa nej tack direkt.

Det är spännande, dramatiskt, maffigt och riktigt bra och Roger Moore satte direkt sin stämpel på karaktären Bond.