Försvunnen (2011)

Det är väldigt sällan som man får se en Svensk thriller som håller hela vägen.
Oftast så faller dom på taskig dialog, stela skådespelare eller billiga effekter men här har dom långfilmsdebuterande Mattias Olsson och Henrik JP Åkesson skrivit och regisserat en riktigt tät, spännande och läskig historia.

Malin som spelas av Sofia Ledarp flyr sin barndoms stad för att bli kvitt minnet av sin döde bror och hon hinner knappt ut på landsbygden förrän en mystisk bil börjar att förfölja henne och snipp snapp så vaknar hon upp i en källare.

En klassisk "kidnappad av psykopat-historia" men långt ifrån dessa otaliga våldsamma och blodiga Amerikanska filmer på samma tema.
Sofia Ledarp är ju faktiskt lite lik en ung Jamie Lee Curtis och precis lika bra när hon chockat skräckslagen försöker undkomma den skrämmande kidnapparen som spelas enastående av Kjelle Bergqvist.

Riktigt spännande hela vägen och en av dom absolut bästa Svenska thrillers jag sett.

Heartless (2009)

Minst sagt en ovanlig film, en av dom mest udda jag sett på länge.
I grunden så är det ett drama om fotografen Jamie Morgan (Jim Sturgess) som vandrar ensam genom livet med dåligt självförtroende på grund av ett hjärtformat och illrött födelsemärke som täcker nästan halva hans ansikte.
Han önskar ju inget hellre än att få vara normal och att få träffa en kvinna.

Historien ändrar ju karaktär från drama till thriller och sen ren skräck när plötsligt Jamie får en chans till ett normalt utseende bara han sluter ett avtal med Papa B, den onde själv och mäktigt spelad av Joseph Mawle.

Papa B lurar Jamie att tro att det räcker att spraya lite slagord på husväggar mot Gud för att han ska få sitt nya jag men sanningen kommer abrupt fram när han en kväll får besök av Vapenmannen (Eddie Marsen) som är den som ordnar med kontraktet mellan Jamie och den onde.

Nu inser Jamie att han måste offra människoliv för att få behålla sitt nya jag och den här scenen när han och Vapenmannen går igenom vad kontraktet innebär är faktiskt absurt rolig.

Det är det här pendlandet mellan drama, thriller, komedi och skräck som gör den här filmen så ovanlig och faktiskt riktigt underhållande.

Den skulle lika gärna kunnat blivit en riktig kalkon men regissören Philip Ridley lyckas med konststycket att hålla ihop alla dessa löst hängande trådar och få ihop det.

Bisarrt underhållande är det.

Bodyguards and Assassins (2009)

Original titel:  Shi Yue Wei Cheng

Hong Kong i början av 1900-talet.
En myllrande plats som styrs av England och som bebos av människor från hela Asien.

När det framkommer att den kände revolutionären Sun Yat-Sen är på väg till staden för att möta en samling likasinnade så blir det kalabalik bland dom två grupperingar på platsen.

Lönnmördare sänds ut för att mörda Sun direkt när han går iland samtidigt som en samling livvakter har i uppdrag att till varje pris skydda honom.

Den första halvan av filmen är ju ett drama som lite löst bygger på verkliga händelser och som ackompanjeras av fantastiskt foto av Arthur Wong.
Det är lugnt och stillsamt tills den här revolutionären kommer till Hong Kong och kaoset bryter ut.

Här byter ju historien helt karaktär för nu ska det å ena sidan mördas å den andra sidan skyddas och med detta så tycker jag filmen faller lite.

Nu blir det bara ännu en sån där film där 100 man slåss mot 100 man, en hoppande och skuttande hjälte fightas ensam mot 50 stycken lönnmördare och det skriks och springs, flygs och sparkas i en aldrig sinande ström.
Det är synd eftersom jag tyckte att det började så bra och intressant.

Fotot och musiken är helt igenom strålande och visst är fightingscenerna imponerande regisserade men det blir lite mycket av det goda till slut tyvärr.

The Last Legion (2007)

Här har manusförfattarna tagit ett par legender och blandat friskt.
Colin Firth spelar den Romerska överbefälhavaren Aurelius som ger sig iväg till ön Capri för att befria den 12 årige Kejsaren Romulus Augustus som där sitter fängslad.

Förutom sina modiga män så har han även hjälp av den vackre Indiska krigarprinsessan Mira och trollkarlen Ambrosinus som spelas av den eminente Ben Kingsley.

Ett riktigt kostymdrama är det, påkostat och mäktigt och det är dessutom väldigt familjevänligt.
Det är inte mycket blodspillan trots allt skrammel med svärd och dylikt och språket hålls på en väldigt barnvänlig nivå.
En perfekt matinéhistoria alltså.

Den lite kluriga historien som blandar in svärdet Excalibur i den här räddningsexpeditionen är väl det bästa i filmen.
Jag tycker trots alla storslagna scener att det blev lite långtråkigt och jag hade dessutom svårt att tro på Colin Firth som den där tuffe Romerska befälhavaren och Thomas Brody-Sangster som spelar den unge Kejsaren går ju omkring i hela filmen med ett och samma uttryck i ansiktet, vad som än händer runtomkring honom.

Ben Kingsley är bra ändå och som sagt så funkar historien rätt hyfsat.

Inglorious Basterds (2009)

Inledningen i filmen skulle kunna vara direkt hämtad från en av Sergio Leones westernfilmer från 60-talet och Tarantino visar redan här vad man har att vänta framöver.
Det är en kokande gryta innehållande mängder med cineastiska referenser och man hinner knappt med att notera hälften av dom.

Som vanligt så passar fotot och musiken exemplariskt ihop och skådespelarna är enastående med Christoph Waltz i spetsen som den grymme Judejägaren Hans Landa.

Dialogen är som det brukar när det gäller Tarantino riktigt bra och det finns inte många av dagens regissörer som kan filma så långa och pratiga scener men som ändå håller spänningen uppe.

Han har tagit sig friheten att leka med historien också och följer definitivt inte verkligheten men det gör det hela bara än mer roligt och intressant.

Det är oerhört våldsamt emellanåt, ytterst dramatiskt men också riktigt coolt och roligt.

Nu eller Adrig (2007)

Original titel: The Bucket List

Jack Nicholson och Morgan Freeman är absolut strålande i det här dramat om dom två omaka personerna Cole och Carter som slumpmässigt råkar hamna i samma rum på det sjukhuset där dom ligger för behandling för sina dödliga sjukdomar.

Det här är ju en dramakomedi men det är det allvarliga i dramat som är filmens behållning, samspelet mellan Nicholson och Freeman när dom sitter och diskuterar och går igenom sina liv, sina val, misstag, glädjeämnen och dom drömmar som dom nu då får en chans att förverkliga.

Dom sekvenser när man får följa med dom på sina äventyr känns lite banala och även om det händer lite så är det dom scenerna som drar ner på tempot i historien.

Det här är ju Nicholson och Freemans film från början till slut och dom andra skådespelarna kommer man faktiskt inte ihåg, det känns ju lite som om den är ihopsatt just för att dom ska få spela mot varandra men det gör inget när dom är så pass bra.

Det är riktigt roligt emellanåt men framförallt gripande.

Buried (2010)

Den första scenen i den här filmen är över en minut lång och kolsvart, det enda man hör är hyperventilerande andetag och redan här så börjar panikångesten sakta lägga sig som en filt över oss åskådare.

Paul Conroy vaknar upp i ett totalt mörker och kan knappt röra sig. När han får tag i tändaren som han har i fickan så inser han att han befinner sig i en trälåda och antagigen under marken och han har ingen aning om hur han hamnat där.

En varning vill jag utfärda till alla er som har minsta tendenser till klaustrofobi, denna film är inte bra för ert välbefinnande.

Det här är en av dom mest kompakta och trånga filmupplevelserna jag haft och man sitter i 90 minuter med handsvett, andnöd och tittar bort mot fönstret för att försäkra sig om att man själv åtminstone kan röra sig fritt och gå ut när man vill.

I detta begränsade utrymme så visar regissören Rodrigo Cortes en enastående cineastisk kreativitet och han bjuder på allt som han lärt sig av sin förebild Alfred Hitchcock och det gör att intensiteten i historien hålls på en konstant hög nivå.

Filmen växlar mellan skräck, snyftande drama, politisk thriller och även lite action.

Ryan Reynolds bär upp filmen på ett fantastiskt sätt och tar historien en bra bit utanför dom tajta träväggarna till familjerelationer och politik.

 
Man kan inte låta bli att bli upprörd över det iskallt kyliga mottagandet Paul får när han med hjälp av sin mobiltelefon lyckas få tag i FBI och hela filmen genomsyras av den här bittra kängan på den Amerikanska byråkratin.

En applåd till slutet också som ligger lite utanför dom vanliga Amerikanska filmramarna men så är det ju en Europé som står för regin också.