Mirror Mirror (2012)

Efter att Kungen försvunnit så håller den elaka drottningen (Julia Roberts) hans dotter Snövit (Lily Collins) inlåst i det väldiga slottet och styr riket med järnhand.
När drottningen får reda på att Snövit anses vara den vackraste i hela riket så beslutar hon för att döda henne.
Snövit flyr och hamnar hos ett gäng dvärgar i skogen som tar hand om henne. Eller om det är tvärtom.

Det här är ju den andra filmen om Snövit som kom under 2012 och om den första var lite våldsammare och lite mörkare så var den här desto roligare och mer färgsprakande och faktiskt snäppet bättre.

Julia Roberts är ju helt enastående som den elaka drottningen, det är på något sätt hon som är kärnan i historien trots att ju Snövit är den goda och som ju givetvis går segrande ur striden i slutändan.

I denna version så har dom lekt rätt friskt med original historien men dom har gjort detta på ett mycket bra sätt och det har blivit en hyfsat familjevänlig men riktigt rolig film.
Snövit är underskön, fotot magiskt, musiken mustigt färgglad och skådespelarna perfekta i sina roller.

The Violent Kind (2010)

En satanisk mix av Son's of Anarchy, Evil Dead och så kryddad med lite Excorcisten på toppen gör ju detta till en brygd av sällan skådat slag.

Dom stenhårda MC knuttarna Cody (Cory Knauf), Q (Bret Roberts) och Elroy (Nick Tagas) åker ut till en ensligt belägen gård för att tillsammans med MC klubben "The Crew" fira Cody's mammas 50-årsdag.
Mitt i natten när dom flesta åkt hem och festen är över så inleds en riktig mardröm för Cody och hans polare.

Inledningen av filmen känns rätt torftig, skådespelarna är rätt tråkiga och dom slänger ur sig klyschiga filmrepliker åt alla håll och kanter och man får tidigt den där känslan av att det här bara kommer att bli en i mängden av dåliga skräckfilmer byggd på ännu sämre idéer.

Det mesta rätar dock upp sig och vänder där på natten efter partajet när Cody's ex brutta Michelle rasar in i huset helt söndertrasad, skrikandes och hungrandes efter blod och kött.

En demonisk dimma sveper in, något övernaturligt verkar att slå ut all elektronik och alla maskiner samtidigt som några underliga rockabillyliknande figurer smyger omkring i skogen runt huset och verkar ha något med alla dessa underliga händelser att göra.

Helt respektlöst så har filmskaparna här blandat alla möjliga genrer och det är väl helt okey så länge det fungerar men här har dom tagit i lite för mycket och inte lyckats med att hålla ihop allting hela vägen.
Man sitter där tillsammans med sluttexterna och undrar vad fan det var som hände egentligen.

Själva grundidén är dock cool och intressant men det hade krävts bättre skådespelare och ett mera genomarbetat manus för att det skulle bli en ordentligt komplett helhet.

Oväntat, bisarrt och annorlunda är det i alla fall och det räcker faktiskt trots allt en bra bit.

Edges of The Lord (2001)

Filmen handlar om den 12-åriga Judiske pojken Romek (Haley Joel Osment) som bor med sina föräldrar i Polen under 2:a Världskriget.
För att rädda sin son så skickar föräldrarna i hemlighet bort Romek från Krakow ut på landet till en liten Katolsk by där han får bo hos vänner till familjen och där han då låtsas vara en kusin.

Själva idén och manuset är riktigt bra och detta kunde ju ha blivit något stort men tyvärr så faller allting pladask på skådespelarna och dialogerna som inte ens är i närheten av att kunna hålla vad själva historien i sig lovar.
Det är ju barnen i filmen och deras upplevelser som är själva kärnan och det är ju synd att dessa inte valts ut med större omsorg.

Till 95% så är det ju Polska skådespelare som på knackig Engelska haltande tar sig igenom manuset och personligen så tyckte jag att det blev pinsamt ibland.
Willem Dafoe och Haley Joel Osment gör väl vad dom kan men deras prestationer håller inte riktigt heller.

Fotot är snyggt och musiken dramatisk, det är väl det bästa.

Shark Night (2011)

Nu vet ju jag att man aldrig ska låta sig luras utav en häftig trailer men när jag såg den för den här filmen så tyckte jag ändå att den effektmässigt såg ut att kunna vara rätt cool.
Det var den dock givetvis inte.

Den rika ordentliga Sara Palski (Sara Paxton) med föräldrar som har en egen ö i en insjö i Louisiana bjuder dit ett gäng kompisar för att parta och ha roligt en helg men så visar det sig att sjön vimlar av uthungrade hajar av alla de sorter som käkar allt som rör sig i vattnet.
Nu är ju detta en insjö och det ska givetvis inte kunna finnas några hajar här, något fishy är alltså i görningen.

Skådespelarna i denna historia skulle kanske passa i någon glättig Amerikansk TV serie men dom är alldeles för plastiga för att göra den här filmen någon större tjänst, effekterna känns billiga och manuset är riktigt töntigt och filmskaparna har försökt att bädda in all denna röra i häftig rockmusik men det funkar inte heller nåt vidare.

Sen så undrar man ju om det inte går att göra en läskig film med hajar utan att försöka göra filmmusik som liknar John Williams tema från filmen Hajen.

Ett magplask skulle nog vara rätt betyg för den här produktionen.

Beneath The Dark (2010)

Paul (Josh Stewart) och Adrienne (Jamie-Lynn Sigler) är på väg till ett bröllop.
På en ödslig vägsträcka i öknen mellan Texas och Californien så håller dom på att köra av vägen och beslutar sig för att ta in på första bästa motell för att sova ut och fortsätta morgonen därefter.
När paret stannar till vid Roy's Motel & Café som sköts av Frank (Chris Browning) så verkar det nästan som om dom är väntade. Flera på platsen verkar veta vilka dom är, var dom kommer ifrån och vart dom är på väg..
När jag innan vi satte igång filmen läste lite om handlingen så fick jag för mig att detta bara skulle vara ännu en i raden av dessa "Ett-par-som-stannar-till-på-ett-ödsligt-beläget-hotell-och-som-sköts-av-en-mysko-snubbe filmer" men det var det minsann inte.

Långt ifrån skräckfilmens värld så utvecklas den här filmen till ett psykologiskt drama där historia, nutid, framtid, liv och död blandas ihop till en mycket intressant och tung historia.
Under själva filmens gång så var det mängder med frågetecken som cirkulerade i huvudet och några svar kom faktiskt inte upp förrän en bra stund efter att filmen slutat.

Det handlar om förlåtelse, om att stå för sina handlingar i det förgångna, att lägga korten på bordet, försoning med sig själv och om att ta rätt beslut för framtiden.

Bra skådespeleri och ett klurigt manus gjorde att denna film växte hela tiden och bara blev intressantare ju längre den gick och den satt kvar i huvudet en lång stund efteråt.

Den här filmen finns även med titeln "Wake".

30 Minutes or Less (2011)

Filmens inledning är riktigt fånig och man får den här känslan av att det här bara kommer att bli ännu en löjlig Amerikansk komedi med unga killars jakt på pengar och brudar men efter en början när pizzabudet Nick (Jesse Eisenberg) lurar av ett par finniga tonåringar  pengar för matleveransen, hans polare Chet (Aziz Ansari) får en avsugning i bilen och bonnläppstjuvarna Dwayne (Danny McBride) och Travis (Nick Swardson) står och juckar framför en TV som visar en hockeymaskbeklädd Jason i fredagen den 13:e så hämtar sig faktiskt historien och gör resten hyfsat underhållande trots allt.

Ojämnt är det.
Humorn pendlar rätt friskt från fånig buskis till riktigt roligt och man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till det till en början rätt milda våldet som på slutet förvandlas till ordentligt våldsamt och också blodigt.

Oduglingen Dwayne vill åt sin farsa Majorens (Fred Ward) pengar men för att få dom så måste ju gubben dö och för att detta ska kunna ske så anlitar han en mördare som då givetvis vill ha mycket betalt och som Dwayne då löser genom att kidnappa Nick som han under bombhot tvingar att råna en bank åt honom.

En helt absurd idé och helt i avsaknad av all logik kan tyckas men det funkar ändå hyfsat bra.
Den babblande Chet och den frånvarande Nick kompletterar varandra bra och all röra till trots så har det blivit en rätt underhållande film.

Egentligen så tycker jag nog att betyg 3 är lite för mycket men en 2:a känns å andra sidan för snålt så jag tar nog hellre i lite.

Fest i Byn (1949)

Original titel: Jour de Féte

I den lilla Franska byn så förbereder man för fest.
Ett kringresande tivoli anländer och det sätts upp stånd och en karusell.
Det monteras också upp en tältbio där det visas film om det Amerikanska postverket.
Brevbäraren i byn Francois (Jacques Tati) tittar storögt på dom Amerikanska postutdelarna som akrobatiskt levererar breven med både flygplan och motorcykel.
Han bestämmer sig helt enkelt för att effektivisera postutdelningen.

Tati's första långfilm är en fantastisk fröjd för ögat, man ser en begynnande Hulot i brevbäraren som givetvis spelas av Tati själv och hans konster med cykeln under sin postrunda är enastående akrobatiska och hysteriskt roliga.

Det finns en hel del lustiga karaktärer i den lilla byn men det är brevbäraren Francois och dom dråpliga situationer han sätter sig i som är historiens kärnpunkt.

Tati har använt sig en hel del av ljudeffekter för att förstärka vissa scener och det var ju någonting han i senare filmer utvecklade till fulländning.
En varm och fantastiskt rolig film..