Mission Impossible (1996)

https://youtu.be/nMaGGmE-rI8?si=wukZ_Ye7k8GsBPCO

Jim Phelps (Jon Voight) är på väg till Prag med sitt team för att om möjligt få tag i en hemlig lista rörande agenter i Europa.

Någonting går dock helt fel och alla i teamet dör utom agenten Ethan Hunt (Tom Cruise) som nu befinner sig helt ensam och dessutom visar det sig, misstänkt för att själv ha förrått sina egna.

Dom som följde Mission Impossible när den gick som TV-serie har sagt sig vara lite missnöjda med filmen eftersom den är mera en rak och okomplicerad actionhistoria medan TV-serien mera lade tyngdpunkten på ett klurigt manus med ett gäng twistar men personligen så har jag aldrig sett ett avsnitt av serien och kan därför inte jämföra med den.

Jag ser den som den action-thriller den är och som sådan är den mycket bra.

Brian De Palma är ju en väldigt visuell regissör och erfaren vad det gäller spänning och sånt visar han ju verkligen upp här i några riktigt intensiva scener.

Han har dock inte lagt fokus så mycket på det visuella som han brukar, fotot är inte sådär nyskapande annorlunda som man är van vid men i början när teamet befinner sig i Prag så har fotografen Stephen H. Burum verkligen tagit fram strålande vyer av en regnig mörk och kall gammal Europeisk stad.

Alla skådespelare fungerar alldeles utmärkt i sina karaktärer med Tom Cruise och Jon Voight i spetsen.

Det är spännande, actionladdat och riktigt underhållande.

Safe (2012)

Den före detta polisen Luke Wright som för några år sedan tvingats gömma sig från världen på grund av att han avslöjat korruption bland sina kolleger stapplar sig nu fram som fighter och slåss för den som betalar bäst.

Av en slump så blir han inblandad i ett krig mellan den ryska och kinesiska maffian där en 11-årig flicka och en kassaskåpskombination är två huvudingredienser.

Givetvis så råkar Luke som spelas av Jason Statham stöta på en del utav sina gamla arbetskompisar också och detta är ju inte till deras fördel.

Nu när dom gamla actionrävarna Willis, Stallone och Schwarzenegger blivit lite till åren så är det ju Statham som är absolut hårdast på vita duken och det slår han ju fast i den här historien också.

Det är action från första början ända in i slutet, det slåss och skjuts så man knappt hinner att andas emellan varven men det är häftigt filmade scenerier, ett coolt foto och tung musik.

Egentligen så tycker jag väl att regissören och manusförfattaren Boaz Yakin kanske har ansträngt sig lite för mycket och komplicerat ihop historien. Om man nu är ute efter att göra en ren och rak actionfilm så är ju inte historien det väsentliga om den nu inte är extremt bra och annorlunda och det får man väl säga att denna inte är.

Explosivt och våldsamt underhållande för stunden är det i alla fall.

Brakfesten (1973)

Original titel: La Grande Bouffe

En färgsprakande gourmanderotisk uppvisning i svineri är väl vad man kan kalla denna bisarra svarta komedi från 1973.

Dom fyra barndomsvännerna Marcello (Marcello Mastroianni), Michel (Michel Piccoli), Philippe (Philippe Noiret) och Ugo (Ugo Tognazzi) samlas en helg i ett stort gammalt hus i Paris dit dom beställt ofantliga mängder med mat och dryck.

Anledningen till denna sammankomst är att dom helt enkelt planerar att äta sig själva till döds.

Efter ett tag så inser dom dock att maten inte är nog för att mätta deras sjuka begär så dom bjuder in kvarterets lärarinna Andrea (Andréa Ferréol) och tre prostituerade för att delta i männens orgier.

Detta är en sjukt fascinerande historia där det rapas, pruttas, spys, älskas och framförallt äts i enorma mängder, det är en symfoni i frosseri där alla dödssynderna bakas ihop till ett enda stort kladdigt bakverk

Skådespelarna är enaståemde bra med Marcello Mastroianni i spetsen som den sexgalne flygkaptenen och dom fyra medelålders välbärgade herrarna har faktiskt samma namn privat som sina rollkaraktärer i filmen.

Andréa Ferréol som lärarinnan som av en slump blir inbjuden till denna smaklösa fest är en rund erotisk nymf som halvnaken tassar runt från man till man frossandes i allsköns mat och bakverk.

Det är sen höst och den enorma tomten till huset påminner mera om en kyrkogård än något annat och det är som om den bara väntar på att dessa syndare ska införlivas med resten av dess växtlighet och den gråbruna jorden.

Det är härligt groteskt smaklöst, roligt, tragiskt och som sagt fascinerande.

Äckligt och inbjudande på samma gång. Man vill inte riktigt tycka om det man ser men gör det av någon anledning ändå.

Mammas Pojkar (2012)

Tvillingbrorsorna Tor (Björn Starrin) och Oden (Johan Östling) jobbar på lager, lever och andas hårdrock 24 timmar om dygnet.

Deras mamma Gunilla (Lotta Tejle) som är präst i byn gör allt för att hennes söner ska växa upp någon gång men istället så får dom sparken från jobbet och blir tvungna att flytta hem till morsan igen.

Ulf Malmros älskar ju små landsortshålor med alla dessa original till invånare, det har han ju visat i ett antal filmer nu och den här är ju inget undantag.

Dom två bröderna som mycket bra spelas av Björn Starrin och Johan Östling lever bara för en sak, hårdrock och det kanadensiska bandet Ludor som dom maniskt dyrkar.

Dom har svurit en ed att någon kvinna aldrig ska få komma emellan dom men när den nya skolfröken Jenny (Mia Skäringer) börjar jobba på orten så ändras deras liv drastiskt.

Det är en kärleksfull hyllning till den lilla orten, det är varmt, roligt och emellanåt riktigt pinsamt.

Skådespelarna är bra i sina roller speciellt Lotta Tejle som brödernas mamma, hon lyser verkligen och är enastående.

Tyvärr så känns det lite som om Malmros fått lite idétorka, många scener och repliker, hur roliga dom än är, känns igen från tidigare filmer och den här historien tar aldrig riktigt fart förrän den helt plötsligt slutar.

En del riktigt hysteriskt roliga scener blir man dock bjuden på trots att detta nog är Ulf Malmros svagaste film hittills.

Hypnotisören (2012)

15 årige Josef är den ende överlevande vid ett par brutala mord där hans föräldrar och yngre syster mördats.

Han befinner sig på sjukhuset svårt skadad och helt okontaktbar.

Kriminalinspektören Joona Linna får veta att det finns en man som kan få Josef att berätta vad han varit med om utan att han behöver vara vid medvetande, hypnosläkaren Erik Maria Bark.

..................................................................

Jag hade precis läst ut boken när jag tittade på den här filmen och det var nog inte så bra och inte till filmens fördel,

man satt och gjorde alltför många jämnförelser och det blev också en hel del rynkiga pannveck eftersom dom ändrat ordentligt i orginalhistorien.

Det känns verkligen inte som en Lasse Hallström produktion detta, den är egentligen alldeles för slätstruken och tråkig för det och trots att det är rätt spännande till och från och våldsamt blodigt så blir man aldrig riktigt engagerad i historien.

Persbrandt som den sömnpillerknaprande hypnosläkaren Erik Maria Bark är riktigt bra och Lena Olin som hans hustru likaså men bäst är nog ändå Tobias Zilliacus som spelar den coolugne kriminalaren Joona Linna som visar sig bli paret Barks enda trygga punkt när allting runtomkring dem verkar att rasa samman.

Av någon outgrundlig anledning så är fotot ibland så mörkt att man knappt ser vem som är i bild och det är också alltför många obesvarade frågor för att man som tittare ska känna sig nöjd.

Det är hyfsat spännande, våldsamt men ändå rätt tråkigt faktiskt.

http://youtu.be/4vGgAk2NDO8

Django Unchained (2012)

Platsen är den Amerikanska södern och året 1858, två år innan inbördeskriget i landet ska bryta ut.

Slaven Django (Jamie Foxx) befrias av den Tyske prisjägaren Dr King Schulz (Christoph Waltz) eftersom han behöver hans hjälp att hitta och identifiera tre brottslingar och dessutom så lovar han att hjälpa till med att leta efter Django's fru som hålls som slav hos den ökände plantageägaren Calvin Candie (Leonardo DiCaprio).

Som vanligt när det kommer till Tarantino så är dialogen centrum i hela filmen och det är en njutning att bara sitta och lyssna på allt pratande och diskuterande som för honom är ett sätt att hela tiden föra historierna framåt eller i den riktning han önskar.

Fotot är strålande och eftersom det är en western som ska dra åt 1960-talets Italienska filmer så har givetvis Ennio Morricone haft ett finger med vad det gäller musiken.

Skådespelarna är utomordentliga och Leonardo DiCaprio har väl aldrig varit så svinig som i denna historia.

Jamie Foxx är perfekt i huvudrollen som Django och Dr King Schulz spelas ju enastående av den Tyska skådespelaren Christoph Walz som ju fick sitt stora internationella genombrott i Tarantinos förra film "The Inglorious Basterds".

Det är otroligt och överdrivet våldsamt visuellt precis som vanligt i Tarantinos filmer, det är ungefär som en tecknad serie som kommit till liv.

Rått, blodigt, vackert, actionladdat, tragiskt och roligt är det och man behöver verkligen inte uppskatta westernfilmer för att underhållas av denna historia.

Bad Moon (1996)

Äventyraren Ted (Michael Paré) bor ensam i sin husvagn långt ute i den Amerikanska ödemarken efter en olycka utomlands där hans flickvän dödades och han själv skadades svårt.

Han lider fortfarande av den händelsen både psykiskt och fysiskt men ser plötsligt en ljusning när hans syster Janet (Mariel Hemingway) och hennes son ber honom flytta ner till dom och leva som en familj. När Janet bjuder in sin bror så bjuder hon dock in något annat också.

Det finns ju en del skräckfilmer, hur gamla dom än är som ändå överlever tidens gång och fortfarande håller lika hög klass, tyvärr så är ju inte denna en utav dom och det trots att den faktiskt inte är så gammal.

Historien är väl helt okey för att vara en skräckberättelse med tyngdpunkten på varulvslegenderna men effekterna och förvandlingsscenerna höll nog inte ens måttet när den här filmen kom 1996.

Michael Paré må ha sett bra ut i sina glans dagar men någon skådespelare har han aldrig varit och här räcker det tyvärr inte med att visa sig i bar överkropp och utstöta djuriska vrål för att rädda det hela.

Mariel Hemmingway gör väl hyfsat ifrån sig men den enda som visar lite inlevelse i den här historien är faktiskt hunden Primo som spelar Thor.

Ganska fånigt, förutsägbart om än lite blodigt och våldsamt.