Livet är som vanligt i den lilla hålan Bögda på Västgötaslätten. Håkan och Åke driver sin bror Jan-Erik till vansinne, prosten slits mellan kyrkan och jakten och Bosse Bärkasse cyklar vidare.
Jag är ju inget fan av buskis men älskar den här serien och jag vet inte riktigt varför och inte tänker jag engagera mig i att ta reda på anledningen heller.
Det räcker med att jag nu i 3 säsonger haft förbannat kul med dessa skruvade individer och i denna säsong så får man ju vara med om så skilda saker som djävulsutdrivning, fisketävling, camping, talangjakt, marathon och jakten på Bigfoot.
Det är helt enkelt enastående roligt och barnsligt.
Året är 1619 och platsen Englands första koloni, Virginia i det nya landet Amerika.
I 12 år så har enbart män levt och byggt upp den lilla bosättningen men nu kommer ett skepp från England med kvinnor som kommer att förändra hela kolonin och dom män som lever där.
Ett riktigt historiskt kostymdrama i 8 delar där omgivningarna är helt enastående, man känner verkligen hur skitigt och smutsigt det är och man vill nästan ställa sig under duschen och tvåla in sig ordentligt efter varje avsnitt.
Karaktärerna är sjysst utkarvade med paret Silas (Stuart Martin) och Alice (Sophie Rundle) som själva navet och där ekrarna sen når ut till den lömska ormen Farlow (Burn Gorman) och hans följeslagare Redwick (Steven Waddington), fyllbulten och krogägaren Meredith (Dean Lennox Kelly) och hans kvinna Verity (Niamh Walsh), Silas bror Henry (Max Beasley), smeden James (Matt Sokoe), intrigmakerskan Jocelyn (Naomi Battrick) och kolonins guvernör Sir George Yeardley (Jason Flemyng).
Det är intriger så att kannan nästan svämmar över, det tisslas och tasslas i varje stuga och runt varje blad på tobaksplantagerna, det är våldsamt och spännande, dramatiskt och roligt och så finns det givetvis en del indianer i skogarna runtomkring som ingen riktigt litar på.
Året är 1949, arkeologen Lankester Merrin får i uppdrag att bege sig till Östafrika där en antik kyrka har hittats helt begraven i sanden.
Lankester som är en fd katolsk präst men som lämnat det kallet efter händelser under 2:a Världskriget blir fascinerad när han inser att kyrkan är över 1.500 år gammal vilket innebär att den byggdes innan kristendomen var känd för världen.
Kyrkan döljer dock någonting annat som byborna i området verkar veta en hel del om.
Filmen inleds med ett par mäktiga scener från antiken för att sen kasta tittaren fram till 1949 och Egypten där en Indiana Jonesliknande Stellan Skarsgård får det äventyrliga uppdraget att undersöka den mystiska kyrka som just hittats och som egentligen inte borde kunna existera.
Visst är inledningen kittlande med all historik och religiös mystik men tyvärr så blir filmen mindre spännande ju mer skrämmande och blodig den blir, hur nu detta är möjligt.
Man satt mer och svettades när man inte visste så mycket, kunskapen blev tyvärr filmens fall och den sista biten är egentligen rätt tråkig.
Alla knep som finns för att skrämma åskådaren har använts och det funkar ju hyfsat dock ojämnt.
Fotot av Vittorio Storaro är bra och Stellan Skarsgård som Lankester Merrin gör ju heller ingen besviken, Isabella Scorupco som gör rollen som den unge läkaren Sarah känns dock lite fel och manuset håller tyvärr inte hela vägen.
Första halvan av filmen är bra men sen så går det tyvärr sakta men säkert åt fel håll och slutet är rätt fånigt.
Filminspelningen kantades ju av en del problem eftersom regissören Paul Schrader som spelat in 90% av filmen fick sparken av produktionsbolaget och ersattes av den finländska regissören Renny Harlin.
Dom flesta av skådespelarna hade då inte tid med en ny inspelning eftersom dom var uppbokade på annat håll och andra ville inte göra om allt med en ny regissör så då fick producenterna och regissören helt enkelt leta helt nya aktörer.
Den första säsongen avslutades ju efter sommarsäsongen med att alla inblandade förutom Oskar lämnade Pensionat Waldemar och Åland.
När vi kommer in i den andra säsongen så är det december och julen närmar sig med allt vad detta innebär för ett pensionat med julbordstraditioner.
Lasse kommer tillbaka och hittar ett pensionat och en Oskar som båda två verkar befinna sig på ruinens brant och ser ut att behöva en monsterrenovering.
Efter detta återseende så dyker alla från första säsongen upp en efter en men det som till en början verkar vara en lovande nystart förvandlas snart till en familjär mardröm.
Om den första säsongen var mörk så är den andra rent ut kolsvart,
lik flyter upp i viken utanför pensionatet i samma takt som dom sänks ner och både finska och estniska maffiosos blandar sig i leken, en tvivelaktig hantverkare dyker upp, falska pengar sprids på ön, skilsmässa och otrohet, droger och vapen och så en kvinnlig polis som börjar nysta upp i familjens bisarrt trassliga garn.
Riktigt bra serie denna med enastående skådespeleri av framförallt Joel Spira som den suicidala Oskar och Björn Bengtsson som Lasse som verkar livnära sig på ögner i alla dess former.
Vi sträcktittade så gott som på andra säsongens tio avsnitt och skulle inte ha något emot en tredje även om denna fick ett avslut som kändes som en rätt bra final.
Det är dags för Wimbledonturneringen 1980 och varken publik eller journalister räknar med några andra i finalen än världsettan Björn Borg och världstvåan John McEnroe, dom enda som kanske hyser några tvivel är väl just spelarna själva.
Sverrir Gudnasson som Björn Borg och Shia LaBeouf som John McEnroe är helt fantastiska, för att inte tala om Stellan Skarsgård som Borgs tränare och mentor Lennart Bergelin.
Den Danska regissören Janus Metz har pusslat ihop en strålande blandning av dokumentär drama och sport och filmen är lika spännande som vilken tajt thriller som helst och dessutom så blev det lite känslosamt eftersom man ju skickas tillbaka till den där finalen 1980 som jag personligen då satt framför TV:n och följde samtidigt som man mer eller mindre åt upp fingrarna av nervositet.
Som tittare så får vi ju följa spelarna som unga, speciellt Borg när han upptäcks av Bergelin i Södertälje där han är på väg att stängas av från sin tennisklubb på grund av dåligt uppförande.
Med några små klipp så får vi sen följa några matcher och turneringar under spelarnas karriärer och även dom två kombattanterna och hur dom på olika sätt förbereder sig och våndas inför finalen som ju är filmens själva centrum och som hela den inledande historien med alla sina beståndsdelar till slut leder fram till.
En förbannat bra film. Spännande och fascinerande, dramatisk, tragisk och speciellt rolig om man som jag upplevt spelarna och framförallt den aktuella matchen.
Den egocentriske och framstående kirurgen Dr Strange råkar ut för en bilolycka och får veta att han aldrig kommer att kunna operera igen.
Från att ha varit världens kanske skickligaste kirurg så rasar hela hans värld samman.
Han faller ned i ett psykiskt svart hål där han börjar att hata världen och alla i den tills han får höra om ett ställe i Tibet där antik mysticism sägs hela alla sorters sjukdomar.
Benedict Cumberbatch är mycket bra som den självupptagna kirurgen som förvandlas till deprimerad självmordsbenägen krympling och sen till superhjälte som slåss mot all världens ondska.
Det är en cool historia även om filmen blivit lite rörig. Visst är det visuellt häftigt med mängder av specialeffekter men det blir lite för mycket av det goda och efter en stund så blir man liksom lite mätt.
Humorn har en stor plats i berättelsen och det finns ett par riktigt roliga scener mellan Dr Strange och den till synes helt humorbefriade bibliotekarien Wong.
Regissören Scott Derricksen hade ju mest sysslat med skräckfilm innan han tog tag i denna Marvelhjälte men av det märks det inte mycket, han sköter det här med superhjältegenren riktigt bra även om det som sagt känns lite rörigt och oorganiserat till och från.
Bra skådespelare med som sagt Benedict Cumberbatch i huvudrollen och så bland andra Mads Mikkelsen som den onde Kaecilius.
Lemuel Gulliver har jobbat på postavdelningen på en av New Yorks största tidningar i 10 år och aldrig tagit ett enda steg uppåt i karriären. Han har nästan gett upp hoppet när han får chansen att göra ett resereportage och skickas till Bermudatriangeln.
Den här historien skrevs ju redan 1726 av författaren Jonathan Swift och är ju ett enastående fantasyäventyr och med dagens filmteknik så fanns det ju alla möjligheter att här pussla ihop någonting extraordinärt men tyvärr så verkar det som om regissören Rob Letterman haft förbannat brådis för han har hastat ihop filmen som känns oplanerad, rörig och helt utan själ och hjärta.
Jack Black som spelar Gulliver är ju i vanliga fall en barnsligt charmig skådespelare men här stapplar han mest omkring bland torftiga specialeffekter och verkar vilse och uttråkad.
Näe, underhållningsvärdet var lika högt som Lilleputtarna i filmen.
