S.W.A.T. (2003)

https://youtu.be/7IoGHLXWs28?si=ovK4L-45HhPgCQZk

Jim Street (Colin Farrell) och Brian Gamble (Jeremy Renner) tillhör den amerikanska polisstyrkan S.W.A.T.

Efter att ett uppdrag gått snett så får Brian sparken och Jim blir förflyttad till vapenförrådet.

Efter en tid så ska en av världens mest ökända brottslingar förflyttas och den pensionerade S.W.A.T. ledaren Hondo (Samuel L. Jackson) kallas in för att samla ihop ett specialteam för detta uppdrag.

Ren och okomplicerad polis action där hjärncellerna inte behöver ansträngas mer än nödvändigt.

Klyschorna staplas på varandra medan muskler spänns, bistra blickar och coola kommentarer kastas omkring i varje scen.

Det smäller, exploderas och kulorna viner omkring lika okontrollerat som skådespelarprestationerna även om man ju alltid kan lita på Samuel L. Jackson son alltid är helgjuten, vilken sunkig film han än deltar i.

Trots att det är fullt ös hela tiden och välgjort så är hela anrättningen rätt tråkig, innehållslös och ointressant.

Something Borrowed (2011)

https://youtu.be/U2p1u13R-eE?si=NAGztWcpwkpxOo_o

Rachel (Ginnifer Goodwin) trivs utmärkt på sitt jobb på en advokatfirma men har det inte alls lika bra privat.

Hennes bästa vän Darcy (Kate Hudson) ska gifta sig inom kort och det skulle väl vara bra om det inte vore så att hennes blivande man Dex (Colin Egglesfield) och Rachel var kära i varann.

Det finns ju en uppsjö av romantiska komedier och det är mycket sällan man får tag i någon som sticker ut från mängden och verkligen etsar sig fast i den där film mappen i huvudet.

Den här gör det inte heller ska jag väl påpeka men den är ändå inte oäven och det mycket tack vare Kate Hudson som spelar den allt igenom odrägliga och självupptagna Darcy på ett alldeles strålande sätt.

Hon lyfter hela den här historien där dom andra skådespelarna faktiskt är rätt tråkiga i sina karaktärer.

Småtrevligt är det, dock förutsägbart som många andra filmer från USA i den här genren men värd att se för Hudsons skådespeleri.

Me and Orson Welles (2008)

https://youtu.be/JVm7t1udP-g?si=jhM79KUHaJ5612Xy

Den unge Richard Samuels (Zac Efron) har bara medverkat i en skolpjäs när han utav en ren händelse får en liten roll i Orson Welles (Christian McKay) uppsättning av Shakespeares Julius Caesar 1937.

På ett ögonblick så befinner han sig mitt i teaterns värld och tillsammans med en av dom stora skådespelarna och regissörerna.

Detta är en riktig feel-good film och Zac Efron som man tidigare mest sett i Disneyproducerade tonårsmusikaler är enastående bra i rollen som den unge Richard som av ren tur ramlar i famnen på Orson Welles och hans teaterensemble.

Det är ett dramatiskt hat-kärlek-förhållande som utvecklas mellan Richard och den själviskt arrogante divan Welles som gestaltas fantastiskt bra av Christian McKay.

Trots att man verkligen mår bra av den här historien så är det ändå inte på något sätt sockersött utan man får på ett realistiskt sätt följa dom hårda förberedelserna för pjäsen på Welles teater och verkligen få vara med på den store regissörens nyckfullhet och humörsvängningar.

Det är utmärkta skådespelare i alla roller och det är på alla sätt en mycket bra liten stor film.

Twelve (2010)

https://youtu.be/NcDW-eZOz1k?si=53cAnnkeTTJNiLyY

Det är skollov på Manhattan Upper East Side och stadsdelens elitelever har gott om pengar och all tid i världen att göra av med dom.

White Mike (Chace Crawford) som själv inte rör vare sig alkohol eller droger är den som förser ungdomarna i området med stimulantia och han börjar få frågor om en ny drog kallad Twelve.

I samma veva så mördas hans kusin brutalt och hans bäste vän misstänkts för dådet.

En rätt mörk och deprimerande historia om den unge White Mike som efter att ha förlorat sin mor i cancer slutar att jobba och istället nattetid glider runt från fest till fest för att fylla dom rika ungdomarnas behov av droger.

Han har helt tappat tron på framtiden, brottas med saknaden efter sin mor och lever i en lögn av att jobba på sin fars restaurang för att dölja sitt riktiga jag för sin ungdomskärlek Molly.

Filmen är lite ojämn och det beror till största delen på att några skådespelare håller riktigt hög klass medans andra tyvärr känns rätt malplacerade.

Det är dramatiskt spännande och lite tragisk domedagskänsla över hela den här samlingen ungdomar som egentligen bara lever för att bli höga och få ett betyg som ska glädja sina rika föräldrar som inte verkar bry sig om någonting annat än just det.

Fröken Frimans Krig - Säsong 1 (2013)

https://youtu.be/7fzaow6iMfU?si=73jfA2On74SE5GGr

Det är i början av 1900-talet i Stockholm.

Kvinnorättskämpen Dagmar Friman (Sissela Kyle) startar tillsammans med Kinna Boman (Sofia Ledarp) konsumentföreningen och mataffären Svenska Hem för att utmana dom män som styr hela handeln med livsmedel i staden.

Ordföranden för specerihandlarna Frithiof Johannesson (Allan Svensson) tänker dock inte släppa på det manliga monopolet och gör vad som helst för att se till att öppnandet av deras butik aldrig kommer att ske.

Manuset som lite löst bygger på en verklig händelse i Stockholm i början av seklet känns väldigt äkta även om det blir lite komprimerat. 

Omgivningarna, fotot och framförallt skådespelarna med Sissela Kyle i spetsen som Dagmar Friman är dock så fantastiska bra så dom överskuggar nästan själva historien.

Det är inte bara dramatiskt och spännande intressant det finns inklämt några hysteriskt roliga scener i allt det allvarliga också och som gör att dom här 180 minuterna är riktigt njutningsfulla.

Den Mörka Kristallen (1982)

Original titel: The Dark Crystal

https://youtu.be/eaH6cOR8NKc?si=o84rhBCTZFFmceaa

1982 när den här filmen kom så tyckte jag den var riktigt cool men nu så här ca 40 år senare så måste jag säga att den inte riktigt åldrats med behag.

Historien utspelar sig på planeten Thra där den kristall som spridit ljus och godhet spruckit och förmörkat landet.

Dom onda gamliknande Skeksis styr och tömmer andra invånare på livselixir för att hålla sig unga medans dom goda Mystics väntar på att den, enligt legenden utvalda från Gelflingfolket skall hela kristallen och åter bringa ljus över världen.

Jim Henson och Frank Oz som skapade Mupparna ligger bakom den här historien och även om det ibland ska vara lite spännande och läskigt så är det lite Muppet Show över hela produktionen och det är ju också dockor det handlar om.

Det är väldigt ojämnt och pendlar mellan fantastiskt visuella scener och riktigt fåniga och dom två hjältarna är alldeles för plastiga och könlösa för att kunna tas på allvar.

Historien i sig är inte dum och visuellt så finns det en hel del detaljer att njuta av.

Grizzly Man (2005)

https://youtu.be/uWA7GtDmNFU?si=2zCnkd-yn3iBsnZZ

Det vilar ingen sentimentalitet över den här dokumentären, regissören Werner Herzog har inte på något sätt försökt att försköna människan Timothy Treadwell utan visar upp honom och hans komplicerade förhållande till livet helt naket.

Det är gripande och sorgligt tragiskt att se och höra Treadwell prata om dom här grizzlybjörnarna som han i 13 års tid levde tillsammans med och inse att dom för honom är en ersättning för människosläktet som han inte på samma sätt klarar av att leva med.

Till slut så är det ju också en av dom här björnarna som dödar honom och hans partner Amy Huguenard men jag tror inte att det för honom var något oväntat för under hela dokumentären så får man känslan av att han letar efter just döden och vill att den ska komma just där i Alaska på den enda platsen där han känner sig levande.

Framför sin egen kamera mitt bland djuren så pratar han hela tiden om hur farliga hans älskade björnar är och att dom kan slita honom i stycken när som helst och att han gärna skulle dö för dom.

Han intalar sig själv och försöker få oss åskådare att tro att han lever där bland björnarna för att skydda dom mot den onda människan men det framkommer ju aldrig några bevis för att han idkar någon form av djurvård utan detta handlar egentligen enbart om att fylla det tomrum som han själv har inom sig.

Till största delen så är det ju hans egna videofilmer man får se sen så har ju Herzog pratat med några av dom få vänner Treadwell hade och familjemedlemmar för att om möjligt få ihop en bild utav denna intressant trasiga människa.

Det är som sagt en gripande och tragisk och enastående bra dokumentär som sitter kvar i en en lång stund efter att sluttexterna rullat förbi TV rutan.